Af de skiftande former, hvilka Per Hallström användt för att i alla dess skiftningar få fram sin mångsidiga personlighet, torde ingen passa honom så väl som den korta prosanovellen. Hans oändligt rörliga och oroliga fantasilif, som så lätt och gärna ömsar tummelplats och utan möda byter mellan dröm och verklighet, hans ofantligt smidiga intelligens, som gör sig hemmastadd litet hvarstans och låter sitt skarpa, elektriska sken tränga in öfverallt, det spridda och lysande, nervösa och otåliga i hans natur, dana honom till en af dessa berättelsekonstens virtuoser, hvilkas förråd af historier tyckes outtömligt och hvilkas inbillning friare än någon flyttfågel flyger från land till land och från värld till värld.
Åter föreligger af hans hand en ny samling noveller. Det är åtta berättelser, med skäl sammanförda i ett band under namnet »Thanatos» - ty de äro alla mer eller mindre tungsinta fantasier öfver den starkaste af gudar, döden, som Hallström nämner med det hellenska namn, med hvilket den homeriska dikten i sitt vemod kallar sömnens tvillingbroder. Det vore osanning att säga, att alla dessa åtta berättelser vore lika betydande eller fulländade, men visst är, att få nutida novellister skulle förmå behandla ett tema med den mångfalden af sinsemellan så olikartade och dock så mäktiga variationer.
Det är icke första gången, Per Hallström skrifver om döden. Det finns tvärtom i hans diktning ett egenartadt konstitutivt svårmod, som aldrig är riktigt borta och som med sin veka, nästan trånfulla poesi står i motsats till hans inbillnings begär efter yppig kolorit och stark känsla. Denna melankoli skälfver på äkta nordiskt vis i hans humor och breder ej sällan öfver hans skildringar ett kvällsklart, förandligadt drömmeri, som vittnar om, att detta diktartemperament, som så mycket åtrår det starka, fulltoniga och brusande, i själfva verket har tunnare blod och mer af sjuklingens oro och längtan, än det själft vill kännas vid. Men utsökt blir just hos en sådan litterär lifsformare denna nästan ynglingaaktiga dödsberusning, och från djupet af dess stilla och svala brunn är det, Hallström hämtat några af de vackraste stämningarna i sin diktning. Hvem kan glömma det förklaringens skimmer, som strålar öfver slutet af »En gammal historia» eller öfver dödskapitlet i »Vår»? »Thanatos» stammar från samma djupa, kyliga och klara källsprång, och i alla dessa berättelser, hvilka dock framställa döden i så olika omgifning, än högtragiskt och heroiskt, än helt hvardagligt, nästan groteskt, med tillvarons hela blandning af smått och stort, skildras människans slut alltid med samma blida, andaktsfulla högtidlighet. Hvarken vanmaktens bitterhet eller smärtans förtviflan kommer här till orda - döden är för Hallström alltid en invigning, ett sakrament, det sista, mest mystiska af alla, som fullkomligar och heliggör, biläggande alla motsatser i solnedgångsögonblickets höga världsförsoning.
Inledningsnovellen, efter hvilken hela boken fått sitt namn, är ett förspel, som angifver tonen och motiven till det hela. Det är en fantasi om döden och hösten, om barn, som leka bland gulnade blad, om ungdomen, som spränger fram på sin ridt öfver vissnadt gräs, om den sista soldagen i naturen och den första dödsskuggan i unga hjärtan. Per Hallström, som icke till hvardags är musiker i sitt skrifsätt, diktar denna gång förunderligt musikaliskt. Det hela är en med förtrollande lyrik gifven septemberfantasi, och djupt in i själen känner läsaren den första höstdagens luft, denna förnimmelse, om hvilken Hallström talar, »såsom från nyss badade, lätt rysande lemmar, hvilka smekas af en redan litet mattad sol».
Sedan följa ett par noveller från det gamla Florens, novellernas klassiska stad. Fint har Hallström känt, att döden i denna släkttragediernas, köpenskapens och dråpens förlofvade stad var den store, hemlighetsfulle förädlaren, som gaf denna befolkning af penninglystna och svekfulla köpmanssöner riddar- och poetdraget. Berättelsen »Lejonet», som tecknar ett ungt florentinskt hjältelifs utveckling (ej olikt en annan vacker medeltidsskildring af Per Hallström, »Falken» i »Purpur»), har också utomordentligt ståtliga ställen. Men dessa två florentinska skildringar lida dock af den språkliga öfverlastning, som Hallström ej sällan anlitar för att få fram stark kolorit och som i stället trötta. som en hetsjakt utan att nå målet. Man saknar Toscanas egna klara, säkra konturer - florentinerkonstens raka, beslutsamma linjeföring. Alldeles utmärkt är däremot den tredje historiska berättelsen i samlingen, en »idyll» från skräcktiden 1793. Också under den stora revolutionstiden var döden ju tankarnas och hjärtanas behärskare, lifvets enda högre verklighet, och med mästerlig konst har Hallström skildrat tidsskiftets hänfördhet och storhet. Sällan har hela denna tids lifsnerv blottats så enkelt och med så små medel. Det är något beundransvärdt stolt öfver de två gestalter, Hallström här tecknar, och mycket mer af revolutionens patos finns i denna skildring än i Renans »Abbesse de Jouarre», som behandlar ett likartadt uppslag, men på rent motsatt vis!
De öfriga novellerna i samlingen äro alla nutidsbilder och framföra den moderna existensens styfbarn med den originalitet och kraft, som nog ändock är Hallströms egendomligaste och yppersta specialitet. Det är otroligt, hur han förstår att framställa alla dessa vanlottade och urspårade varelser med en medkänsla, som tyckes blifva allt djupare, finare och vidare med åren. Kärfhet och blödighet, galghumor och dysterhet smälta här samman till något alldeles enastående.
Det finns säkert något ansträngdt och tröttsamt i Per Hallströms sätt att berätta. Han älskar den slingrande arabesken, och man längtar ibland i hans stil efter den räta, stora linje, som går rakt på sak. Men nekas skall ej, att han med sina omskrifningar mången gång liksom inom vida cirklar fångar något af det ofångbara, mångfaldiga och komplicerade, som diktkonsten eljes sällan lyckas få med. när den med sin tvungna förenkling återgifver lifvet. Och så äro hans utvikningar och bilder så poetiska och kuriösa! De växa upp rundt kring ens väg, som fältets alla lustiga o£h vackra blommor, för hvilka man ibland utan saknad glömmer själfva promenaden och dess mål.
I det hela är Hallström till uttryckssätt och väsen så personlig, nästan enstöringsaktig, att man väl kan känna sig främmande för hans oroliga uppfattningssätt, som förbinder världsbetraktarens sinnrika och vemodiga humor med äfventyrsdrömmarens nästan feberaktiga behof af fest, glans och patos. Man kan rygga tillbaka för de tvära, nyckfulla vindkasten i hans lynne, hvilka likna väderilar, som än låta alla blad ljust spela i solen och än visa deras grå afvigsida, kylande blick och tanke. Men öfver alla dessa personliga tyckessaker måste den beundran stå, som man erfar för en så sällsynt själfständig, rik och genialisk berättare. Och vackrare, fullare än kanske någon gång förut har Hallström visat sig vara allt detta i denna sin sista bok om döden, »om det lösande ordet, som väntar oss alla med våra sagovärldar».
14 december 1900.
