Ehuru Per Hallström med diktarens suveränitet öfver sitt motiv i sitt nyss utkomna drama, »Bianca Capello», behandlat det historiska underlaget med fullkomlig frihet, torde dock ett par inledningsord om hans hjältinnas verkliga lefnadssaga icke vara ovälkomna för läsarna af hans skådespel.
Bianca Capello tillhörde en gammal venetiansk patricierfamilj och hade vuxit upp i ett af de gamla stolta släkthusen, mot hvilkas stenfot kanalens vatten dag och natt sjöng sin enformiga och likväl med årens lopp och blodets önskningar alltjämt växlande sång. Hennes fader uppgifver i en offentlig handling sitt hus ligga vid S:t Apollinare och den »vridna bron» (ponte storto) - nuvarande Capello-Layard(?) medan Hallström, i enlighet med en annan tradition, förlägger Biancas hus till närheten af S:ta Maria Formosa.
I hvarje fall låg nära hennes föräldrahem en filial af florentinerfamiljen Salviatis bankirrörelse, och helt ung förälskade sig Bianca i en af kontoristerna därstädes, Piero Bonaventura, en typ af en florentisk lycksökare. Hvar natt, när alla somnat i Palazzo Capello, smög den unga flickan, hjälpt af sin duenna, sig ut, rodde i gondolen till älskaren och återvände först i det gråljus, som förebådar gryningen. Men en morgon - berättades det - hade en bagardräng, som for förbi med sitt mjöltråg på väg till bagarstugan, stängt igen den öppna dörren, och då Bianca ej utan att ertappas nu kunde återvända hem, flydde hon med Piero till Florens. Detta sista drag (begagnadt af Hallström) torde vara en sägen, ty åtskilligt tyder på - bland annat att Bianca hade med sina juveler - att hon förberedt flykten, när hon 1563 skyndade från hotande upptäckt och straff. Hon gifte sig i Florens med Piero och fick i hans föräldrahem en dotter, sedermera grefvinna Bentivoglio. I Florens märkte Bianca snart till hvilken trång, föga lysande krets som hennes ungdoms äfventyrslystnad fört henne. Hennes mans släkt ägde hvarken anor, inflytande eller rikedom. I besvikenheten, och dessutom hotad af hämnden från Venedig, för hvilken hennes galenpanna till man allra minst kunde bjuda henne hägn, såg hon sig måhända om efter en beskyddare, som kunde lyfta hennes öde mot en rikare, högre sfär. Dock kan också det beslutsamma initiativ, som man denna gång, liksom redan vid flykten från Venedig, är hågad att tilldela henne, vara ett oberättigadt analogislut från hennes senare år, då omständigheterna härdat och tillspetsat hennes karaktär, och möjligt är, att hon i första akten af sin lifshistoria varit långt mer viljelös och nyfiket äfventyrslustig ingenue, än man är böjd att tro.
I hvarje fall uppträdde snart på hennes scen en större figur än Bonaventura, ingen mindre än Florens' arfprins, Francesco dei Medici, som blifvit passioneradt förälskad i hennes gyllenblonda venetianska skönhet. Bonaventura blef, om icke smickrad, i alla fall ej sårad af den höga hyllningen, och denne f. d. bankkommis förstod strax det förmånliga i att göra sin hustrus fägring räntebärande. Han fick titlar och fyllda pungar och slog sig på att spela en personage med inflytande och kärleksintriger i societeten (karlen hade fått blod på tand). Med ett ord, han blef så odräglig för Gud och hela världen, inklusive hertigen, att man anständigtvis måste sticka ner honom. Det skedde genom ett af de patenteradt florentinska små bro-öfverfallen - denna gång var det på Trinità en svart decembernatt 1570.
Francesco hade emellertid, trots sin alltjämt växande lidelse för Bianca, fullföljt ett gammalt giftermålsförslag och äktat Johanna af Österrike, men utan att tänka på någon skilsmässa från den oumbärliga älskarinnan. Den bigotta habsburgskan trädde också alldeles i skuggan för Bianca, som blef Florens' verkliga härskarinna. För att ytterligare stödja sin ställning föregaf Bianca nu att hafva födt Francesco en arfvinge - hans maka skänkte honom blott döttrar. Och detta understuckna barn prunkade med namnet Antonio dei Medici (Antonio efter den ännu i dag i kvistiga fall undergörande San Antonio i Padua, hvilkens hjälp Bianca tillskref sitt moderskap) långt sedan bedrägeriet upptäckts. Som ett riktigt korrektiv borde Francesco hafva känt det, då hans gemål ett par år efteråt gaf honom en legitim ättling och tronarfvinge. Men något verkligt närmande kom aldrig till stånd mellan makarna, och Johanna af Österrike dog, nedtryckt af sorg, 1578. Blott ett par månader därefter förmälde sig Francesco med Bianca, och efter ett år, sedan republiken Venedig gifvit den förlupna flickan samma hedersnamn, som förr en gång åt Catarina Cornaro - San Marcos dotter, blef giftermålet officiellt. Nu stod Bianca ändtligen vid det så hett åtrådda målet. Hon hade icke blott den verkliga makten i sin hand, men också diademets skimmer öfver pannan. Hon korresponderar med påfven Sixtus V, hon beskyddar Italiens siste store skald, Tasso. Hon är mäktig och ryktbar, och det enda molnet på hennes horisont är hennes barnlöshet. Francesco hade ingen tronarfvinge (hans son med Johanna hade dött), och förgäfves sökte Bianca alla sorters kurer med droger och elixir. Ett nytt understickningsförsök kunde icke lyckas, ty Francescos bror, den sluge, öfverlägsne Fernando, kardinalen, initierad i alla slags intriger, bevakade noga sin rätt att efterträda hertigen som Florens' styresman. Förhållandet hade aldrig varit synnerligen ömt hvarken mellan bröderna eller mellan svåger och svägerska, och det var därför icke underligt, att gift ansågs hafva spelat med. när just efter en försoningsfest för kardinalen i Mediceernas villa, Poggio a Cajano, hertigparet plötsligt insjuknade och dog kort efter hvarandra, Francesco den 19 och Bianca den 20 oktober 1587. Allt efter olika sympatier utlade ryktet denna sällsamma dubbeldöd. För Biancas många fiender var det hon, som velat förgifta sin motståndare kardinalen, men då Francesco i stället vid festtaffeln tagit för sig af den med döden kryddade anrättningen, måst följa hans exempel och så snärjts i sin egen snara (det är den version Hallström använder), medan andra tillskrefvo kardinalen ogärningen. Med kännedom om familjen Medicis intima umgängesvanor behöfde ett litet giftmord visst icke vara uteslutet, och intet underligt innebär det heller, att en hysterisk, hatfull kvinna, som Bianca, frestats att försöka sig i brottets högre kokkonst. Men den historiska utredningen af händelsen talar för att parterna troligtvis dött en naturlig död af hetsig sumpfeber, mot hvilken deras redan undergräfda konstitutioner ej förmått hålla stånd.
*
Sådant är det historiska material, af hvilket Hallström modellerat sitt konstverk. Han har, som sagdt, gjort det med stor frihet. Af själfva det historiska förloppet äro blott händelsernas ytterlinjer behållna, och än mer oberoende af verkligheten har Hallström format dramats personer. Biancas tarflige förförare, den som tidstyp lustige Bonaventura, har han ersatt med en alldeles idealt tänkt ung florentinare - Luca, för öfrigt kanske den vackraste figuren i hela skådespelet. Francesco, »den mest spanska af alla Mediceer», hvilken skildras såsom en stel, ordkarg melankoliker, har han gjort till en ljus, älskvärd och godlynt bon-vivant. Och hvad hjältinnan själf angår, har han anslutit sig till den florentinska krönikans bild af »la pessima Bianca», den sköna och dämoniska kvinnan. Af de porträtt, man äger af Bianca, skildrar ett, tillskrifvet Alessandro Allori, henne som helt ung med fina regelbundna drag, osäker, trolös blick och i rödt stötande blondt hår. De bekanta, Bronzino tillskrifna porträtten visa en redan grof och stelnad typ, medan den säkert mest autentiska framställningen, den före förmälningen slagna medaljen, afbildar den dock blott trettioåriga Bianca som en på en gång härjad och korpulent gammal dam. Man kan förstå, att de goda florentinarna inför denna skådepenning ruskade på hufvudena och talade om trolldom - om nu en förälskad mans dumheter skulle behöfva en magisk förklaring! Men den Bianca Capello, om hvilken Hallström skrifvit sitt skådespel, är hemlighetsfull, bländande och bedårande intill det sista.
Det är sålunda ett rent subjektivt fantasispel, Hallström gjort af realiteten. Bianca Capellos tragedi har han uppfattat som den längtande tomhetens, den eviga otillfredsställdhetens, hvilkens trånad aldrig kan släckas och hvilken förbrukar lidelser, viljor och människor som bränsle, utan att själf någonsin blifva varm.
»Du som aldrig ger och därför aldrig mättar - just som de himmelska -
vet du, att det kanske är därför, man aldrig tröttnar att tillbedja
dig.» Så skildras hon af den svärmiske Luca, den unge älskaren, hos
hvilken hon först sökte den lifsfullhet, efter hvilken hennes väsen
trängtade. Men hans kärlek skulle lika litet som något annat hon mötte
eller sökte kunna fylla tomhetens åtrå i hennes bröst. De sju magra
nöten i Egypti land svalde de sju feta och blefvo icke fetare. Som en
afgudabild med stelt pockande ögon ser ner på altarbordets offer, ser
Bianca på världen och människorna ikring sig. Hon bjudes allt, rosor,
juveler och blod, men samma tomhetens sång, som kanalen sjöng för den
ännu opröfvade unga flickan, ljuder blott allt ihåligare och mörkare
för furstinnan, som smakat allt - kärleken, makten, brottet. Och när
hon till sist dör för det gift, hon själf bryggt, är det en lifvets
inre konsekvens. Förgiftad har hon varit från början, som alla
tillvarons skadedjur. Det heter icke förgäfves, »det är
Ett skärskådande af de olika karaktärerna i dramat stöder dessa
anmärkningar. En stor roll i »Bianca Capello» spelar hjältinnans amma,
styckets komiska element. Det är icke fråga om, att hon icke säger en
mängd både briljanta och lustiga saker - Hallström är själf alltför
spirituell för att dylikt skulle tryta - men underligt
De allvarliga hufvudpersonerna äro, som ofta också i de engelska styckena, allesammans en sorts lyriska explosionsmaskiner, i hvarje stund färdiga att göra stora filosofiska öfverslag öfver lifvet. Mycket af hvad de då säga - särskildt Bianca och Luca - är både vackert och djupsinnigt, ett och annat kanske mindre djupsinnigt än det låter, men genomgående synes det mig, som man här saknade blankversen, hvilkens rytm skulle gifva språket större verkan och elastik.
Trots denna bokliga karaktär, hvilken, rent formellt taget, än en gång visar författarens beundransvärda förmåga att röra sig inom alla litterära stilar, är »Bianca Capello» mycket ägnad att intressera. Greppen i skådespelet äro stora och starka, och det finns inom den traditionella ramen godt om intressanta detaljer och nyanser, som alldeles äro Hallströms egna och präglade af hans förbryllande diktarnaturs blandning af fantastik och realitetssinne. En man som han måste äfven i mindre lyckade och mindre direkt inifrån inspirerade arbeten röja sin litterära talangs bländande mångsidighet och sin intelligens' föga vanliga skärpa.
11 april 1900.
