Vemodigt är det ju alltid i hög grad, när döden i förtid knäcker lefvande viljor, som ännu i rikt mått kunnat bereda andra och sig själfva kraftutvecklingens lycka. Men det var, synes det mig, något alldeles särskildt vemodigt öfver Harald Molanders hastiga bortgång. Applåderna till »Lyckoriddaren» hade ju knappast tystnat vid hans kista, och ännu dödsdagen såg man öfverallt i tidningar och tidskrifter hans ansikte, den korta dagstriumfens bevis. Och om hans eget anlete denna höst bar spår af lidande och trötthet, fanns föga däraf i bilderna. De lyste af den kvicka liffullhet och den fyndiga ironi, som präglade hans inre människa. Ett »värj- och mantelstycke», fullt af rörligt lif, förvägenhet och bravur var hans »Lyckoriddare», hans eget sist uppförda drama, och full af gnistrande munterhet och lif är den öfversättning af Rostands »Cyrano de Bergerac», som samtidigt med hans död kom ut i bokhandeln.
Af alla konstarter har väl scenen mest af maître de plaisir - dess föreställningar annonseras icke förgäfves under rubriken »offentliga nöjen». Det allbekanta Voltaireska »alla sätt äro bra utom de tråkiga» gäller också i särskild mån teatern. Harald Molanders litterära lynne förde honom strax till skådebanan, och dess hastiga tempo, hetsade och oroliga liffullhet, medryckande och glansfulla illusion präglade också i första rummet hans författarskap. Näppeligen har han någonsin känt sig som en af diktens allvarsmän med håg att läsa, döma eller filosofera. Fantasiens öfverdåd, en spetsig och kvick tankes infallsrikedom, en virtuos' oändligt skickliga och öfverlägsna formtalang gåfvo honom hans inspiration. Det var något galliskt i denna typ och i denna energi, och något stolt i den friskhet och det humörets glans och glitter, som han förmådde gifva allt han skref, fast själf ingalunda mer än andra förskonad för tillvarons vedervärdigheter. Men just detta drag hos honom, hans lifsuppgifts nära samband med flyktig munterhet och stundens glädje, gaf, tycktes det mig, ett så särskildt vemod åt hans hastiga död, just när han kanske nått det mål, som föresväfvade honom - det konstnärliga ledarskapet vid en lifligt arbetande scen och vissheten om för egen del att kunna hålla åskådarne i takt också med sin egen skådespelarkonsts rörliga och äfventyrsmuntra lif. Melankolikerns och grubblarens död har en logik, som försonas, men den energiska viljan och den lifsglada handen ser man blott med svårmod tappa sina vapen.
Molander var framför allt en formens konstnär. Vi äro böjda att sätta
sådant alltför lågt, men det är en farlig vidskepelse, som sprider sig
i en litteratur, när det oförändrade lefnadsprotokollet sändes till
tryckeriet och kallas konst. Konst hänger dock ihop med
För öfrigt skall det gärna medgifvas, att det i Molanders författarskap brast djup och patos. Men han kände sin begåfnings råmärken och höll sig klokt inför dem, nöjd att vara en fängslande och briljant berättare och dramatist, som i botten kunde sitt yrke och han hade ensamt den konstnärliga formens ambition. Hur smidig och elegant hans begåfning verkligen var. kommer man bäst att kunna se af den efterskörd af hans hand, hvilken väl nu ej kan uteblifva. Där bör man finna hans förstlingsverk »Rococo», en alldeles utmärkt liten dramatisk tidsmålning från mouchens och pudrets dagar, gnistrande af tidens paljettglans, där bör man å andra sidan finna också den af det mest genuina stockholmshumör fyllda novellen »Farbror Ottokar», en berättelse af klassisk säkerhet och oöfverträfflig lokalfärg. Dessa bägge arbeten beteckna så att säga de båda faserna af hans författarlynne. Men först och sist bör man i denna postuma bok finna några af hans förbluffande raskt och öfverlägset gjorda öfversättningar på svensk vers. Som poetisk öfversättare kan han godt sättas i bredd med våra allra yppersta, med Talis Qualis eller Bäckström. Denna ojämförliga förmåga att lefvande i mönstergillt lätt och lekfull vers återgifva de svåraste texter framträder också i denna sista tolkning af hans hand, på hvilken dessa ord ville fästa uppmärksamheten. Om något var ett kraftprof, var det att på den lugna svenskan (som dock gudskelof också kan vara full »af hetsigheter») återgifva Rostands yra alexandriner med deras sporr- och värjklang och rent gascogneska munterhet. Molander har gjort det med en trollkarls fingerfärdighet och en artists stilkänsla. Stycket tillhörde ock hans egen tid, 1600-talet, intrigernas, vaganternas, spetsnäsdukarnas och lyckoriddarnas äfventyrsålder, kär för alla senare temperamentberättares fantasi.
Men bättre än långa rader af berömmande adjektiv skall ett enda citat lära, hvilken fart som bär denna försvenskning. Jag tager på måfå en karaktäristik öfver Cyrano, men kunde lika väl anföra hundra andra ställen:
Väl sant! Herr de Champaignes högtidliga och stela
kulörer skulle visst hans konterfej förfela.
Men svärmare och tok och riddersman ändå
han varit som ett fynd för salig Jacques Callot,
en äkta spadassin, som djupt föraktar brackan,
med fjädrar i sin hatt och klufna skört på jackan,
och kappa, hvilken han, en sprätthök lik messire
kukeliku, bär upp, här bak, med sitt sappir.
Och näsan! Näsan sen - som man kan föreställa
sig, när i komedin man ser en Pulcinella!
Man ler och tänker: Han tar af sig den! - Nej tack!
Han tar den aldrig af sig, hr de Bergerac!
Men ve den, som djärfs le! Han ler allt sista resan -
det blir för visso han, som får den längsta näsan!
Hur briljant är icke detta! Så hade Harald Molander den flytande versens gåfva, och en atmosfär af scenens gnistrande, artificiellt förhöjda glädje låg öfver allt han skref och glimmar och sprakar också i denna öfversättning, hvilken han skänkt sitt sinnes sista oförsvagade kvickhet och vitalitet.
16 december 1900
