Till en generation som står medelåldern och de yngre släktena långt närmare än Gellerstedt hör A. U. Bååth, af hvilka hvardera gifvit ut ett band poemer till denna jul, och dock har den från början så tidskaraktäristiske skånske poeten med åren kommit att stå en smula fjärran och aflägset från själfva den lefvande strömfåran i vår poesi. Hans första diktsamlingar vunno icke blott förtjänt framgång, de inleda en af de sista stora brytningarna i den svenska diktens utveckling. Alla dokument från den tidpunkt, då dessa första Bååthska dikter publicerades - nu sist Tavaststjernas tryckta ungdomsbref - bekräfta det starka intryck denna kärnfulla och kärfva lyrik gjorde. Det kändes oändligt välgörande att slippa de trådnötta och nersolkade trubadurdräkter från efterromantikens allmänt tillgängliga kostymmagasin, i hvilka eljest de dåtida poeterna brukade uppträda. Ur dessa skånska dikter slog slättens luft och doftade dess mark och mylla. Det var en smak i dessa verser som af syrligt, friskt äppelvin, och formgifningen hade sitt knotiga behag som växten af åbräddens breda albuskar och gärdets kvistiga pilstammar. Denna sång höjde sig sällan mycket öfver gräset, men den jublade och klang vackert öfver tufvor och åkerrenar. Dess flykt kunde vara en smula ovig, men det var flykt. Och föraktet för frasen, den robusta lifsfullheten, den trygga, muntra sannfärdigheten, hvilken aldrig pressade känsla eller uttryck, tilltalade och värmde som en vederhäftig mans handslag.
A. U. Bååth har sedan den tiden skrifvit många förträffliga dikter, men nog har hans sångkonst i sin helhet mist något af ungdomens ursprungliga behag och själfständiga väsen, utan att förvärfva verkligt herradöme öfver nya strängar. Men så vemodigt kort har för mången mer än han den rätta lyriska årstiden varit, och det som sedermera plägar benämnas »andra vår» eller »indiansommar» har aldrig den första blomningens friskhet och omedelbara tjusning.
En smula i den vägen tänker man, då man läser A. U. Bååths sista bok »Ungmön från Antwerpen och andra dikter». Hela denna samling slutar med en varning till »kritikern» att vara försiktig i sina domslut: och hvem vill blifva den mästrande estetiska skolfux, som Bååth skildrar med lustig humor:
Än var han blid, än var han sträng,
än gaf han ros, än gaf han däng.
Han blängde som en torr magister.
Med öfvad hand åt hvar och en
han satte stora An och Cn
för goda framsteg och för brister.
Och så älskvärd och intagande är denna rättframma diktarpersonlighet, att man dubbelt ogärna kommer med de kritiska inkasten mot hans alltid ärliga och mången gång präktigt koncisa strofer. Men nekas kan ej, att hela denna diktsamling knappast kan kallas betydande. Den stora berättelsen på vers, »Ungmön från Antwerpen», som bildar bokens kärna, börjas friskt och trefligt:
Där sitter junkern med sin dam på knät.
Omkring hans nacke armen ömt hon slingrar
och skrattar lika friskt, som nyss hon grät.
Jag ser mot remmarns gröna rund hans fingrar.
Men hela den lilla novellen på vers om Metta von Maarten kan näppeligen fängsla intresset. Uppslaget är konventionellt, och om behandlingssättet här och var har käcka duktiga ansatser, är också det flerstädes mer än tillbörligt konventionellt. Dessa novelliserade romancyklar börja att trötta.
Långt bättre är då den rad svenska femton- och sextonhundratalets poemer, som ingå i samlingen.
Alldeles förträfflig, af en verkligt vårlig inspiration är så framför allt dikten »Doptåget», vårstämning från 1500-talet:
Nu gäller att skynda; till kyrkan det bär,
ett barn skall i dopfunt man döpa.
Om icke i Herranom signadt det är
kan hiskelig fara det löpa:
i solbelyst nejd vid blånande vik
Hin onde vill tubba från himmelrik
den själ, man nu går för att döpa.
Med friskt sagohumör skildras »Fanens konster, och hur ungmor lyckas korsa dem», och hur tåget »genom ripornas vårliga skri» och »sorlet från isfria diken» når den frälsande kyrkan:
Och lärkorna sänka mot jorden sig ner
och drillarna klinga, och Gunilla hon ler:
så Skam på sin rimfröjd blef sviken!
De rent personliga åsikter, som ingå i boken, utmärka sig för en känslans äkthet och naturlighet, som man sätter värde på i dessa tider, och några rena tillfällighetsverser äro af en förvånande glans för att blott hafva kommit till som festbloss för stunden. Ett litet »födelsedagsrim till landskapsmålaren Per Ekström» är ju t. ex. ett litet mästerverk i sin genre.
23 december 1900
