Ett annat landskap och lynne i det på skild natur och skilda sinnen så rika Sverige! Som Hallands af hafvet slagna strand med sin kalla, klara luft öfver stenbunden mark är olik den mjuka, skånska slätten, är Gustaf Ullmans diktsamling »Västkust» olika Ekelunds »Elegier». Den är, hvad debuter icke så ofta bruka vara, själfständig och personlig. Den unge man, som träder läsaren till mötes i dessa ungdomsvers, har icke mycket af yttre eller inre erfarenheter att komma med - det hvilar något nästan ynglingaaktigt ungt öfver hans dikter - men han har karaktär, sin hembygds karga, friska väsen, och hans stämma den kyliga, rena klarheten i rymden öfver det Halland, som han så sonligt älskar och så omedelbart och käckt skildrar.
Skulle man fråga, hvem af våra äldre poeter, som varit Gustaf Ullmans läromästare, skulle svaret snarast blifva Karl Nordström. Det är icke våra skalder, men våra målare, som påverkat honom, som lärt honom att se med öppna, friska ögon och återgifva det sedda rättframt och dristigt med rena, oblandade färger. Själf är han framför allt landskaps- och marinmålare på vers, och mer än en af hans bilder låta taflor från »Konstnärsförbundet» te sig som jämförelsematerial för minnet. Man läse - jag höll på att skrifva, man betrakte, så starkt verkar versen på synsinnet - följande strof:
I vintermorgonens sena gryning
blef rymden rodnande kall,
och isgrön glimmade Kattegatts dyning
och frosthvit fästningens vall.
Fjärran öde ö
låg dimblå i skuggan i snö,
men med skära, ljusa dagrar
på de låga klippornas toppar
i västersjö.
Hvilken pust af haf och kall vintermorgon i en strof som denna, och sådana finns det många af i denna cykel, helt genomandad af västkustens vind och solspel. Till en verklig stor och uttrycksfull enkelhet blir denna friluftskonst i ett par af dikterna. Som en vignett, koncis och stark, hvilken i en samling af svenska provinsskildringar på vers med heder kunde företräda poetens hembygd, är följande korta, men monumentala poem öfver Halland:
Långeliga, dunkelgråa bergstränder, allt.
Vikar, där vattnet lyser mörkt i blått och grönt.
Bankar och ängar, där det blåser friskt och salt
utifrån hafvet. Så är det, kargt men skönt,
landet längs västervattnet. - Enslig kust och fri.
Dess jord är plastisk hvila och mäktig melodi
dess böljesång, som evigt rymden fyller.
Redan dessa båda citat torde kunna lära, hur originell Ullmans strofbildning är, med oväntade rytmiska kast och synkopering, genomtonad af hafsvindens ojämna musik.
Långt mindre lyckade äro i »Västkust» de psykologiska dikterna. Ullman sträfvar efter ett knappt och starkt uttryckssätt. Det är mycket lofvärdt, men han blir i dessa bekännelsevers ej sällan oklar och förvirrad. Äfven här återfinner man det ärliga och frimodiga, af luft och sol brynta ynglingaansiktet, men upplefvandena äro små och orden stora. Författaren tager här sig själf betydligt mer »au sérieux» än läsaren kan göra det. Men det är vanligt med de purt unga. Gustaf Ullman kommer säkert att skrifva mycket, som är bättre än »Västkust», men redan i detta förstlingsverk finns en diktare med frisk uppfattning och poetisk originalitet.
9 mars 1904
