Erik Brogren debuterade, om jag icke missminner mig, i samma poetiska Uppsalakalender, i hvilken också Karl-Erik Forsslunds första dikter kommo till offentligheten. Sedan dess - det var icke i går - har man blott då och då i samlingspublikationer träffat på enstaka verser af hans hand, men hvilka alltid fäst sig i minnet genom något särskildt svårmodigt och nervöst i klangen. Ett litet skådespel af honom skall, enligt hvad det förmäles, hafva tryckts så fast i direktör Ranfts vida famn, att det sedermera för alltid blifvit osynligt för den öfriga profana världen. Någon rik litterär produktion synes herr Brogren i hvarje fall icke hafva utvecklat under alla dessa år. Hvarför, det få vi veta af hans nyss utgifna första diktsamling, »En ynglingasaga». Vi se af denna i lyrik biktade och berättade ungdomshistoria, att han dessa år varit upptagen af sitt eget inre lif på det allt absorberande vis, med hvilket veka, innerliga naturer kunna försänka sig i ungdomstidens lidanden och själskriser.
Den mystiskt katolska riktning, hvilken för så många blott varit en öfvergående känslans reaktion mot en förtorkande intellektualism eller en fantasiens världsflykt från allt det mekaniska och nyttighetsjäktande i den moderna tillvaron, har gripit Erik Brogren på fullt och förtvifladt allvar, och det torde icke vara någon hemlighet, att han själf varit nära att blifva katolsk präst. De moderna litterära omvändelserna hafva - synes det mig - i de allra flesta fall varit föga uppbyggliga. De tillhöra onekligen det icke minst bedröfliga, 1800-talets rika andliga sjukdomsjournal haft att inregistrera, bedröfliga, genom att så bjärt visa, på hvilka svaga lerfötter den moderna världsåskådningen kunnat stå äfven hos begåfvade personer - och det i kritikens och naturvetenskapens århundrade - bedröfliga likaså ur moralisk synpunkt, genom den själfrättfärdighet, med hvilken så många neofyter vågat bryta stafven öfver forna meningsfränder med härdigare och mindre lätt kapitulerande tankar. Men allt detta hindrar icke, att denna rörelse har sitt memento att säga äfven motståndarna, en lefvande maning om den varsamhet, med hvilken alla gränser böra dragas för att icke människan skall känna sig som en inspärrad och upprorisk fånge, en erinran om den oändlighetsvördnad, som ingen betydande forskning varit utan, men hvilken ingen heller kan vara utan, som vill leda framtiden. Ömtåliga, fint organiserade sinnens strider och ångest, uppriktiga hjärtans kval kunna dessutom aldrig blifva likgiltiga, icke ens där själfva själsstriden förefaller missriktad och förvänd.
»En ynglingasaga» af Erik Brogren gifver ett just genom sin frihet från all själfrättfärdighet vackert uttryck för de själens irrfärder och den själens törst, som fört de bästa af de moderna pilgrimerna till den religiösa mystiken. Reflexionsförmågans svaghet stör mindre hos denne yngling, som, bestormad af frågor utifrån och inifrån, nyss trädt ut i den egna tillvarons vimmel, och som erfar så mycken ängslan och besvikenhet vid de första mötena med världen. Af en så vek, svag ungdom fordrar man knappast tankens fattning, och man röres af denna ungdomliga renhetslängtan, som genast - innan väl ännu synderna kunnat blifva så många - drager botgörardräkten på. Det finns i denna »ynglingasaga» bakom de mångordiga ej sällan svaga verserna en fond af trängtan och idealitet, som griper. Den, som skrifvit dessa dikter, har lidit och pinats mycket, och det är allvaret i hans ungdomssorger, branden af hans ungdomstrånad, den naiva och verkliga konsekvensen i hans känslolif, som bära upp hans lyriska bekännelser. Med ett ord: det lif, man anar bakom hans dikter, fängslar mer än dessa själfva. Erik Brogren är helt säkert poet. Hans anslag hafva ej sällan det obeskrifliga och sångbara, som är lyrikens conditio sine qua non, hans rytm är musikalisk, han rimmar lätt och otvunget. Det är också mången gång verklig koloristisk kraft öfver den poetiska färgläggning, han gifver sina ämnen. Men en utpräglad konstnär är han visst icke ännu. Ännu förmår han icke trycka en ensam och bestämd personlighets signatur på hvad han skrifver. Ordet förmår ej gifva stämningens ofta fint kända egendomlighet, och så blir intrycket ej sällan allmänt och banalt. Urvalet hade också med fördel kunnat vara litet strängare. Författaren synes själf hafva känt något af detta, att döma af hans präktiga poetiska »förord», som är mer rättframt och personligt i tonen än de flesta af de följande poemerna. Man läse dessa två förträffliga strofer:
Men något sant finns det dock i
en tviflets ungdomspoesi:
en gosse, som till man vill bli
och egna vägar vandra.
Hvad under, om hans fantasi
lätt löpa vill och tror sig fri,
där han dock leds af andra.Om lika ditt, om lika mitt,
det hvarför mänskan lidit, stridt,
det han kan rättsligt kalla sitt,
och det åt andra bjuda
till skådan ut - så bli det kvitt,
få själen lugn och bröstet fritt
och annan sång att ljuda.
Detta är, som man ser, på en gång en förklaring och ett löfte, och läsaren vill, sedan han blifvit förtrogen med diktsamlingen, gärna instämma i bådadera. Lika visst som man känner, att »Ynglingasagans» poet ännu ej kommit till full själfständighet, lika visst tror man på hans litterära framtid. Och djupt kända och vackert genomförda dikter finns det redan ej få af i denna begynnelsebok. En sådan är »Botstämning», med dess dystra glöd och den melodiska slutstrofen:
Och sången lyfte måladt kyrkohvalf,
och jag, jag stod vid altaret i koret;
min själ var saligt hel, ej smärtsamt half,
i mina armar helgonbilden skalf,
jag kysste bleka läppar genom floret.
Ett annat poem af vemodig glans och skönhet är »Lucus resignationis». Hur ståtligt tecknar ej en strof som följande de stilla dyrkarna af lifsresignationens drottning:
Rundt marmorcisternerna ligga de alla,
alla de trötta i kvällens fred,
springvattnets skimrande daggstänk falla
på bleka och fårade pannor ned.
Kring dig, drottning, hvila i grönskan,
sorgset församladt ditt visa hof,
hysa ej fruktan, nära ej önskan,
sjunga med tystnad sin drottnings lof.
En i all sin enkelhet rörande, nästan barnsligt innerlig känsla utmärker slutligen de religiösa och personliga små visorna i bokens slut - hvilka också kronologiskt taget äro de sista och därför särskildt gifva löften för en kommande diktning. Något psalmaktigt undergifvet och stilla kommer här icke sällan in i tonen.
Allting måste lydigt tålas,
bränna, lysa och förkolas
låter Han de heta glöd.
Så vi brinna och förbrinna,
bästa värmen vill han vinna,
ej af lif blott, men af död. -
Trots ej få vacklande och osjälfständiga verser finns det i »En ynglingasaga» sålunda rätt mycket att taga vara på, och en fin och älskvärd personlighet, for hvilkens känslolif man erfar sympati, trots dess nästan omanliga vekhet, präglar denna dikt om en genomliden ungdom med få och bleka rosor, men många och hvassa törnen.
2 november 1901
