Åter föreligger ett stort nytt skådespel af August Strindberg. Mästarens mest bibeltrogne utläggare, hvilken på samma gång är hans tyska impressario, hr E. Schering, har redan meddelat allmänheten en »communiqué» från högsta ort om det nya verket, och ur hvilka synpunkter det skall beundras. Man har sålunda blott att läsa och beundra - om man kan. Men låtom oss genast säga, att ohyggligare och, hvad värre är, ledsammare drama har aldrig Strindberg åstadkommit.
»Dödsdansen» är ett dubbelskådespel, uppbygdt på tvenne skilda motiv. Det första, som gifver hela stycket ram och sammanhållning, är ett olyckligt äktenskap och dess psykologi. I det ämnet bör Strindberg kunna förvärfva en världsspecialists berömdhet. Han är verkligen »professor i olyckliga äktenskap», och hans verk är en klinik, där alla denna vetenskaps fall och hela dess patologi kunna studeras som ingen annanstans. Det skulle vara fullkomligt orättvist att förneka, att Strindberg också som skildrare af äktafolks inbördes hat och strider, af sönderfrätta hjärtans och förblödande viljors kamp skapat diktverk af en lidelsefull makt och en mörk förtviflan utan like. »Fadern» är kanske diktarens yppersta arbete och säkert svenska litteraturens främsta drama. Med nästan antik enkelhet och storhet tecknas där den hemlighetsfulla antipatien mellan könen, och hur äktenskapet låter dessa motsatser först riktigt växa upp och frodas, som ett ondskans drifhus, en hatets plantskola med hemska, giftiga blommor. Gång på gång har Strindberg sedermera återkommit till detta ämne. Det finns knappast något af hans dramer, i hvilket ej, åtminstone i bakgrunden, skymtar ett dylikt olyckans par, slamrande med sin själfsmidda fängelsekedja, man och kvinna, som, narrade af en vårtimmes brand i blodet och en vårtimmes illusionsväf, sedan framsläpa sina dagar i äktenskapets straffarbete på lifstid.
För hundrade, men säkerligen icke sista gången fyller denna äktenskapens tragik Strindbergs sista drama, »Dödsdansen». Det finns i det hela ingen skillnad mellan den nya behandlingen och alla de föregående Strindbergska variationerna öfver samma tema. Blott att brutaliteten stigit till det oerhörda, att simpelheten stigit till det olidliga och det lågsinta, pöbelaktiga käbblet dränkt alla tankar och känslor i en ändlös, förbittrad och blyfärgad disharmoni. Dessa tvenne makar, som i en mängd af långa akter - »Dödsdansen» är som »Till Damaskus» ett dubbeldrama - öfverösa hvarandra med de utsöktaste skällsord, slå och spotta på hvarandra, verka till sist som ett par besatta, till hvilkas vanvettiga träta man icke orkar lyssna. Strindbergs geniala uppfinningsrikedom af okvädinsord är obestridd, och knappast har någon modern dramatiker åstadkommit en sådan råhetens triumf, som den scen, då hustrun slår sin man, som nyss fått ett slaganfall, en örfil, under rop som: »Kan du spy etter än, huggorm, så skall jag rycka tungan ur din hals!» eller »jag behöfver inte vara liksveperska åt ett ruttet djur. Nattmän eller anatomivaktmästare må ta hand om honom! Ett trädgårdsland vore för fint att mottaga denna kärra orenlighet.» Men när man kommer till detta vilda slut, har man hört så mycket fortissimo, att ens öra är döfvadt och de ord, som dessa fördömda byta, hafva liksom förlorat all valör.
Det andra motivet i stycket, på hvilket titeln syftar, är ovanligare och skulle, behandladt på ett friare, mer poetiskt vis, också kunna hafva lyft dramat till en högre och friare sfär. Det är en iakttagelse från det abnorma själslifvets område, som psykiatrien inregistrerat och dikten många gånger tagit till ämne för historier af dunkel och hemlighetsfull skräck. Det är en iakttagelse, som stundom gjorts på människor, hvilka efter en våldsam sjukdom eller annan kris plötsligt tyckas förvandlade. Det är som de återinträdde i lifvet, sedan de redan satt foten inom dödsriket, och nu, när de återvända i tillvaron, medföra en annan personlighet eller åtminstone hafva alla sin naturs egenheter stegrade till det ohyggliga och fantastiska. Den outrotliga folktron på dubbelgångeri, sägnernas spöksagor om vampyrer och varulfvar, hafva ur dylika i patologien välkända fall fått skenbar bekräftelse. Det har förefallit, som den ande, hvilken den populära inbillningen ända ner ifrån vildens ståndpunkt upp till långt högre kulturnivå tänker lefva fördold inom hvar människa, som en krigare inom en från topp till tå täckande rustning, frigjordes, när sjukdomen lossade de kroppsliga banden och döden började upplösa det jordiska omhöljet. Ur martyrens halft förtärda kroppshydda träder då det rena helgonet fram i sin hvita, af intet dammkorn oskärade gestalt, lik en uppenbarelse från en värld öfver vår egen, och den förhärdade missdådaren kan på samma vis de sista dagarna på dödens rand förete sin svartaste inkarnation af brottslighet och djäfvulskap. Den nyromantiska diktningen från 1800-talet älskade dylika ämnen, som passade dess litet barnsliga åtrå efter spökerier och kalla rysningar öfver ryggen samt dess också litet barnsligt dualistiska världsuppfattning. För Strindberg, som likt Poë älskar det ohyggliga, men icke har den store amerikanens af svårmodigt skönhetsdrömmeri mättade själ, har uppslaget varit frestande, särskildt under den obligata mystik, som han numer - ofta utan synnerlig känsla för resten - klistrar öfver alla sina verk. Hjälten i »Dödsdansen», den gemene kaptenen, genomgår under stycket just en dylik sjukdomsprocess, genom hvilken hela hans ondska blir »fri». Kaptenen dör så att säga lekamligen och fortlefver blott som en ond ande, en vampyr, hvilken lefver på andras lif. Men denna tankegång har Strindberg icke förmått gifva konstnärlig verklighet. Hans kapten är sig lik genom hela stycket, och de små detektivknep och intriger han ställer till hafva intet af den dämoniska karaktär, som Strindberg åsyftar. Man behöfver icke vara »vampyr» för att narra en person att teckna dåliga aktier i en sodafabrik eller för att stjäla en annans idéer om karantänsväsendet och så erhålla portugisiska Kristusorden! Värre skall det till för att man skall tro på »onda andar». Det fantastiska greppet kräfde en helt annan form än detta prosaiska och handfasta verklighetsskådespel - något af en Maeterlincks hemska skymningspoesi eller den stämning, Strindberg själf mästerligt förmått gifva i »Till Damaskus». Men denna »Dödsdans» är en plump, långsam och tråkig träskodans, som icke kan gripa eller fängsla.
Lefvande i detta stycke är blott ondskan, dess enda åder af skaldskap är hatets. Erkännom då gärna den ohygglighetens energi, som bär de bästa af dramats scener - särskildt i början af skådespelet med dess ypperligt iscensatta interiör och förfärande starkt gifna bild af ett tröstlöst hem. Men dock, hur sammansnöres icke ens bröst under läsningen af detta verk, äfven under de få och korta ögonblick, det Strindbergska geniet talar, det Strindbergska geniet, som eljes i nio tiondelar af stycket lyser med sin frånvaro! Hur längtar man icke efter ett andetag ren luft och en blick ur ett normalt människoöga under denna långa, pinsamma blandning af hat och galenskap! Man känner sig nästan förnedrad blott af att vara vittne till dessa uppträden och detta långa, simpla gräl.
Ack, när man varit med om sina fyra decennier, är tron på människans
naturliga godhet icke öfverdrifvet stor i ens hjärta, och man är nog
böjd att gifva den gamla teologien rätt i dess lära om arfsynden,
arfsynden, som vi alla föra med från födseln, giftfröet till brott mot
andra och oss själfva. Det är ingen skönmålning vi begära af dikten,
ingen osann borteskamotering af allt hvad lifvet bjuder ångestfullt
och bittert. Men ett grand af frigörelse, ett försök åtminstone att i
dikten betrakta lifvets elände och missförhållanden med den stora syn,
som också gifver skam, hat och brott mänsklighet, äro vi gammalmodiga
eller nymodiga nog att fordra. »Att dikta är att hålla domedag öfver
sig själf,» har Henrik Ibsen skrifvit, och alla vörda vi domedagens
skoningslösa allvar. Men att se dikten ständigt förvandlad till ett
ursinnigt käromål, där allt som är lågt och smått triumferande drages
fram och ensamt hat och själfviskhet föra ordet, blir på längden
olidligt. Och med sinnet tungt af den starkast tyvärr ur det egna
hjärtat vunna vetskapen om människans ofullkomlighet, med hufvudet
böjdt inför en ovedersäglig visshet om lifvets radikala och obotliga
dåligheter och svagheter, är det vi af poesien begära en smula
ädelmod, en smula storhet, ett skimmer af det, som låter oss drömma
att människan kan häfva sig öfver sig själf och midt in i tviflet på
allt ännu hviska till sig själf kärlekens credo, »
18 oktober 1901
