Häpna måste man verkligen öfver den skaparlust, som utmärker August Strindbergs sista skede. I detta hänseende har hans utveckling varit rent motsatt många andra stora poeters, hvilka längre in i lifvet tröttnat på diktens »lindansarmöda» och håglöst vändt sig bort från »gyckelbilderna, lösskummade från ytan utaf tingen». Strindberg, som förut groft skämtat med skrifvargörat och poetyrket, tyckes först på äldre dagar erfarit diktarhågens lycka. Måhända berusar han sig numera till och med för mycket däri. Ty han omsätter allt, stort och smått, rubb och stubb, till dikt. Historien och världen äro för hans, som det synes, outtröttliga lust att berätta och bilda, blifna poetiska fyndigheter af outtömlig malmrikedom. Sanningen likmätigt måste det sägas, att det gods, som han framställer, är af blandad beskaffenhet. Den ädla metallen och slaggen komma tämligen osofradt om hvart annat. Men förundransvärd är den fantasiens rörlighet, som den store inbillningskonstnären alltjämt besitter, och beundransvärd den hjärnans oslitliga energi, som alltjämt med genialisk skärpa fasthåller alla bilder, begränsar dem med fasta linjer och märker dem in i det minsta med en egenartad, snillrik personlighets drag och signatur.
Åter föreligga tvenne verk af Strindberg, oändligt betecknande för sin upphofsman, öfverflödande af förtjänster och fel, ofta barnsliga, ofta också lysande, med gnistor, som glimma till och blända, öfverallt skrifna i ett språk, hvilkets mästerskap i att blixtsnabbt meddela ett intryck och göra en skildring åskådlig knappast kan öfverträffas, ett språk, vibrerande som en blottad nerv, träffande målet midt i pricken, som mästerskyttens pil.
De två verken äro en sagbok och en bekännelsebok för stora barn. Den första heter helt enkelt »Sagor». Strindberg har alltid varit en skicklig sagoberättare, ehuru inom en enda art af saga, den i grunden minst äkta, den satiriska, i hvilken fantasihöljet blott är ett skal för kritisk reflexion, hvilkens gadd sticker dubbelt kännbart igenom den låtsade harmlösheten. Om någon i vår litteratur, har Strindberg kunnat konsten att ställa till eld och brand med fyrverkeripjäser, slungande med säkerheten hos en pyrotekniker från trettioåriga krigets tid sina eldkulor öfver alla samhällets murar och bastioner. Af den artens satiriska sagor finns blott en enda i hans nya sagosamling. En, men ett lejon! Det är den storartade soldatsagan »Gullhjälmarna i Ålleberg». I den blåser den glada, vreda nordanvinden från Strindbergs ungdom - Jag kan icke säga med hvilket välbehag man återfinner den. Borta är all kvalmig mystik och allt plågsamt fakirväsen. Luften är trotsig och frisk, som i »Nya Riket» och »Lycko-Per», och denna historia om hur Kask på Västgöta-Dals regemente kommer in i Ålleberg och där råkar »Gullhjälmarna», de gamla svenska potentaterna, underhåller sig med dem om gammalt och nytt och till sist får den hugnesamma underrättelsen om vår egen tids Sverige, att »de supit opp det och stampat på't i utlandet», kommer att höra till mästarens klassiska sidor. En sådan liten historia bär ensam en bok. Den ersätter många böcker, och i stilen är den ett litet underverk. På år och dag har jag icke läst något af sådan språklig must och friskhet.
Emellertid är denna historia den enda i sitt slag. Man kan ej heller begära, att en samling skall rymma många sådana mästerstycken. Men hvad man kanske kunde begära är att äfven annorstädes finna en pust af dess anda. Dock, det är förgäfves. Frestelsen att spela präst i fjärde akten, när man spelat röfvare i den första, måste vara mycket stor. Men mig har alltid Strindberg tilltalat långt mer som röfvare än som präst, och det är med ledsnad jag finner det uppbyggliga konventikeldopet i mer än en af dessa sagor. Själfva inledningshistorien, »I Midsommartider», kommer sannolikt att blifva allmänt omtyckt. Den är sentimental nog därtill - och då resonera lättrörda läsare icke längre. Den eftertänksamme frågar däremot tveksamt, om Vår Herre verkligen förlänat August Strindberg en så serafisk fysionomi. Rent vedervärdig i sin simpla moralisering är en berättelse om en otäck operasångerskas fräckhet och förbättring. Det är, som hörde man ej en poet, men en vinkelpredikant. Gripande verkar endast en af dessa omvändelsehistorier - den om brottslingen, hvilkens hjärta en sen aning om förlåtelsens makt i elfte timmen luttrar och försonar. Denna skildring af Långholmen och dess säckklädda, namnlösa stenhuggare är skrifven på en gång med storartad verklighetsstyrka och en sällsam ondskans fantastik, hvilka i förening meddela ett intryck, som man sannolikt ej kan erhålla hos någon annan nutida författare än Strindberg.
Redan motivet i den sistnämnda berättelsen visar, att Strindbergs »Sagor» i denna bok sällan motsvara titeln. De äro oftast »sannsagor», rena teckningar ur lifvet. Äfven om dessa ej blifva till mer än uppslag, rycka de oss dock med. Det är, som ett fönster hastigt öppnats, genom hvilket vi skymta en människa, som tror sig osedd, och stängs titthålet aldrig så fort igen, är den plötsliga, skarpa synen med sin inblick i ett rum och i ett lif likväl inbränd i minnet. Sådan är de stora novellisternas konst, Maupassants och Strindbergs, och i dessa nya »sagor», hvilka i fråga om glöd och diktarkraft tillhöra det bästa Strindberg på länge skrifvit, griper den oss åter med sin genialiska impressionism.
Icke på långt när så god är Strindbergs nya bekännelsebok »Ensam». Har han icke redan skrifvit nog bikter? Han är ju ej längre någon ung dåre, och kan det verkligen vara klädsamt för de gamla att bikta sig? Visserligen är han ännu alltjämt densamme med sitt lidelsefulla rättshafveri och sitt dramatiska själslif. Men åren hafva dock hällt en smula vatten äfven i hans vin. Den vilda själfkampen, som fyllde »Inferno» och »Legenderna», har domnat af. Men ju mer den inre strömmen hos en personlighet mattas af, dess svårare blir det att uppehålla intresset för rent subjektiva bekännelser, och dess större roll brukar gemenligen också sådant spela, som är obetydligt och likgiltigt åtminstone för alla andra än bekännaren. Detta är också fallet med de dagboksanteckningar, som utgöra »Ensam».
Denna sista bok framställer Strindberg i det allra sista af hans många skeden, Strindberg från 1903. Jag har sagt, att det kommit något lugnare och stillsammare öfver hans sätt att känna och tala, men därför bedömer han icke sig själf och sin ställning till världen mera objektivt. »Jag har alltid velat framåt och uppåt, och därför haft den högre rätten mot dem, som velat dra mig nedåt, och därför är jag vorden ensam.» Man måste på en gång se upp till och småle åt en man; som utan att blinka nedskrifver en sådan kategorisk förklaring. Och i bokens slut skildrar Strindberg sig själf som den evigt förhatade. »Striden pågick ju argare än någonsin, allvarligare och i större skala, framåt, alltjämt framåt, men om jag förut haft fiender framför mig, hade jag dem nu både framför och bakom.» Är det icke förunderligt, att 1903 års Strindberg kan se så på sitt lifsvärf och människorna rundt om sig? Märker han icke, hur han blifvit en klassiker, hur luften ikring honom är bräddad med sympati, hur allmänheten vuxit fram till hans verk och spetsborgarna själfva med barn och blomma sitta och jubla åt alla hans skådespel, svälja dem med både hull och hår och bemöda sig att finna deras grofva ord, som skulle störta andras verk, genialiska och historiska? Märker han icke, att han vid sidan af Fröding i denna stund är Sveriges populäraste skriftställare? Sannerligen, hans fiender äro lätt räknade både »framför» och »bakom», och striden kan icke vara så synnerligen svår, sedan gamle Loke erkänt - sina villfarelser och tillbedt Balder!
Nej, orsaken till att Strindberg blifvit ensam är en annan, och den framgår med all tydlighet just af denna sista bok. Han har haft ett sjukligt genis hänsynslöshet, ett genis retliga nerver, ett genis ömtålighet för all slags motsägelse, och han har just därför gjort bra rätt i att draga ut i öknen. Som doktor Stockmann känner han sig först stark ensamheten, och att han verkligen i den blifvit stark, det lär oss hela den räcka skrifter, han de sista åren utgifvit med dess otroliga andliga lifaktighet. Men minst får man kanske intrycket af styrkan ur själfva ensamhetsjournalen. I den ser man, hur den store enstöringen går och ynkar sig själf och gonar om sig själf. Allt detta är mycket mänskligt - allt för mänskligt. Något af stoikerns föraktfulla tystnad hade just om detta, det lilla ointressanta och privata, varit oss kärare. En svaghet, som också vidlåder »Ensam», liksom de flesta själfbekännelser af samma art, är bristen på skillnad mellan väsentligt och oväsentligt. Obetydligheter växa för den ensamme, som endast rufvar öfver sig själf, till ofantligheter. Strindberg hedrar numera allting han möter med namnet »dramer». Ett af dessa dramer består i en liten flicka, som går och hugger granris i en backe och därunder blir skrämd af en ko. Strindberg ser detta genom en kikare från sin balkong i staden, beskrifver det på fyra hela sidor och säger till slut: »Tänk! att i mitt lugna hem dras in i sådana här dramer i fjärran!» Men kallar man dylikt för dramer - då är man verkligen frikostig mot sina syner och upplefvanden.
Dock, man skulle gifva en falsk föreställning om »Ensam», om man icke tillfogade, att Strindberg, trots allt, förmår fängsla, att hans skildringar också i denna bok äga en enastående omedelbarhet och friskhet, och att han öfverallt inflätar glänsande iakttagelser och förtjusande små skildringar, hvilka en sent vunnen mjukhet i linjeföringen gifver ett särskildt behag. Hans gatupartier från Östermalm såväl som hans små interiörer från stockholmska rum äro af en oöfverträfflig sanning.
Vid omtalandet af Strindbergs två sista böcker måste - som vid nästan
alla hans verk - motsägelser och inkast blanda sig med beundran. Och
dock är det till slut denna gång, som så många gånger förut, beundran,
som vill ropa det sista ordet. Hvilken man! Hvad han allt tänkt, känt
och skrifvit, hvilken uthållighet och hvilket temperament! Han är
katten med nio lif, han är draken, på hvilken ett nytt hufvud med en
ny stämma växer upp, så fort ett gammalt faller. Och gärna vill man
tillämpa på honom ett gammalt italienskt ord om snillet:
4 december 1903
