Hugo Öberg har förut skrifvit en roman, »Sonen», som synes hafva blifvit ganska mycket läst - den kom i två upplagor, något ovanligt för ett förstlingsverk - och den vittnade onekligen om en kraftig, men skäligen grof och oskolad talang.
Skildringen gick på bredden och skydde icke att medtaga mycket och tungt verklighetsmaterial. Ett fattigt hem ur den lägre medelklassen med sina trånga förhållanden, sina luggslitna möbler och sin instängda, syrefattiga atmosfär var där framställdt af en man, som orädt ser fulheten i ansiktet ,och tecknar den med en hand, hvarken fin eller kräsen, men fast och oförskräckt i greppet. Kultur och smak saknades mångenstädes i boken. Afslutningen skämdes af ett falskt - eller åtminstone falskt verkande - moraliskt patos. Men med allt detta talade i boken ett robust temperament med blick för lifvet, dramatisk fart och en odisputabel om ock alltför fotografiskt bunden styrka i skildringen.
Den nya romanen, »Makter», betyder ett stort steg framåt, men precis i samma riktning, som författaren inslagit i sitt förstlingsverk. Framsteget ligger egentligen icke i öfvervinnandet af de stundom mycket obehagliga bristerna i »Sonen». Smak och kultur saknas fortfarande lika betänkligt. Det är här kanske rent af än mer kännbart, då den nya romanen också handskas med andliga värden och vill vara en sorts litterär och moralisk satir mot några af de senaste företeelserna inom vår diktning. Min anmärkning gäller ej i första hand de många brutala ställena i »Makter». Tillvaron har sin egen brutalitet, icke utan en kärf och hälsosam styrka, och de våldsamma utfallen i boken äro betingade af uppgörelsens vilda våldsamhet. Men däremot lider läsaren af den kroniska, omedvetna brist på förfining, som vidlåder arbetets lifsuppfattning och ljusfördelning, skildringssättet i det hela. Och smaklösheten framträder bjärtast i de obevakade ögonblicken i likgiltiga detaljer, som kunnat vara borta. Därtill kommer, att man af »Makter» ännu mer än af »Sonen» får klart för sig, att dessa berättelsers nedskrifvare icke besitter någon som helst inbillningskraft. Redan i de första kapitlen möter man ett par kända Stockholmsfigurer, direkt afritade och - rent utvärtes sedt åtminstone - tagna på kornet. Metoden fullföljes genom hela romanen. De verkliga, borna lifsskildrarna hafva aldrig praktiserat den artens detektivfotografering direkt efter modell. De hafva alltid såsom skapare, fast naturligtvis med mer eller mindre framgång, velat konkurrera med Vår Herre. Under läsningen af »Makter» har man känslan af, att icke blott människorna, utan också hela förloppet, ofritt kalkerats efter verklighetens förebild.
Den subjektiva diktarilluminationen saknas, den omgestaltande konstnärens suveräna signatur.
I trots af allt detta och trots frånvaron af poetisk öfverlägsenhet intresserar,och fängslar dock detta arbete från början till slut. Man undrar själf öfver det, men man är hela tiden med. Man retar sig ej sällan, och ej sällan med goda skäl, åt denna alltför vidlyftiga apoteos öfver en man, som författaren själf synbarligen finner ytterst märkvärdig, men vi andra ganska outvecklad, och dock rycks man på något underligt vis oemotståndligt med af hans öden. Man rent af tubbas till medkänsla med Nils Vejde, bokens hufvudperson. Författarens lidelsefulla tro på sin hjältes rätt och lidelsefulla kraft i att förfäkta den låta oss mer och mer se världen med Nils Vejdes ögon och dela hans sorger. Förhållandet är ungefär detsamma, som när en person, för hvilken man i botten har ganska ringa sympati, dock genom sitt väsens och språks passionerade styrka aftvingar oss vårt deltagande. Man erfar något midt emellan beundran och förtret och mumlar för sig själf: satans karl. Ursäkta, att jag för ett ögonblick anslår herr Öbergs egen ton.
Det är blott ett verkligt författartemperament, som åstadkommer något sådant. Det är ett konststycke, att utan hjälp af någon sensationell intrig hålla intresset vid makt genom tvenne digra delar. Boken lefver. Det är dess berättigande och dess försvar mot alla invändningar. Den lefver. Det är rörelse och blod i den från början till slut, och med lifvets smittande kraft kommer den säkert att vinna och fasthålla sina läsare.
Den första delen utgör endast en inledning, en förberedelse, oproportionerligt bred i förhållande till verkets ekonomi, så mycket mer som flera af dess episoder i sin planlösa godtycklighet till ingenting leda. Författaren följer sin hjältes lefnadslopp dag från dag och år från år, hvilket ju också kan kallas en sorts kompositionsprincip. Första delen visar från alla sidor och i »Lebensgrösse» musikdirektören Nils Vejde, på lediga stunder tonsättare. Vi lära känna hans yttre och inre människa, vi få se honom klädd och oklädd, i ensamhet och ute i världen, i förhållande till vänner och kvinnor. Han ingår och bryter förbindelser, han förlofvar sig och slår upp, han brottas med dåliga affärer och små inkomster, lefver på pianolektioner och drömmer om att blifva kompositör. Allt detta skulle vara föga märkvärdigt och i sin vidlyftighet rent af tråkigt, om icke författaren ständigt ägde en sådan lifsintensitet och vore så oändligt intresserad af ämnet. En vibrerande åskådlighet, en ofin, men rask och uppiskande stil, ett naturligt flöde af blod och rörelse gifva scenerna lif och lust också när de sakna egentlig poetisk raison d'être. För öfrigt finns här också mer än en af högre ingifvelse buren episod. Jag påpekar t. ex. det synnerligen vackra kapitel, där Nils Vejde i sitt lilla rum sitter och drömmer öfver sitt herbarium, hvilkets pressade växter från hafsstranden föra in till storstaden hela hans hembygds - västkusten - öppna och vindblåsta poesi.
I andra delen tager dramat eller, om man så vill, själfva romanen vid. Uttröttad på sitt ungkarlslif och sin ensamhet gifter sig Nils Vejde med en vacker, men fattig ung flicka, i hvilken han förälskat sig. Hans förhållanden blifva långt ifrån ideala. Den unga frun är sjuklig och utan karaktär, och endast med oerhörd ansträngning förmår musikläraren hålla sitt hem upprätt. Men detta blir dock hans värld i världen, och allt störtar samman för honom, när olyckan träder inom dess dörr. Hans fru råkar nämligen ut för en professionell kvinnoförförare, den demoniskt fule och demoniskt samvetslöse och Machiavelliske unge poeten Runar Heding. Men det som händer, är icke ett vanligt olycksfall. Vejdes lycka blir offer för, hvad han kallar »den litterära dekadensen», för en usel och vanartad diktning, som under namn af »lefnadskonst» proklamerar allmän erotisk anarki. Denna sista del af »Makter» är utförd med en i svensk romanlitteratur ovanlig hänsynslöshet, men i sin skakande och våldsamma hetsighet och sin genomlidna sanning bärs den också af ovanlig illusion. Endast Vejdes starka själfbevarelsedrift räddar honom från undergång och själfmord. Han tänker slita alla band och börja en ny existens, men omständigheternas järnhårda makt hindrar honom också härifrån. Lik en fånge, smidd vid sin olycka som vid en boja för lifstiden, se vi honom i bokens sista uppträde, med hvilket romanen tämligen godtyckligt slutar - därför att den nu en gång måste få ett slut.
Det i denna roman först och sist anmärkningsvärda är karaktärsteckningen af hufvudpersonen, sannolikt en af de allra mest lefvande vår yngre berättelselitteratur åstadkommit. Det är icke ofta, som man i en roman får en så fullständig och allsidig människoframställning. Jag säger ingalunda att bekantskapen är odeladt angenäm. Långt därifrån. Nils Vejde är en af dessa halfva konstnärsbegåfningar, som hafva mer pretentioner än de riktiga. Författaren tycks icke märka hans inbilskhet. Ty han skildrar honom utan ett spår af ironi och med fullständigt instämmande. Nils Vejde ensam har rätt och alla andra orätt. Han ensam känner fint, och begår han någon öfverilning eller dårskap - och detta är ju knappt möjligt att fördölja i en så bred lifshistoria - utvecklar författaren ett advokatoriskt mästerskap i konsten att framlägga de »försonande omständigheterna». Vejde gör sannerligen icke sin själ till en röfvarkula, utan visar ogeneradt all dess ädelhet. Men med allt detta är han hvad man kallar en man med hjärtat på rätta stället. Sund, stark, manlig, naturlig (när han icke lägger an på att tala bokligt och litterärt), af ett ursprungligt och frodigt temperament. Stort och smått, de tusen och en dragen, förnuft och oresonlighet smälta samman till en gestalt af en alldeles påtaglig och afrundad individualitet. Det är naiviteten, som åstadkommit en sådan öppenhjärtighetens sanning.
De andra personerna i »Makter» äro långt mindre intressanta. Kvinnorna förefalla endast som speglar för Nils Vejde, och hvad bofven angår, den sataniske förföraren, gifves han utan försök till mänskligt förstående. Det är icke blott en svartmålning, utan en karikatyr af en blodig hatets energi. Sämst hafva utan fråga de rent andliga och intellektuella elementen i romanen utfallit. Det blir alltid något orättfärdigt och konstladt, när ett omfattande andligt fenomen och ett speciellt personligt fall skola sammankopplas. I sin polemik bryter Öberg mot den första regeln för all diskussion - den att icke öfverdrifva motståndarnas påståenden. Han gör det tvärtom så gränslöst, att det hela blir ett slag i luften. Det är icke i Öbergs bok, man finner den roliga och dräpande satir, som onekligen kunde skrifvas mot den moderna erotiska religionen och dess präster och prästinnor. Ännu sämre synas Vejdes fantasier om »Makterna» vara. Strindberg är i det hela författarens mästare. Men denna mystik bär redan hos mästaren kaffesysterdraget - hur skall den taga sig ut hos lärjungen, hvilkens i botten sunda och nyktra natur saknar snillets bristande exaltation? Så blir denna s. k. mystik ännu ett tvetydigt element i denna på godt och ondt blandade bok med dess för öfrigt omisskänneliga talang.
18 april 1906
