Den exotiska romanen har sina svårundvikliga stötestenar. Det är en diktart, som tjusar med det aflägsnas och det sällsammas dragningskraft, som låter färgkonstnären utan fruktan tillblanda sin palett med all den yppighet, som icke annars tillstädjes, och öppnar för trötta fantasier trolska lustgårdar med bländande växtlighet och underbara frukter. Men på samma gång har diktarten en oförneklig benägenhet att stelna i det faktiska och lärorika. Den exotiska romanen vill gärna blifva resebeskrifning, etnografi, kulturhistoria, saker förträffliga i och för sig, men - tyngande ner inbillningsleken med sin barlast, och det är i denna svårhandterliga form med dess rika reella material icke lätt att låta fiktion och verklighetselement väga jämnt. Försiggår därtill den exotiska romanen på urgammal, sägnerik mark med majestätiska traditioner och legender, löper berättelsen fara att blott blifva en lös ranka kring ett mäktigt monument, och tanken, som helt gripes af ruinens sagostorhet, glider förströdt öfver den förgängliga grönskan från i dag och dess vittnesbörd om nuets betydelselöshet.
Den utan gensägelse främsta och för öfrigt så godt som enda företrädaren för den exotiska romanen i vårt land är fru Jane Gernandt-Claine. Icke som flyktig turist, men i långa år har hon vistats i tropiska nejder, införlifvat sig med dem, deras natur och seder, som en mjuk och själfull kvinna kan göra det - lättare kanske omplanterad i främmande jordmån än en man - och i en följd af stämningsfulla, intelligenta böcker har hon skildrat de Västindiska öarna, Argentina, och nu i sin sista nyss utkomna bok - Birma, alltså granntrakten till Indien, myternas och sägnernas urbygd, själfva den mänskliga odlingens underbara källtrakt. Dessa hennes verk hafva i rikt mått diktartens företräden, men ej heller litet af dess vanskligheter; Jane Claine är vår Pierre Loti, men har icke alltid hans kraft att omsätta allt fast stoff till en smältande stämningsmusik.
Särskildt i denna nya roman från Indien är det säkert för mycket obearbetadt råmaterial. Jag tror, att författarinnan denna gång med sitt nyväckta intresse för de gamla indiska religionslärarna, för Brama och i synnerhet för Buddha, och i sin ifver att tolka indisk religionsfilosofi gjort bättre att icke välja romanens ram. Hvarför icke skrifva rena resebref, när man har så mycket faktiskt att skildra, hvarför icke göra en målande framställning af buddhaismen, sådan den blott i österlandet själf kan uppfattas, när man har så mycken hänförelse och intresse för dess spekulation? S*om boken nu blifvit, lider den af en förunderlig brist på alla slags proportioner. I en liten kärleksnovell, som mycket hade vunnit på att berättas på ett trettiotal sidor, äro inlagda för öfrigt ofta vackra, men okonstnärligt många och långa skildringar af förhållandena i Rangoon, af Birmas tempel och natur, samt först och sist vidlyftiga samtal om Buddha och nirvana. Mellan hvar liten händelse i själfva berättelsen komma så långa mellanspel, att man nästan tappar bort tråden. Och icke nog härmed, själfva de gestalter, som framföras i romanen, stå ej heller i närmare samband med de vördnadsvärda åskådningar och de urgamla och mäktiga tempel. från det gamla Indien, i hvilka författarinnan med synbar och förklarlig kärlek förglömmer sig. De människor, Jane Gernandt-Claine skildrar i »I pagodernas land», äro på ett lysande undantag när, den trolskt vackert tecknade birmanskan Ma Min Da - dagsländor från i dag, hvilkas enda hophörighet med det gamla Indien är dilettanters, som med mer eller mindre lidelsefullhet försänkt sig i de gamla lärorna, men icke genomträngts af dem och än mindre kunna såsom lefvande typer illustrera dem.
Frånsedt dessa brister gömmer »I pagodernas land» mycken talang. Visserligen har den, som skrifver dessa rader, intet omdöme om, i hvilken grad författarinnan behärskar den dunkla och djupsinniga indiska världsmetafysiken, men fru Claines utläggningar förefalla fina och själfulla. Skildringarna af det nutida Birma och dess tropiska natur äro utmärkta, utan bjärta ord eller liknelser, men liksom mättade af doft och sol och lysande af en matt, svårmodig glans. För Birmas - som det synes - underbart fagra kvinnor får författarinnan sina mest poetiska ord. Hvilken liten dikt om Orienten är icke t. ex. följande skildring:
Husets härskarinna gled in i rummet, klädd som en kungadotter vid hofvet i Mandalay, med en släpande sidenvåd snäft lindad kring sin midja och den hvita silkesjackan utsvängd i snibbar öfver höfterna. De långa ärmarna räckte ned till handleden, men barmen var halft blottad, och hon hade en furstlig krona på sitt svarta hår. Med ormens smidighet i sina leder böjde hon sig ned mot golfvet och krökte händer och armar. Det lilla ansiktet rörde sig icke, talade icke, lika litet som en blomma talar, det var blott ljuft och fullt af ro. Ljufva voro de lugna ögonen med blicken långt borta, inne i det obestämda, som ett ljus på en slumrande flod, och ljuf var munnen med sin allvarliga slutenhet.
Den lilla novellen, som med sin svaga tråd binder ihop alla dessa samtal och målningar, är i och för sig liffull och väl berättad. Det är en historia om en åldrad Don Juan, omgifven af tre kvinnor. Författarinnan skildrar sin hjälte, portugisen Da Costa, med en beundran, som är lärorik för psykologen. Äfven för den mest intelligenta kvinna tyckes Don Juans typ vara af outslitlig tjusning. Svårligen, det märker man af denna skildring ännu en gång, kan en man hitta ett mer tacksamt rollfack. Men utan detta stänk af illa dold kvinnlig betagenhet är Da Costa väl individualiserad, en sann nutida variant af en gammal gestalt, en särskildt i södern vanlig figur, med sin kvinnodyrkan, sin estetiska berusning och sin lifsdilettantism. Dock vida djupare äro kvinnorna i boken tänkta. Fru Claine har sedan gammalt väl förtjänt rykte för sina utsökta pastellporträtt af moderna kvinnor. Här lämnar hon två nya af ovanligt intresse - en österländska och en västerländska, fint sedda mot hvarandra. Österländskan är Birmas stolthet, den vackra Ma Min Da - till det yttre skildrad i det ofvan inryckta stycket - en trolsk varelse af lidelse och klokhet, kärlekshjältinna och affärshufvud, passionerad och beräknande, passivt förbrinnande för en invärtes glödande eld, lik sitt eget »glidande handslag», oberörd, ofångbar, het och svekfull. Mot denna orientens kvinna sätter fru Claine den vackraste moderna kvinnogestalt från Europa. Det är en ung läkare, som praktiserar i Rangoon, men som trots sitt studielif och sitt kall icke mist något af sin kvinnlighet. Det är en typisk engelska, behärskad och rak. »Alltid i nystärkt blus, krage och manschetter», äfven om hon skulle kallas af sjukbud midt i natten, men med ett varmt, mildt sinne under den stela ytan och det svala uppträdandet, modig och renhjärtad, arbetskär och osjälfvisk, mönstret för en lojal, friboren, västerländsk kvinna. Hon och Ma Min Da beteckna två olika världar, och en novell om sammanstötningen mellan dem hade med så fint skildrade karaktärer sitt gifna intresse. Det är därför skada, att fru Claine ej begränsade sig till en psykologisk fiktion och ej gjort en särskild bok af resebeskrifningarna från Indien och Buddha. Ingen kan på en gång tjäna två herrar, och det har heller icke lyckats i detta arbete.
12 november 1903
