Om man frånser Selma Lagerlöf, den borna skaldinnan icke blott bland hennes nordiska, men bland alla i denna stund diktande medsystrar, synes mig Jane Gernandt-Claine vara den mest intagande och älskvärda, om också icke mest begåfvade af Sveriges nu lefvande, kvinnliga novellister. Hon har i sitt temperament en åder af den speciellt kvinnliga tjusning, af hvilken Duse skapat sin genialitet, något af den obestämbara charme, som i ord och åtbörder smeker sinnet som vek, vacker sång. Det har alltid brustit mycket i hennes konstnärsskap: skärpa och verklig uttrycksfullhet i den ordrika stilen, hvilken från början alltför mycket rört sig på det skånsk-fransk-danska blandspråket från Öresund och Quartier latin, djup och perspektivkänsla i hennes fantasi och slipning i hennes tanke. Men oaktadt man saknat allt detta, har man alltid blifvit värmd och tagen af denna stämma med de klara, barnsliga skratten och de ömma, darrande tonfallen. Äfven när hon berättade obetydligheter eller berättade på måfå, så att man trots den flytande tungan ej rätt begrep, hvart hon ville hän, strömmade genom orden en känsla, som ryckte med i sin omedelbarhet. Denna själ speglade lifvet, icke synnerligen märkvärdigt, icke heller synnerligen djupt eller skarpt, men alltid med en liflighet, en ungdomlig, nästan flickaktig betagenhet inför alla intryck, som förtrollade och rörde. Ungdomlighet är något så hänförande, darrande mottaglighet något så vackert. Jane Gernandt-Claine är så mycket kvinna och så fint kvinna. Det är väl i sista hand lösningen på den makt, som bor i hennes berättelser, äfven när det kyliga förståndet lätt urskiljer deras brister.
Det är icke möjligt att säga, att den nya novellsamling, hon i dagarna utgifvit, är något framsteg.
Hon har skrifvit bättre historier, rört sig med motiv, som legat hennes personlighet närmare, dvalts i trakter och världar, mer passande för hennes naturell än det exotiska »främmande land», i hvilket hennes sista berättelser försiggå. Det finnes icke i denna samling några skisser, som gå upp mot hennes mest intagande kvinnonoveller i de äldre banden, hvilkas veka och varma smidighet ännu binder minnet. Det finns där icke heller någon skildring, som går så på djupet som hennes »Hella», denna för litet uppmärksammade lilla roman med dess fina teckning af en svag, drömbunden mans och en lifsstark kvinnas kärleksöde. Det kan icke förnekas, att författarinnan i »det främmande landet» börjar blifva en smula borta för oss, borta i tankar och språk - men ändock förgår ej heller här hennes tons egendomliga charme. Rösten når oss numera långt från fjärran, men kanske just därför med ett speciellt rörande vemod.
Af berättelserna tilldrar sig den längsta, »Det främmande landet», i en afkrok af Bretagne, denna Frankrikes keltiska sagotrakt, hvilken författarinnan älskar som ett andra fosterland, och som hon i sin dikt skänker en nästan svensk stämning där hon längtar mot den daggiga norden från tropikerna, i hvilka hon lefver. Själfva det stortragiska drama, som i sällsamma, af dyster glöd och dimmig hafsluft burna scener upprullas i Saint Guéthénocs gamla abbotstift erinrar i anslag och ton, typer och konflikter, ej obetydligt om en af de yppersta, om också icke mest bekanta af Frankrikes moderna romanförfattare, Barbey d'Aurévilly. Har författarinnan läst hans böcker med de fantastiska, våldsamma sorgespelen, den katolska drömfantasien, det romantiska, melodiska språket? Troligen är det den gemensamma skådeplatsen, den besläktade ramen, som gifvit henne en fläkt af samma inspiration, och det är en verklig komplimang åt hennes fina uppfattning af nordfransk natur, människor och sägnvärld, att man under läsningen af hennes skildring nämner namnet på den excentriske och själfulle romanförfattaren, henne för öfrigt - det behöfver knappt tillfogas - så öfverlägsen i passionerad originalitet.
Af de öfriga berättelserna försiggå nästan alla utom Europa, på Mauritius, Bourbon, i Kaplandet, i nejder, om hvilka den vanlige svenske läsaren blott har oklara minnen från sin skolatlas. Främmande, som denna exotiska värld är för oss, en saga från våra gossår, hvilken ingen iakttagelse eller studium kontrollerat eller beriktigat, förblir den äfven, när man läser dessa noveller af en dock så fin iakttagerska med årslånga erfarenheter från dessa trakter. Färger, genomdränkta af ljus, linjer af hård, skulptural skönhet, fantasier, som hafva klimatfeberns dunkande puls och brännande rodnad, man förstår det alltsammans, och ändock ser man det knappt för sig. Kanske tycker ens inbillning att det hela icke riktigt kommer en vid. Men detta är kanske blott igen en europeisk nonchalans. Det finns personer, som t. ex. hos Kipling just njuta af det nya, oväntade, ociviliserade, som gäckar våra västerländska begrepp - de skola också finna sig väl i Jane Gernandts kreolska noveller med deras nya landskap, okända figurer och oväntade konflikter. För den riktigt inbitne kultureuropén verkar ett och annat här onekligen som »indianhistorier» för vuxna, hvilket ej hindrar, att det bland dem finns åtminstone ett par noveller, som stå på höjden af modern svensk berättelsekonst. Det gäller i främsta rummet de två historierna »Ett frieri» och »Reine».
»Ett frieri» sticker af bland dessa skisser, hvilka eljes hafva en öfvervägande tragisk och dyster hållning, genom en kvickhet i hela uppslaget, en världsironisk, munter och dock i botten litet besk stämning, som har öfver sig en verklig fransk bouquet. Motivet är onekligen en smula främmande för oss. Det handlar om de hvites rasantipati på de Västindiska öarna mot alla, som hafva »kulört påbrå», och har en ung ruinerad fransk ädling, för att ej gå under af nöd, tvingas gifta sig in i en dylik blandad familj med chokoladbrun hudfärg, läspande negerfranska och all den risk för en förut oklanderligt hvit, greflig familjs framtida utseende, som en dylik förening innebär. Det är bara en anekdot, men så sprittande och säkert berättad, att Maupassant själf icke skulle hafva behöft blygas för den.
»Reine» däremot är ett prof på författarinnans makt i den djupa, allvarliga stilen. Det är berättelsen om en ung fransyska från Mauritius, som har spetälska i sin släkt och som midt i sin yppigaste ungdomsfägring stämplas af denna förbannelsens pest, som tyckes vara ett arf från helgonens och demonernas ålder. Ännu är det blott ett litet märke i pannan, som vigt den unga Reine Le Vasseur till utstötthetens jämmer, men redan ser hon sig betraktad som skabbslagen, och kärlekslycka, modersglädje, alla lifvets skänker åt en ung, vacker kvinna, vissna omkring henne. Detta ohyggliga ämne är behandladt med den finaste, lättaste hand, och hela söderns poesi omströmmar med sin soldruckna stillhet den unga kvinnans gestalt. Sällan kan man finna tropikens stämning så starkt gifven som i denna novells skildring af, hur Reine Le Vasseur under moskitosnäten drömmer sig bort från sin olycka. Néné, negressen, sitter på tröskeln och sjunger sin dansvisa: Doumcala, doumcala, doum. I trädgården blommar all söderns prakt. »Solskenet klingar» i flamboyantträdets »tysta purpurklockor». Springbrunnens vattenstråle »krossas som sprödt glas mot stenfatet». Ljuset lyser som ett »gyllene skum» öfver den blå himmelen. »Gula orkidéer glänste mot väggen som en flock fjärilar färdiga till flykt, men kring verandaräcket flätade sig, grön och tät, den växt man kallar Jungfru Mariæ skålar och som emot skymningen slår ut i stora, svala, hvita blommor, hvilka dofta af natt...
Nu var det middag, nu stod tiden stilla, sjönk icke. svann icke, brann blott - ett djuprödt vin i ett glas af kristall, som speglar och gnistrar i dagern... Ögonblicket var ett bi med utbredda vingar. Det flög knappt, rörde sig knappt, glänste blott - en surrande ymnighet, ett stänk af guld, en honungsdroppe, tindrande i ljuset.
Så lyste stunden, så sjöng öfverflödet, och hon kände fullheten
svalla in öfver sig - svepte sig i sol, höll ett skirt, gyllene stoff
i sina händer och vecklade sig in däri, klädde kroppen, hvilan,
tankarne i gyllenvåder, kunde ligga så och värma sig i timmar.
Stundom slumrade hon till, men så lätt,
Citatet är långt, men hur praktfull är icke hela denna skildring, hur mättad af ekvatorsol, och hvilket beundransvärdt litet förtätadt poem gifva ej de sista härliga raderna.
Sådan är, när den når högst, Jane Gernandt-Claines bok från det främmande rike, som blifvit hennes adoptivland. Några af berättelserna äro nog svaga - särskildt »Gallionbilden» med sin förfelade fantastik, men i sin helhet bringar den en varm hälsning från en exotisk värld, en hälsning icke minst rörande därför, att stämman ännu har kvar sin blonda, skälfvande timbre, därför att författarinnan från sydkorset och de gnistrande södra stjärnbildernas horisont längtar så vekt och vackert till den nordiska hembygd, »där det, som är fjärran, tyckes trängta emot det ännu fjärmare».
24 november 1898
