Under titeln »Tord och andra Historier» har Gustaf Ullman utgifvit en liten volym berättelser. Det är skada, att själfva titelnovellen, den längsta i samlingen och afsedd att förläna den dess egentliga tyngdpunkt, företer ett så olyckligt grepp. Denna »pojkhistoria» tillhör en genre, som med skäl brukar kallas »behjärtansvärd» - den rena tendensnovellistiken. Författaren har till och med försett den med ett särskildt företal för att inskärpa hos läsaren, hur »behjärtansvärd» den är. Men social nytta och litterärt existensberättigande sammanfalla ingalunda alltid. Det kan alltid kallas en god och modig gärning att blotta missförhållanden och uppträda mot öfvergrepp, men det är icke sagdt, att hvarje dylik räfst passar till skönlitterär behandling. För min del är jag böjd att tro, att det allvarliga och upprörande ämne, Gustaf Ullman sysslar med i sin gosshistoria »Tord», bättre lämpar sig för direkt och osmyckad meddelelseform i broschyr eller tidningsartikel än för konstnärlig handtering. Åtminstone har författaren ur sitt utomordentligt pinsamma motiv icke lyckats få fram det starka innehåll, som behöfdes för att förläna berättelsen diktens atmosfär.
»Tord» är historien om en stackars strykpojke, som på en läroanstalt på landet fördärfvas och knäckes af pervers misshandel från sin lärares sida och penalism från sina kamraters. Det finns ingenting att anmärka på själfva berättelsesättet - det är säkert, utan all benägenhet att fråssa i sensationella utmålanden och upprörande enskildheter. Novellen har utan tvifvel också ett beaktansvärdt maningsord att säga både till föräldrar och uppfostrare. Men något fattas - diktens luft och färg, den själsliga fördjupningen. Historien blir föga mer än ett plågsamt referat, och referat är icke konst.
De öfriga små novellerna i samlingen äro genomgående goda och fina, utan att eljes vara af öfverväldigande art. Gustaf Ullman har i hela sitt författarskap en lofvärd försynthet. Han känner begränsningens konst och äger i motsats till flera andra af våra unga diktare förmågan att vara originell med små medel och göra intryck med små dimensioner och enkla ord. Hvad han åstadkommer, kan hafva andra brister, men präglas af äkthet och sannfärdighet. I detta hänseende är hans begåfning som poetisk landskapsmålare redan känd och erkänd, men säkerligen har han också framtid som novellist. Detta ser man omisskänneligt af de tre små beväringshistorierna i denna samling. Det är alldagliga anekdoter, men genom uppfattningens känslighet och den psykologiska förfiningen få de öfverraskande mycket mening och perspektiv. De ådagalägga en i all sin enkelhet stor konstnärlig urskillning och lämna förvånande säkert afrundade små bilder. En sådan historia som »Bommen» synes mig vara en riktigt förträfflig och djupsinnig liten berättelse, som i den enkla historien om två beväringars hoppande öfver »bommen» sinnrikt och originellt framställer två motsatta människokaraktärer.
27 maj 1905
