Gustaf Ullmans sista vackra diktsamling, »Caprifol», hör till de bästa och intressantaste vers, denna höst gifvit oss. Allt, känsloinnehåll och formdaning, talar här om en ny släkt, hvilkens ord förut icke blifvit sagdt inom vår diktning. Det är för öfrigt ett nöje att följa denne unge författares utveckling, ty han tillhör de arbetande och sträfvande, och utan att på något vis vara briljant eller förvånande, är hans begåfning fin och äkta och har säkerligen möjligheter i flera riktningar. Hans sista lilla roman betecknade ett stort framsteg från hans obehärskadt skrifna begynnelsehistorier. En liten i »Ord och Bild» sedan dess publicerad novell om en studentbeväring röjer ytterligare ett steg framåt mot en säker och originell berättarstil. Detsamma gäller hans verser. Äfven de vittna om en medfödd originalitet, och äfven här går hans utvecklingslinje klart och rakt framåt, om också det sannolikt dock blir på det berättande området, som han till sist torde finna sin rätta plats.
Den stora målartalang, som Ullmans första poetiska mariner och västkustbilder ådagalade, framträder ännu kraftfullare i »Caprifol». Så som han skildrar det svenska (närmast det halländska) strandlandskapet vid västerhafvet, har det väl aldrig förr i vår poesi skildrats. Det är strandheden, klipporna och hafvet i alla årstider och belysningar. Ullman har haft full rätt att med lärjungens tacksamhet tillägna dessa dikter sin mästare, Karl Nordström. Strofens byggnad och klang, språkets hela karaktär och bildval, allt är gjordt till material för tolkningen af denna lidelsefullt älskade natur med den öppna viddens och hafsluftens bjärta atmosfäriska spel öfver den karga grunden. Det händer icke så sällan, att Ullmans vers under denna naturöfversättning blir omusikalisk, ja, krystad i det rent språkliga, men hvilken åskådlighet utmärker icke dessa stundom sällsamma strofer. Jag tager ett exempel:
Högt i bruna åsens brant
jorden sjunger under stegen ekos dofva sång.
Öfver västervattnets synrand, ändlöst fri och lång
flammar genom blågrå töcken morgonsolen grant.
Det är språkligt och metriskt konstigt, men hvilket perspektiv gifva icke dessa växande rader, i hvilka hela hafvet stiger fram. Orden fogas stundom samman som skarpkantade, oförmedlade stenblock, men hvilken beundransvärd verkan af öde hafselegi, af storm och brus mot en uråldrig klippgraf i en strof, som följande:
Högt på den ödsliga klippuddens krön
forngrafven slumrar, af rullsten hopad.
Bergstranden nedom vidgar sig, kal som sopad
af urtidsförödelses jättevingar.
Doft som trollsång, vid ensliga fjäten klingar
mossiga klippornas ekodön.
Sådant är det fullt af i dessa ypperliga bilder, och om de trötta, är det icke målarens, men hela diktartens skull. Rena landskapstaflor, utan annan kompositionsenhet än naturstämningens, trötta lätt. Ett par gånger har Ullman också i stället bundit naturintrycket vid en människofigur, och hans dikt har då blifvit af än större djup och styrka. Det är poemet om kaptenen på den »lilla ångaren Johanne», som ensamt räddades då båten sjönk med man och allt, eller den rent monumentala, storslagna dikten »Gammal bonde». Här har Ullman fått en stil, lik de gamla goda germanska träsnittens.
Svagare förefalla samlingens rent subjektiva stycken, af hvilka flera sakna korthet och bestämd udd. Men äfven bland dem finns dock en så utmärkt liten sak, som följande skissboksblad, en dikt af dem, som göra en bok, ja, en hel författare personligt kär för läsaren.
Den befriade föll till befriarens knän.
»Jag är din. För mig hän,
hvart du vill.»
Befriarn log i vemod. »Nej.
Din egen vilja du nu hör till.
Friheten älska. Befriaren ej.»
27 oktober 1905
