Fullständigt föreligger nu Strindbergs nya stora cykel, »Svenska öden», en följd historiska bilder, som från den urgrå fornsagan gå fram till Karl XI:s död och slottsbranden, det svenska 1600-talets sista symboliska händelse. I denna långa rad af berättelser finns ingen enda, som kan kallas ett färdigt konstverk i den betydelsen, att en tanke fått sin logiska utveckling och den artistiska genomarbetning, som låter en diktning lefva ett fristående, af diktaren oberoende lif. Flera af dessa berättelser sakna både hufvud och svans. De spunna trådarna knytas och skäras af på det godtyckligaste vis. Figurernas lefvandegörelse, som stundtals är af en så genialisk och öfverraskande illusion, kan, bäst det är, svika och gestalterna störta samman som lerklumpar, i hvilka skaparen inblåst ett alltför otillräckligt kvantum af den lefvande andan.
Den konstnärliga afrundningen och objektiviteten äro pinsamt försummade. Bäst man befinner sig långt borta i förflutna sekel bland diktens återuppståndna personligheter, i en omgifning, frammanad med ofta märkvärdigt omedelbar kraft, faller förhänget, vi äro åter i Stockholm det nådens år 1906 och höra August Strindberg i egen person tala öfver skrifbordet. Men om man förlåter detta, därför att ett snille som han dock alltid är intressant att lyssna till äfven i det mest paradoxala och maniakaliska, kan man icke förlåta, när novellen utan vidare öfvergår till historiskt kompendium, och man i stället för en berättelse får någonting som »lilla Odhner» - minus noggrannheten. Starka dramatiska scener och präktiga skildringar kunna här afslutas med så värdefulla upplysningar som att Birger Jarl införde kvinnofrid eller att Gustaf II Adolf stupade vid Lützen. Man tror icke sina ögon och undrar, för hvem i all världen dessa historiska nyheter förtäljas. Under hugskottets och hastverkets tecken står hela denna diktning, och genialiska uppslag användas på ett sätt, som knappast kan kallas annat än samvetslöst. Icke desto mindre erbjuda dessa »Nya svenska öden» en ofta intressant, ej sällan mycket fängslande läsning. Samlingen står ojämförligt mycket högre än den föregående ur världshistorien, men den var ju också i de flesta punkter otillåtligt dålig. De svenska bildernas öfverlägsenhet är lätt att förstå. August Strindberg måste ju sägas vara en svensk i typisk och genialisk dignitet. Man kan icke påstå, att han inkarnerar svenskhetens vackraste egenskaper, men en mängd af dess mest ursprungliga och primitiva sidor lefva inom honom med ett i kultursamhället ovanligt starkt och oslipadt lif. Mången gång får han därför ur sina svenska figurer något öfverraskande ursprungligt och äkta, som intresserar, griper och gifver de eljes ofta af systematisk pietetslöshet vanställda teckningarna en högre, värdefullare innebörd. Därtill kommer att han som ingen annan nutida svensk författare och högst få af de döda känner själfva landet i hela dess utsträckning och alla dess egendomligheter. Dessa »Nya svenska öden» försiggå inom de mest olika svenska landsändar. Öfverallt är Strindberg hemma, ständigt bära hans landskap autopsiens friska åskådlighet, marken under fötterna är alltid i denna novellistik fast och af fruktsam, lifsbärande makt. Och landets historia känner ju Strindberg också till - om än på sitt eget, konstiga vis. Visserligen torde han knappast grundligt ha trängt in i någon enda tidsålder. Han har autodidaktens instinktiva förkärlek för grumliga källor, och en brist på kritisk objektivitet, förvånande hos en så skarp iakttagare. Ingenting kan vara kostligare än när han slår sig på att vara »autentisk». I fråga om ett par skandalrykten om Kristina, citerar han t. ex. i denna novellbok rent af ett par urkunder i noterna. Man väntar något nytt och förvånande, som förmått berättaren till detta plötsliga och okonstnärliga citerande, och man finner anförda - Fryxell och Biografiskt lexikon. Det är af en obetalbar komik. Men med allt detta äger Strindberg en oneklig historisk inbillningskraft. Utan svårighet ser han för sig döda städer och grusade palats, folkets dagliga lif och handel och vandel under skilda skeden. Så mycket har han dock sysslat med kulturhistoriska studier, att hans fantasi är fylld af bilder och lefvande detaljer. Det kommer lätt icke blott en utomordentligt saftig, men också en trovärdig och öfvertygande yttre färgläggning öfver många af hans taflor.
Slutligen lyftas alla dessa berättelser liksom Strindbergs samtliga prosasaker af det mästerliga språket. Hur många gånger man uttryckt sin beundran för detsamma, alltid vill man göra det på nytt. Af trötthet eller afmattning i själfva stilen märkes föga i dessa historier, som dock föregåtts af så tallöst många andra. Från stuga till slott skifta scenerna, alla samhällsklassers seder och bruk tecknas, de mest skilda yrken och kaster förekomma, alla sorters individer och karaktärer införas talande. Men Strindberg finner ständigt de rättaste, mest konkreta orden. Ett språksinne af en sådan omfattning och en sådan ingifvelsens outtröttlighet har sannolikt aldrig någon annan svensk författare ägt. Ty den kulturellt ointresserade Bellmans sfär är långt snäfvare, och Almqvist, lika stor experimentator och mångfrestare som Strindberg, som han kännare af en mängd lifsfält och tekniker, ägde dock icke af naturen en så medfödd stilistisk begåfning, icke den koloristiska säkerheten, icke denna satsbildningens lidelsefulla enkelhet och skärpa. Hvilken skada att detta ojämförliga Strindbergska språk så sällan parats med konstnärskänsla för genomarbetning och komposition.
Den första gruppen af de »Nya svenska ödena» är ägnad sagotid, forntid, det äldsta nordiska kult- och kämpelifvet till och med vikingatågen. Den isländska sagan, som Strindberg ett par gånger efterliknat redan som ung man, har nu åter varit hans förebild. Dess korthuggna, lidelsefulla berättarkonst, som ständigt sträfvar hän mot dramatisk stegring och tragisk ordväxling, passar honom väl. Den vilda pusten från ett elementärt natur- och driftlif finns här nog, händelsernas snabba puls och heta andhämtning, men icke den välberäknade konstnärliga ekonomi, som gifver de goda Islandssagorna en så stolt och sluten komposition. Hur oklar förefaller icke t. ex. Strindbergs begynnelseberättelse, den ställvis mycket kraftfulla »Sagan om Stig Storverks son», en ursvensk Herakles, mellan sina bedrifter af älskog fjättrad vid kvinnosysslor. Sidtals känner läsaren det rent af, som han fått fatt i första utkastet till en blott planerad berättelse, en halffärdig kladd. »Detta kan blifva något utmärkt», tänker man och beundrar de grandiosa antydningarna, glömmande, att man läser ett arbete, som skall vara färdigt och afslutadt. Utan synnerligt sammanhang är också den hemska blod- och offerhistorien Hildur Horgabrud. Dess konung är Ane den gamle, som lefver af sina söners blod, en symbolisk gestalt, som Strindberg framställer med mycken kläm. Däremot saknas bland dessa legendariska sagohärskare Gorm den gamle, som säkert också passat Strindberg väl att skildra. I denna berättelse kommer Strindberg ibland genom grepp och motiv läsaren att tänka på Heidenstam, som med så mycket större allvar och monumentalitet, så mycken djupare kärlek och gedigenhet framställt besläktade sidor ur gammalsvenskt lif. I ett enda afseende öfverträffar han Folke Filbyters store epiker - i den omedelbara och vulkaniska skildringen af hätskhet och ond vilja. I en af dessa berättelser förekommer följande replikskifte. Sveakonungen frågar en utländing om svenskarna:
»Nå, Folke, hvad tycker du om det här folket?»
»De hata ju hvarann, alla människor.»
Strindberg är oöfverträffadt storslagen i att teckna ondskans kraft. Den fyller det mesta af dessa berättelser och växer i teckningen af de svenska Mälarböndernas inbördes hat och vendetta i historien »Adelsö och Björkö» till nästan tragiska mått.
Medeltiden, rikt och vackert företrädd i den äldre följden af de svenska ödena, har denna gång blifvit mycket styffaderligt behandlad. De två novellerna från denna period tillhöra Strindbergs allra svagaste. Den ena om Birger Jarl är så tanklöst och ytligt hopslarfvad, att man rent af kommer att tänka på historisk godtköpsnovellistik, och den andra om Birgitta vanställes af den simpla uppfattningen. »Kjortelregemente» - se där det enda Strindberg får ur Birgittas lif och strider. Den svenska medeltidens kanske märkligaste kvinna blir för honom ingenting annat än en ragata och en fjolla. Men med Gustaf Vasa och reformationen lyfter sig åter serien betydligt. Gustaf Vasas kärnsvenska typ har Strindberg alltid älskat. Redan i hans storartade, sedan af honom aldrig öfverträffade ungdomsskådespel, »Mäster Olof», framstår han i intressant och lefvande belysning, och det drama, Strindberg under sin senaste historierande period ägnat honom, är utan fråga dess yppersta verk och ett af den svenska teaterns lätt räknade klassiska stycken. Här skildras »den bondsluge Roslagsbon» ännu en gång med en sorts barsk humor, som väl passar hans gestalt. Den därpå följande skildringen af Erik den fjortonde skulle med blott litet eftertanke och konstnärlig omdaning kunnat blifva alldeles förtjusande. Örbyhus' fängelseromantik gifves så vackert, och i Erik den fjortondes dödsmonolog har Strindberg lagt all en uttröttad tänkares och diktares melankoli, främlingsskap,och leda vid verkligheten.
»Skulle det icke glädja er om ni fick råka gemål och barn?» frågar prästen Urban.
»Nej,» svarar Erik, »det är bara bländverk det också. När jag har dem i rummet här, så tränger de ut mig; de bli så stora, de taga luften ifrån mig, de kväfva mig, och jag har ingenting att säga dem... Ser ni, jag är målare, och jag vill se taflor som jag målat själf, men det fordras distans för att se vackert; när jag ser Karin på afstånd, i båt, ute på sjön, i månsken helst, då är mig väl... ensamheten har gjort mig ömtålig att jag icke lider verkligheten.»
I novellerna om Johan den tredje och Sigismund är den skönlitterära anordningen oerhördt tom och tunn, men synpunkterna på tidens svenska historia af stort och eggande intresse. En liten tafla från Gustaf Adolfs tyska krigståg förefaller närmast som ett uppkok på skådespelet om samme kung. Framställningen af Kristina, i hvilken Strindberg, som man lätt förstår, får plats för all sin kända sympati för kvinnan, skulle icke heller föranleda till omnämnande, om där icke inginge några rent ypperliga scener från Karl Gustafs vistelse på Borgholm. I dem står Strindberg på höjden af sin historiska berättarkonst, och det är en förvånande must och saft i dessa skildringar af prinsen-äfventyrsriddarens dryckeslag och eröfrarfantasier öfver de stora, fyllda remmarna. En skarpt konturerad teckning af rikshushållaren lyktar hela den långa cykeln.
30 september 1906
