Man har kallat Tor Hedbergs sista verk ett Faustdrama. Uttrycket har legat nära till hands, så till vida som den vackra dikten - hastigt läst verkligen synes handla om den tragik, som uppstår hos Faust och alla hans mer eller mindre faustiska ättlingar den dag, då kunskapstörstens rus förflyktigat, då studiekammaren för första gången kännes trång som ett fängelse och reflexionens ensamma och stolta lycka kall som isande vinterluft, den dag, då allt, som man vet blott vara narraktig illusion och allt, som man trott sig hafva öfvervunnit, vaknar på nytt i blod och drömmar, med spirande växters behof att grönska och blomma, att njuta det banala och saliga, som är dagens solsken, himlens vindar och nattens dagg. Tyst lutar tänkaren hufvudet mot fönstret och ser ut mot våren. Hvad är hans döda fjäril på sin nål mot den lefvande, som fladdrar så nyckfullt och oupphinneligt där nere bland hängena, hvad är hans mödosamt upptimrade tankesystem mot den lekfullt hopslingrade fiberväfnaden i det gröna lönnbladet, som slår mot rutan, och i hvilkets ådror man skulle vilja spå sina dagars hemlighet, som ur den trolska linjeskriften i en älskad kvinnas hand? Att vara ung, hafva blomma i hatten och en arm i sin, att få dansa på den första gröna gräsmattan därutanför stadsporten - ack, bara en klipsk Jakob knackade på just nu - kanske filosofen sålde sin ensamhets, sin visdoms, sin tankes förstfödslorätt för blott en tallrik af den simpla ärtsoppa, med hvilken den enklaste af lifvets bordsgäster mättar sin hunger.
Detta Fausts inre uppror kan tämjas på många vis, förklädas till mer eller mindre hårdt vunnen resignation, höljas öfver af damm - hvad kan icke allt dammas ner? - men blifver aldrig dödt annat än där det aldrig lefvat, hos de lyckliga eller olyckliga, för hvilka aldrig lifvets träd susat sitt jubel och sin ångest.
Är det denna konflikt, gammal i dikten som striden mellan fasta och påsk, som Tor Hedberg ånyo skildrat i »Gerhard Grim»? Nej, endast skenbart! Det är sant, hans hjälte är också en man, som trott sig hafva bestått eldprofvet på frestelsens berg och inbillar sig kunna forma sin tillvaro med öfverlägsenheten och säkerheten hos den, som sett de bedrägliga illusionerna i sömmarne - och ändock, hvad händer? Blott en kvinna kommer inom hans hus, är han ryckt med af spelet, och trots all sin visdom trasslar han så klumpigt in sin lifstråd i den krångliga härfvan, att döden först kan göra den loss. Men det nya och djupa i Tor Hedbergs bok är, att han fattat denna Faustkonflikt blott som-en enda sida af ett långt egendomligare och mer allmänmänskligt problem, ett problem, som vi alla mer eller mindre omedvetet undrat öfver, när våra bästa och, som vi trodde, säkraste beräkningar visade sig falska, när vi fingo agnar till skörd af de ax, af hvilka vi dock enligt de noggrannaste kalkyler haft rätt att vänta frukt.
»Gerhard Grim» är dramat om att alla uträkningar inom lifvet äro felräkningar, att det gäckar äfven den lärdastes och visastes kalkyl. Det gör detta icke blott på grund af allt det, som populärt kallas »oförutsedda omständigheter», »olyckliga tillfälligheter», »slumpens makt» m. m., och som i botten är den fullkomligt riktiga känslan af, att tillvarons faktorer äro så tallösa, att människotanken aldrig kan hoppas att helt behärska dem. Men beräkningarna äro omöjliga äfven af andra och djupare orsaker - de äro omöjliga därför, att lifvet i spelet af sina tallösa krafter ständigt växer, växlar och förändras, till den grad, att den ena dagen måste blifva den nästa olik, därför, att innan man ens hinner summera hop sin kalkyl, hafva nya siffror kommit till, som göra hela ens vackra tal meningslöst och förlegadt.
Gerhard Grim har räknat ut det hela så väl. Han känner i botten människans dubbelhet och vet likaväl, att all hennes förödmjukelse stammar från naturtvånget i hennes väsen, som att all hennes storhet ligger i hennes tanke. Han tänker handla därefter:
Den ena stunden vill jag vällust dricka
ur djupet af naturens rika brunnar,
och helga mig åt stoftets dunkla drifter,
för att den andra stunden lika djärft,
med frigjord håg beträda tankens stigar,
där klarhet härskar och en kylig kyskhet!
Blott intet koppleri - som kalla stålet
min vilja lägger jag emellan båda.
Så formulerar Grim för sig själf sitt program, när den vackra Sagnil, glädjeflickan, som personifierar hela det nyckfulla och oberäkneliga lifvet, kommit upp till hans bergsslott och fångat hans fantasi, och han är naiv nog att tro, att han med detta grofva dubbla italienska bokhålleri skall lyckas njuta båda delarna, både lustgårdens söta och giftiga bär och fjällets fria, sunda tankar. Naturligtvis har han räknat fel. Han har icke blott glömt, att intet möte af ens två atomer går oförmärkt förbi, hur mycket mindre då ett möte af två hela världar, af två människor, men mest kapitalt har han glömt sitt eget inres lif, att lidelsen ej är ett fredligt urverk, som drages upp och regleras efter behag, men en okänd makt, hvilken, en gång satt i rörelse som ten kastad sten, ständigt växer i fart och våldsamhet. På samma sätt är det Gerhard Grim alltid räknar fel; han förbiser alltid de oändliga möjligheterna och de ständiga förändringarna inom andra och sig själf, intill dess han mister allt och alla, och den klarögde tänkarens lefnadsdrama afslutas med ett erotiskt dubbelmords blinda driftparoxysm. Hvad Ibsen i »Lille Eyolf» kallade förvandlingens lag och uppfattade som en god sak, genom hvilken människorna kunde resignera och finna sig i olyckor och ålder, är i »Gerhard Grim» tänkt alldeles motsatt, som just tillvarons förfärligaste gåta, tillintetgörande planer och löften, gäckande alla beräkningar och formler. Själfva grunden, som vi bygga på, är evigt sviktande och föränderlig, och vi svika andra och oss själfva, därför att lagen för vår organism, så länge den lefver, är att växa och förvandlas, och inför denna oaflåtliga metamorfos, hur kan knoppen i dag veta hvilken blomform den tar i morgon?
Sådan är tankegången i »Gerhard Grim», och den griper genom konceptionens starka och öfvertygade allvar. I själfva utförandet, det poetiska lif, i hvilket författaren klädt sin åskådning, äro också många scener lika vackert utförda som tänkta. Det olika sätt, på hvilket kärleken afspeglar sig hos Gerhard Grim och hans unge adoptivson, Artus, hos den redan åldrade mannen, som står inför sin sista passion, och hos ynglingen, för hvilken ännu; allt verkar med en vårdröms berusning af doft och melodi, är återgifvet med fint poetiskt förstånd och själfull konst. Särskildt öfver Artus ligger ett skimmer af sagopoesi, en majstämning, lik den Maeterlinck brukar gjuta öfver sina ynglingagestalter, medan Gerhard Grims lidelsefulla kärlekslåga har den sista vildt uppflammande brandens glöd, hetsigheten hos en man öfver medelåldern, for hvilken lif och död ej längre äro fantastiska, men positiva värden, och som med de grå håren vid tinningen dubbelt otåligt sträcker armarna efter den sista lefnadsåtrån. Gerhards och Artus' scener med Sagnil i dramats andra och tredje akter äro också utan fråga verkets yppersta del, isynnerhet är det en kärleksscen mellan filosofen och den unga flickan, som tjusar i sin högsommarlycka, och blankversen, som eljes i detta blott delvis versifierade stycke ofta är mindre uttrycksfull än prosan och har något alltför mekaniskt öfver sin byggnad, susar här af sång.
Om man eljes, särskildt mot afslutningen, ej riktigt ryckes med af författarens ord - liksom ej fullt tror dem - beror det, synes det mig, på ett drag, som kännetecknar Tor Hedbergs författarlynne i det hela, men som denna gång, vid skildringen af en så våldsam passionshistoria, legat honom särskildt emot. Det är en viss egendomlig bundenhet, som ej sällan verkar angenämt, som en fin mans reserverade sätt att tala, men ej sällan också afkyler, som flegman hos en alltför tempererad natur. Enstaka brutala utbrott och starka ord kunna då ej - som i »Gerhard Grim» - ersätta hvad som brister i det helas rödglödgning; när filosofen i bokens slut säger sina många ord om sin vanvettiga sinnesyrsel efter Sagnils fägring, lyssnar man en smula misstroget, som på en sjukling, hvilken man ej tror vara så illa däran, som han påstår. Vi veta alla, hur lätt man kan misstaga sig i dylika fall - det finns hos olika människor så många olika sjukdomssymptom - men febern har likvisst en accent för sig, som man ej glömmer, när man en gång hört den. Tor Hedberg hör till de skriftställare, som man ofta önskar en oroligare puls, ett nervösare ordval, att han ville gripa sitt ämne med. mer af roffågelns hetsiga grepp efter bytet.
»Gerhard Grim» kan ej likställas med de två verk, som synas mig
beteckna toppunkterna af författarens alstring - tankedramat »Judas»
och nutidsdramat »Guld och gröna skogar». »Judas» var det realiserade
ungdomsverket, i hvilket hopsmält alla en ung blifvande skalds
ärelystna drömmar och alla en ensam och själfull begåfnings strider
och erfarenheter. Med den kärleksfulla och enträgna
individualiseringskonsten i gammal germansk träskulptur voro
apostlarna skildrade, Petrus med sin husfaderliga ärlighet och
borgerlighet, Johannes med sin Narcissus-läggning och sin
förtrollning inför sin egen kärlek till mästaren, Andreas med det
tofviga skägget, endast fascinerad af sin själs martyrbehof, Thomas
med sitt nästan koketta tvifvel, en vek kvinnas lust att ständigt
blifva öfvertygad, och öfver dem alla Judas' pariagestalt, den
mäktigaste Tor Hedberg skapat, typen för styfbarnet i världen,
disharmonisk och söndersliten, med den förbiseddes patos, den fattiges
misstänksamhet, den evigt besviknes svartsjuka ömhet, som förrådde, då
han ej kunde vinna mästarens kärlek som sin ensamma
»Gerhard Grim» är ej så fullfärdigt, men trots allt är det ett nytt och intressant prof af en konstnärsvilja, riktad mot stora uppgifter, med vida resurser och ett genomgående grunddrag af allvar, själfständighet och vederhäftighet.
18 maj 1897
