Det lilla välskrifna arbete, med hvilket den förut egentligen som finkänslig och själfull kritiker kände Hjalmar Söderberg debuterat som novellist, har haft den oturen att vid sitt första inträde i världen få på sig en falsk etikett. Bekymrade kritici hafva sökt klistra på det den farliga skylten: insmuggling af omoraliskt kontraband, medan i själfva verket få böcker haft mindre onda afsikter mot en dygdig värld, och det i verkligheten - hvilket möjligtvis kan kallas ett fel - ej vill smuggla in något alls utom en på god prosa nedskrifven Stockholmshistoria.
Det finns åtskilliga former af indifferens mot lifvet. En är den objektive naturalistens kallblodiga metod att skildra allt med samma samvetsgrannhet och betrakta dygd och last - för att än en gång använda Taines allciterade ord - som socker och vitriol. En annan indifferens är filosofens, för hvilken mänsklighetens sätt att blåsa upp sina »faits divers» förefaller sorglustigt löjligt, och som ler mildt och medlidsamt eller torrt och öfverlägset åt myrstackens indignation och bikupans upprördhet. Hjalmar Söderbergs kallsinnighet mot världen är snarare flanörens, som ser på lifvet med det halfva eller tre fjärdedels intresse, med hvilket han på gatan betraktar människobarnen, som trängas ikring honom och som med sina glada och sorgsna ansikten göra hans promenad eggande och händelserik. Här ler han åt ett infall, hördt i förbifarten, där känner han medömkan med en hopbiten smärta i en sluten mun, rundt ikring honom susar intrigen och brusar fåfängan, och makt- och lyxkampens heta anda känns i luften öfver trottoaren. Men alla dessa intryck växla, alla dessa figurer anslå toner, som fort förflyktiga, bilderna teckna sig i flanörens själ lätt, raskt och skarpt som de fort konturerade typerna i en tecknares skissbok. Man må ej tro, att en sådan stämning gent emot det lif, som skildras, ej kan hafva konstnärliga fördelar. Tvärtom, flanörens skeptiska axelryckning frälsar från många smaklösheter, från falskt patos och uppstyltade attityder, den gör tempot raskt, stilen nervös och expressiv, och gjuter något af lätt sorgmodig, lätt lustig ironi öfver det hela.
Men skuggsidan blir bristen på fördjupning. Bifigurerna komma snarare till sin rätt än första plans-personerna, hvilkas öde dock framför allt måste rycka oss med. Hufvudpersonen i »Förvillelser», Tomas Weber, är bestämdt som realistisk fotografi af en stor sanning, men han synes mig, liksom hans ungdomsälskade, sakna den skärpta poetiska sanning, som låter oss känna i takt med honom eller åtminstone förstå honom intimt och som en anförvant. Man har, når man läser hans ungdomshistoria, en känsla, som om den berättas om en främmande, om någon, för hvilken man blott halft kan intressera sig, liksom författaren själf ej hyst mer än halft intresse för hans gestalt. Så kan hans sorg och glädje verka tomt och trist, därför att författaren ej har figurerna och alltså ej heller oss i sin hand. Ihågkommas bör alltid, att det är helt unga och tanklösa människor han skildrar - deras tankar, känslor och anleten äro ännu släta, lifvet har ännu ej gifvit deras röster sin fulla och mäktiga resonans. Men borde vi icke i stället fått mer ungdomsfart, ungdomsdrömmeri, lifsgryningens stämning af oklar melankoli och starka förhoppningar? Allt är torrt, lillgammalt och brådmoget på en gång hos Tomas Weber - typen är kanske så hvardaglig och tom, att hans odyssé aldrig fullt kan intressera.
Kanske svarar författaren på anmärkningar som dessa, att hans bok framför allt ville gifva en ensemble, en spegling af det nya släkte, af det lif, som den dag i dag rör sig på Stockholms teatrar, gator och hem. Han tycker sig då i sin rätt att ej fördjupa analys och människoskildring, men låta helhetsverkan fylla i, där det fattas individualisering. Det är också onekligt, att denna sida af hans bok har verkligt ovanliga och med orätt förbisedda förtjänster. Om hans personer någon gång glida förbi som skuggor, är scenen, där de röra sig, alltid upplyst och lefvande. Det är ett Stockholmsbarn, som skrifvit denna historia från Stockholm, och näppeligen hafva sedan Strindbergs dagar dess gator och torg, dess lufttoner och stämningar mästerligare skildrats. Redan på första sidan möter en bit som denna: »Det var en af de sista dagarna i april, en orolig dag med hafsblå himmel och stora seglande molnflockar, en nyckfullt leende dag med sol och mulet i hastig växling och med skarpa vindilar österifrån, från skären, från hafvet. Klockorna i Jakob sjöngo och dånade; det var en gammal diktare som begrofs.» Hur fulländadt är ej detta! Icke ett falskt ord - hvem känner ej töblåsten, och hur smyga ej de sista orden om Jakobs kyrkklocka och den gamle poetens kista något af Stockholms kyrkogårdsvemod in i den friska luften. Och sådana pasteller och croquiser finnes det många i Söderbergs bok, nästan hvar man vänder bladen. Han känner sitt Stockholm och har i sin bok förmått få in den dystra skuggan under Johannes' kyrkogårds träd, midsommarvärmen med sin blomdoft från Humlegården, en vinterbegrafnings rysningskalla dysterhet uppe på Östermalm. Och detta inskränker sig ej till exteriörerna; med en kvick karikatyrists snabbhet och träffsäkerhet målar han en opera-afton eller en supé på Rydberg. Och det Stockholm, han skildrar, är det nya, den uppväxande storstaden, som gifver sig kontinentala fasoner, ej det småborgerliga 60- och 70-talens Stockholm, som alltför många, influerade af Strindberg (och bakom honom af Blanche), hållit fast i konventionella teckningar utan det modernas rytm och fart.
Stilen i »Förvillelser» är slutligen verkligt distingerad med sitt kräsna ordval och sin knappa hållning. Det är ett skrifsätt, hvilkets artistegenskaper ej uppskattas, därför att publiken ej märker de kråmningar och buktningar, som tyvärr allt sedan Gösta Berlings dagar anses som bevis på att något är »väl skrifvet», och det är ej utan att bland det myckna trasgranna och brokiga i stilväg, som dagligen bjudes, det känns ganska skönt att en gång råka denna korta och sobra (ibland väl staccaterade) prosa. Den har en mörk sällskapsdräkts säkerhet, och till den kostymen passar ej illa författarens kanske blott för kyliga lustighet, som sprider en egen hvass halfdager öfver personer och situationer, påminnande om när man i skymningen rifver eld för att tända en cigarrett.
»Förvillelser» är, som sagdt, en bok, som är bättre i det periferiska än i det centrala, den saknar de starka greppen och de djupaste tagen, men den är full af finhet i detaljer och i smått, och om författaren härnäst sluter det lif han vill skildra närmare sitt eget bröst, kan han räkna på större verkan, artist och konstnär som han är.
Ord och Bild december 1895.
