Det är icke herr och fru Ola Hansson, som man bör välja till sällskap, om man håller på god ton som ett första villkor äfven för rent andlig bekantskap. Det finns en gammal bok, som i Tyskland ägt en långvarig auktoritet, Knigges »Öfver umgänget med människor»; det behöfdes i våra dagar en ny Knigge, »Öfver umgänget med idéer», öfver den finkänslighet i uppfattning och ord, med hvilken äfven tankar böra behandlas af människor med anspråk på förfining. Det vore en andlig sedelära, af hvilken Ola Hansson och fru Laura Marholm behöfde läsa sitt kapitel om morgonen, innan de slogo sig ned vid skrifborden. Känslans gratie och uttryckets urbanitet hafva nog ofta varit sällsynta ting i tysk litteratur, men något mer af atticism än de båda sista arbetena af de litterära makarna skänka oss, borde man dock kunna begära.
Deras ursprungligen mycket olikartade begåfningar hafva med åren fått ett omisskänneligt äktenskapstycke. I synpunkter, världsåskådning och uttryckssätt stå nu den en gång så subtile och svärmiske lyrikern från norden och den robusta tyskan hvarandra förvånande nära. Bådas verk lifvas af samma frenetiska, men ofta, det måste medgifvas, effektfulla och gripande ensidighet. Deras bildning gömmer samma brist på grund och genomarbetning under de mer än djärfva världs- och rashistoriska konstruktionerna, deras språkform har samma uppblåsthet, samma tröttande fysiologiska terminologi. Båda hafva - det är deras heder - hvad fransmännen kalla »le courage de ses opinions» - mod att bekänna sina meningar med hänsynslös öppenhet och mod att förfäkta dem med dragna vapen, men hvilka blott alltför litet föras med den förnäma fäktkonstens elegans.
Ola Hanssons »Kåserier i mystik» är en samling litterära och psykologiska studier. De ha både onekliga förtjänster och i ögonen fallande brister. Hela Ola Hanssons uppfattning är starkt påverkad af modern pangermanism, och rasfrågan är den första synpunkten han använder för bedömandet af alla företeelser i lif eller konst. Helt säkert kan också hvarken psykologen eller kulturhistorikern undvara nationaliteternas och rasernas stora klassificeringsprinciper. Utan dem skulle diktens och bildens värld blifva ett rent kaos, och ingenting är sannare, än att andliga skiljaktigheter gå tillbaka på djupa, ärfda och förvärfda egenheter. Men ingenting kan heller leda till ett tunnare rubrikväsen och en mer begränsad syn än just denna s. k. raspsykologi. Läras kan den ej annat än genom det intimaste samlif med ett folks totala kulturutveckling, och äfven den, som känner tysk poesi från Hildebrandssången till och med Richard Dehmel, den, som känner fransk målarkonst från de första medeltida bokillustratörernas stela figurer och klara barnfärger ner till Manet och Puvis de Chavannes, går här vill, om han ej af naturen fått den ständigt darrande smidighetens gåfva, om ej själfva orden i sin klang och sitt sammanhang, linjen i sin svängning för honom röja det folk, ur hvilket de vuxit fram, med samma omedelbara säkerhet, med hvilken en komposition genast för den odlade musikerns öra röjer tonart och harmoni.
Det kan ej hjälpas, att af all denna rasfilosofi är den pangermanska den obestämdaste. Den är en mantel, i hvilkens veck alltför ofta själfullheten försvinner, för fin för det tunga tyget, som ensamt enfalden förmår bära på sina breda skuldror. Ola Hanssons sätt att skipa rättvisa mellan germansk och romersk kultur är typiskt för skolan. Konstnärer och skriftställare, som passa, annekteras, som Elsass och Lothringen, och förklaras för »germanska».
Så göres Millet till german. Med hvilka bevis? Han var född i Normandie och kunde sålunda hafva vikingablod i ådrorna, och har man behof af ytterligare vittnesbörd, så lär den kinkigaste känna sig öfvertygad om sanningen af hans germanska upphof, då Ola Hansson bifogar, att han hade - nio barn. Fransmännen älska ju i den riktningen sällan någon öfverflödig lyx.
Men om Ola Hansson tänkt sig om, hade han kunnat komma ihåg, att den mest franske af alla franska författare, Corneille, också är från Normandie - och i fråga om »verksamt äktenskap», för att tala i fru Marholms terminologi, åtminstone hade sex ättlingar. Drifver man raspsykologi på det viset, kan man komma till litet af hvarje.
Men exemplet har också en annan sida. Det illustrerar det konstruktiva sätt, på hvilket författaren dömer konst och dikt. Den, som bara en gång stått framför en duk af »Angelus'» stora målare, den känner icke blott, hur fransk hela mästarens teknik är i sin tecknings monumentala storhet och sin kolorits nyktra, nästan fattiga skala, men än mer måste han förvånas öfver, hur fransk hela uppfattningen är af dessa bönder och bondkvinnor, som aldrig blifva riktigt individualiserade, men skildras med stor typik som klassrepresentanter och lifssymboler. Med ett ord, Ola Hanssons tankegång är här så oriktig som gärna tänkas kan, så mycket mer som den - liksom alltid hans hugskott - framställes djupt allvarligt och utan ett spår af paradoxens lätthet och ironi.
Ständigt uppfattas i dessa artiklar och kåserier konstverk som filosofiska utgångspunkter, men författaren saknar allt öga för det afgörande, som är formens inre lif, och aldrig rör han vid det för bildande konst bestämmande, som är materialets inverkan på konceptionen. I gotiken finner han därför idel förstenadt svärmeri, den germanska andens hjärtslag, men tänker ej ett ögonblick på den konstruktiva logik, som är stilens lifsnerv, och som omisskänneligt talar om dess franska upphof.
På ett tredje ställe benämner han - för att lämna ett sista exempel på denna slagordskritik - Burne-Jones keltisk, antagligen därför, att denne målat sägner och legender, hvilka länge ansetts keltiska. Nu är förhållandet, att intet är vanskligare - den moderna litteraturforskningen har visat det - än att med bestämdhet utpeka, hvilka sägner, som fostrats af det gamla sagofolket, om hvilkets konstart föga mer än gissningar stå oss till buds. Att kalla en modern målare »keltisk» är sålunda föga annat än ett skämt med publikum.
Jag har dröjt en smula vid denna punkt, därför att denna etikettkritik alltför mycket florerar rundt ikring oss. I Ola Hanssons mystiska kåserier framträder också öfverallt denna böjelse för att pressa uppslag och idéer, att göra tankar, hvilka, reservationsvis framställda, kunde vara värdefulla och intressanta, tomma genom en okritisk uppblåsning. Detta hindrar dock ej, att boken rymmer studier af både innehåll och glans. Mycket lyckade äro de båda essayerna öfver Böcklin, och för öfrigt möta här och hvar, midt bland det myckna bullret af den föregifna mystiska psykologiens malm och bjällror, stycken af djup och poesi, där den ursprungliga, fint kännande skald, som Ola Hansson varit, röjer sitt eljes alltför dolda inkognito. Då slippa vi ett ögonblick teorier och termer och komma i samspråk med en svärmare, som drömmer, också då han gör anspråk på att analysera och tänka, men hvilkens sinne har hänförelse och flykt. Skada blott, att språket är så tungt och motsträfvigt. Mer och mer har Ola Hanssons svenska fått prägeln af öfversatt tyska. Det måste kännas bittert för en man, som så nära hänger ihop med hembygden, som han, och det sista intrycket af hans bok blir också rätt vemodigt. Man minner hans vackra lyrik tonande af melodi och välklang, man minnes hans prosas ansträngda, men utsökta förfining i »Sensitiva amorosa», och man undrar öfver, att hans konstnärsöra kunnat förlora så mycket af sitt gehör.
*
Fru Marholm-Hanssons »Till kvinnans psykologi» kan åtminstone ej plåga en läsare ur det svenska språkets synpunkt, ty hvart ord däri bär vittne om ,att vara - som det bort stå på titelbladet - »öfversatt från författarinnans manuskript». Det är en tysk stil, som här framträder, och en afskyvärd tysk stil till på köpet, i sin korsning af tidningsspråk och novellistik, ett uttryckssätt, sådant att en människa med litet finkänslighet och bildning knappast kan uthärda det utan illamående.
Sällan möter i en bok en sådan kontrast mellan blickens klarhet och skärpa och munnens råa mångordighet, mellan tankens ofta djupa själssondering och formens vidrighet. Man baxnar vid att se en författarinna, som har så mycket både nytt och sant att säga, tillintetgöra verkan af sina idéer med en framställning, så okonstnärlig och osmaklig, att den i sig själf riktiga tanken, blott hon formulerar den, får en tillsats af pedanteri utan bildning och grofhet utan natur, så att man vill kasta boken i väggen.
Jag tror, att fru Marholm-Hanssons kvinnoframställning når ganska
djupt, jag tror, att hon lägger fingret på de sår, hennes kön lider
af, dristigare och direktare kanske än någon annan gjort det, och det
är i hennes våldsamma strid för kvinnan som könsvarelse och mor något
så pass sant och oförfäradt, att man måste beklaga, att denna advokat
för en så viktig sak, för en så ofta missförstådd part, ständigt skall
uttrycka sig så, att hon borde åtalas för smädligt och opassande
skrifsätt. Fru Marholm-Hansson har sett skillnaden mellan man- och
kvinnoväsen med mycken skarpsynthet. Det är på en gång djupt och
starkt formuleradt, när hon tillropar männen: »I kunnen göra allt
möjligt utaf oss: hetärer och amazoner, förnuftmänniskor och helgon,
lärda och svagsinta, fruar och ungmör, ty vi foga oss efter hvarje
tryck af ert finger, och det är vår natur att omforma oss efter
er. Men hvad I än gören utaf oss,
Och öfverallt i boken hittas skarpa och djupa grepp. Men hvad hjälper allt detta, när framställningen ändock är onjutbar genom stilens oreda, genom frånvaron af de allra enklaste taktbegrepp, genom en sinnets obildning, inför hvilken man ryggar tillbaka som inför dålig luft.
Det är starka ord, men den, som öppnar boken, skall förstå, att man måste tillgripa dem. Och dessutom, se här ett par exempel. Låtom oss spela med korten på bordet! Man läse t. ex. som prof på stilen följande mening: »Kommer därtill hos sådana lätt itubrutna naturer ytterligare en upptrissning(!) af den jagkänsla, hvilken sedan några årtionden tillbaka sorgfälligt odlats och uppdragits af filosofer och diktare, kan - icke genom impuls, men på omvägar af reflexion - en tärande och steril åtrå efter det förvägrade lifsens goda utveckla sig hos dem, hvilken vid deras sysslolöshet och rotlöshet i det husliga lifvet kan leda, hän öfver anlopp af religiös extas, ända till den fixa idén d. v. s. till det periodiska vansinnet.»
Om det är möjligt att skrifva sådana punkter på tyska, vill jag ej inlåta mig på, men att detta icke är svenska, det är säkert, och man må icke tro, att denna sats är mödosamt uppletad - paralleller finnas på hvarje sida. Som prof på pedanteriet må här inryckas följande djupsinnighet, som jag rekommenderar hrr fysiologer: »den cerebrala (kvinnan) utgör alltid blomman af vår bildning; hon besitter alltid en förbindelsekedja mellan ryggmärgen och hjärnan. Bara att kvinnans hjärnfunktioner måhända utlösas i ryggmärgen»!
Som prof på hennes skönhetskänsla må anföras uttryck som
»
Om det förlag, från hvilket boken kommit, kunnat låta passera på författarinnans räkning ett språk, som står det mesopotamiska långt närmare än det svenska, aldrig hade något sådant som skildringen af fru Malling (s. 169) ocensureradt bort få lämna pressen.
Det kan tyckas öfverdrifvet att taga allt detta så allvarligt. Papper har tålamod, heter det, och egentligen är det ju författarinnans rättighet att presentera sig som det lyster henne för sitt publikum. Någon böjelse för smink eller fariseism kan man åtminstone ej beskylla henne för, och löjet vore kanske det bästa svaret på all denna smaklöshet. Men själfva frågan, som hon uppträder i, är så viktig, det är i botten en så tragisk sida af vår kultur, som hon afslöjar, och hon hade själf i sitt skarpsinne och sitt hänsynslösa mod så många förutsättningar för att blifva en inflytelserik kraft, att man måste beklaga, att hon så komprometterar sig själf och saken. Man måste beklaga, att hon i stället för att tala - hur frimodigt och indigneradt som helst, men alltid med den fina kvinnans takt och den fina damens förstånd att utan påflugenhet låta oss förstå de ömtåligaste saker - tycks hafva till ambition att uppträda och uttrycka sig som en begåfvad ackuschörska.
27 december 1897
