Pseudonymen Rust Roest, som signerat en hel räcka skönlitterära arbeten, har på sitt sista, nyss utgifna arbete, om jag icke misstager mig, för första gången själf röjt sitt inkognito, som för resten länge varit endast halft. Men att hon själf just på denna stora roman om John Hall satt ut sitt namn, får man väl taga som ett uttryck af, att hon betraktar den som sitt främsta och mest vägande verk. Häri har hon säkert också alldeles rätt. Från början en begåfvad berätterska med lätt och kvick hand, som tecknade åskådligt och lefvande, har hon länge varit alltför bunden af modell och verklighet, af ofta hvardagliga och i djupare mening intresselösa motiv, för att trots alla goda gåfvor och en uppodlad litterär smak kunna rycka läsaren med. Men denna gång har hon slagit ett långt högre kast än förut. John Halls gripande lifsöde, hvilkets sällsamt böjda kurva från början till slut löper så öfver det vanliga och medelmåttiga, har lyft hennes talang mot en högre sfär, och med berättigad stolthet bör hon hafva lämnat åt offentligheten ett diktverk, i hvilket inspirationen så ofta belönat det kärleksfulla bemödandet. Man kan göra inkast mot denna romans dimensioner. Hur egendomlig John Halls lefnadstragedi var. är 537 sidor mycket. Det finns världsomhvälfvare, hvilka ej ens af entusiastiska biografer fått så vidlyftigt eftermäle. Man kan vidare här och hvar i denna roman, hvilkens innehåll dock är så uppskakande och ägnadt att belysa människohjärtans våldsammaste lidelser, sakna de flammande ord, som oförglömligt bränna sig in i minnena, starka och stora anslag af den art, som icke kunna utspekuleras af förståndet eller hittas af en aldrig så fyndig kombineringstalang, men äro den högre ingifvelsens och den skaldiska clairvoyancens hemligheter. Men ingen kan, med all god vilja att växa, lägga en tum till sin egen längd, och allt hvad en fin och själfull uppfattning, ett öfvadt artistiskt öga och en af ett mångsidigt lif klarnad och skärpt tanke förmå i en naturlig berättartalangs tjänst, har författarinnan gifvit för att göra denna roman om sin praktiska hem- och miljonärsstads största och egendomligaste typ af rikedomens förlorade son helgjuten och lefvande. Följden har också blifvit en, trots åtskilliga onödiga upprepningar, alltigenom välskrifven, förträfflig bok.
John Hall, miljonären och tiggaren, som vid sin ankomst till världen mottogs af en silfvervagga, och som gick hädan som ett fattighjon i en spis på Norrtullsgatan, hvem har ej hört historien om denne olyckans Aladdin? Strax efter hans död sade den lakoniska notis i Aftonbladet, som var den enda tidningsnekrologen öfver honom, att Hall »genom sitt antika yttre» och »sina vidlyftiga och långvariga rättegångar vunnit en nästan europeisk namnkunnighet». Hiertas Aftonblad var den gången sin borgerliga publiks ögontjänare, ty grundorsaken till Halls ryktbarhet låg sannerligen hvarken i hans stora skägg eller hans långa processer. Stockholms gamla rådstu skulle, om så varit fallet, kunnat bestå mer än en lycklig rival till hans ryktbarhet. Och hur mycket än den ofantliga lyckoväxlingen i hans drama gjort för att gjuta ett legendariskt skimmer kring hans figur, hur starkt en dylik våldsam förändring i ställning och villkor alltid verkar på folkfantasien, är icke ens detta ensamt i stånd att förklara John Halls plats i dåtidens inbillningsvärld. Hans ryktbarhet var nämligen icke blott herostratisk. Det ingick i den också ett flöde af den med känsla, utan hvilken ingen rätt legend uppstår, och folkfantasien förstod instinktivt, att här, jämte den själfförvållade ruinen, förelåg något mer, att denne hvitskäggige gatstrykare, som trots sin smuts och sina lumpor aldrig fick bettlarens uselhet, men i de förödda dragen bevarade en medfödd adel och i den halft förmörkade själen ett medfödt högsinne, också var på sitt vis ett offer. Redan den mystiska känslan af, att liksom all framgång äfven rikedomen behöfver sina offer för att florera, och att Hall var en sorts klasskillnadens syndabock, som handgripligt visade, att högmod går för fall och att rikedom är förgänglighet, ingick nog i den allmänna uppfattningen af hans figur, och med den nästan naiva skadeglädje, gatan visar mot sina förolyckade, blandade sig ett dunkelt medlidande med den, som så bittert måst exemplifiera lagen om lyckans obeständighet. En pöbelvisa, som redan i Halls lifstid sjöngs på Stockholms gator, kallar honom också halft parodiskt och halft allvarligt »Job Martyren». Och denna medömkan blef här verkligare än eljes, ty det fanns ej ett barn, som icke hört, att alla i John Halls omgifning, hans förnäma anförvanter och hans underlydande, från riksdrotset, hans svåger, ner till springpojken på hans kontor begagnat sig af hans lättrogenhet, svaghet och halsstarrighet. John Hall blef en af dem, »som icke fått rätt och aldrig skulle få rätt», och här, på rättskänslans darrande nerv, låg den innersta impulsen till det, som lät hans figur särskildt framstå bland den härskara af original, som från mer eller mindre höga böljor stranda i fattigdomen.
Om allt detta teg Hiertas Aftonblad år 1830, och det är förklarligt nog. Det var icke lätt att röra i en sak, hvilkens hjälte var en dåre och där den mest lagliga proceduren varit fullkomligt oanfäktelig. Fjällningen af John Hall hade skett i privatlifvet, och det var fullkomligt högaktadt folk inom aristokratien och den högre köpmannavärlden, som varit med om operationen. Det var icke vidare att säga om den saken, men hvad som förvånar är, att den egentliga folkskrift, som bevarade minnet af Hall, icke röjer en fläkt af värme för den, låt vara halffjollige, men olycklige mannen, och det oaktadt författaren, Cederborgh, gammal jurist, gör en antydan om rättmätigheten af de Hallska krafven. Den kände författaren till »Uno v. Thrazenberg» och »Ottar Tralling», hade flera förträffliga sidor, men ett förädladt och förfinadt hjärtelag var icke bland dem. Han var en svensk humorist, och de hafva, som man vet, ej sällan ett ganska oblödigt sätt att handskas med nöd och elände. Cederborgh skildrar Hall i sin ofta omtryckta skrift blott som en komisk skuggspelsgubbe och med en gammal karikatyrists smak för det groteska njuter han att skildra det förfallna tillstånd, i hvilket Hall slutade, hans oklippta hår, som växte på honom »som på Guds nazir Simson», och hans osnygghet i öfrigt, »ty att Halls näsa var måhända den fördragsammaste i Europa, Asien, Afrika, Amerika och Polynesien».
Så har först i våra dagar P. K Bergstrand i en på utsago af personer, som känt Hall, grundad uppsats skildrat »miljonären och tiggaren» såsom en man, hvilken icke blott var en vettlös slarf och slösare, men också ett stycke af en svärmare, som icke minst hade opraktisk idealitet att tacka för sin undergång. Det är till denna uppfattning fru Elkan ansluter sig i sin säkert på alla förefintliga dokument baserade roman, och den är också den enda, som kunde göra Halls gestalt intresseväckande tillräckligt för att bära en lång skildring. I själfva verket är också John Hall för den, som trängt in i förra seklets psykologi, ingen så förvånande och underlig figur, som han vid första ögonblicket synes. Han äger blott - uppdrifna till det monomana - en mängd sidor, som den generation, för hvilken Rousseau stod fadder, hade mindre groteskt öfverdrifna. Från rousseauismen kom hela den vackra och barnsliga tro på människonaturens medfödda godhet och dygd, som skapade franska revolutionens hjältar, bödlar och narrar, och som hos den i svensk småstadsfred lefvande köpmannen blef till en lättrogenhet så menlös, att han vardt hvar viljas lekboll. Äkta rousseauistiska äro Halls demokratiska sympatier, hans natursvärmeri och enslingslynne, hans obenägenhet för alla sociala former inklusive vanlig anständighets. Men äfven ur den vanvårdade eremitkostym, i hvilken Jean Jacques uppträdde, talade ju ej litet af den fåfänga, som lyste ur de cyniska filosofernas trasiga mantlar. Med ett ord, Hall skulle kunna tänkas som en af revolutionens fantaster, blott guillotinerad för sitt ömma hjärtas skull före thermidor. Nu fick han låta den ofrivilliga åtrå efter att förstöra och slå sönder, som han delade med sina samtida i Frankrike, göra table rase af en stor privatförmögenhet i stället för af land och rike. Hänvisad till en post, som endast kräfde nykter blick för realiteter - chefskapet för ett stort handelshus - lefvande i ett land, som befann sig i ett allmänt tillstånd af »dagen efter» - Gustaf IV Adolfs regeringsår äro kopparslagarna efter Gustaf III:s - och där det minst af allt fanns plats för fantaster, var han af försynen placerad som en hund i ett kägelspel, och det kunde förutses från början, att han skulle få benen krossade under sig. Fru Elkans jämförelse på ett ställe mellan Hall och Gustaf IV Adolf är därför också det djupaste greppet i hela hennes framställning. Så olika de äro, dessa två vettvillingar, betinga de hvarandra som ett par komplementsfärger, båda stollar och fantaster, löjliga och tragiska, och en sammanräkning af de olika och dock befryndade egenheter, som nödvändiggjorde bådas nederlag, gifver en slående idé om Sveriges kris mellan 1792 - 1809.
Fru Elkan har visligen - hon skref ju en roman, ej en lefnadsteckning - afhållit sig från dylika teoretiska betraktelser och i stället i vältänkta scener skildrat först, hur John Hall blef sådan han blef genom sin uppfostran eller snarare brist på uppfostran, i det hans fader, den gamle Hall, till det vanvettiga skämde bort den ende sonen, hvilken han älskade med en anglosaxisk uppkomlings blinda dyrkan för den legitime tronföljaren och arftagaren, och hela boken gifver sedan konsekvenserna af denna ungdomshistoria. Man växer icke ostraffadt upp i föreställningen om, att man är en sagoprins med Fortunati ring på fingret - och med den säkraste konstnärliga logik i framställningen låter författarinnan oss se, hur John Hall med en sömngångares blinda trygghet steg för steg skrider mot den ruin, för hvilken fel och dygder i lika grad predestinerat honom. Man kan här endast invända, att författarinnan gått alltför systematiskt till väga och gifvit läsarens fantasi för litet spelrum. Åtskilliga led i den psykologiska beviskedjan hade saklöst kunnat öfverhoppas, och verkan af katastroferna hade härigenom snarare ökats. Men som de äro, dessa scener, utmärka de sig för en ovanlig träffsäkerhet, och dramats alla personer äro individualiserade med en utmärkt skicklighet. Hur briljant är icke t. ex. Hall senior, den engelske storköpmannen skildrad; det är icke alla dagar, som man finner en så in i det minsta genomtänkt karaktärsteckning, och med hvilken utsökt gratiös och på samma gång slående pastellkonst är icke Constance Koskull - den berömda Mariannes syster - som en liten tid var John Halls maka och den lättsinniga delerskan af hans korta glans, målad! Men ypperst är ändock John Hall själf framställd med en säregen personlighets mångfald, och med lifvets egen organiska följdriktighet öfver utvecklingen se vi, hur det öfvermodiga söndagsbarnet, lyckans guldgosse, blir den utarmade uslingen på Stockholms gator.
Den författarpersonlighet, som i denna bok träder oss till mötes, är en älskvärd och spirituell världsdam, hvilken ser klokt och klart, berättar fängslande och väl med en takt i känsla och framställning, som man icke är bortskämd med. ett vårdadt och genomskinligt språk, hvilket en lätt parfym af förgången tid, men också den så diskret använd, som en världsdam använder parfymer, gifver ett särskildt behag. Allt detta är visserligen sekundära förtjänster, och bokens tragiska delar hade behöft en hårdare, mer knuten hand. Men frånvaron af all sorts falsk patos och all sorts litterär hysteri, en osviklig, genombildad smak, en fast och säker teckning äro också något att sätta högt värde på - icke minst i dessa yttersta dagar.
24 november 1899
