I en anmälan öfver Sophie Elkans föregående historiska roman, »John Hall», påpekade jag, att denne olycklige arftagare, så absolut oförmögen att förvalta sitt stora arf, och hvilkens lif blef ett enda långt nederlag, såväl genom sin maniakaliska personlighet som genom sitt ödes fatalistiska dragning mot förnedring och elände erbjöd likheter med sin och Sveriges dåvarande konung. Redan i »John Hall» var Gustaf IV Adolf liksom osynligt närvarande, ett spöke i bakgrunden. Nu föreligger i två digra, blott alltför digra delar författarinnans tolkning af Gustaf IV Adolfs gestalt och konungasaga under titeln »Konungen». Och det bör då genast sägas, hvad man eljes kan hafva att invända mot fru Elkans nya bok, att hon vuxit med den stora uppgiften, och att denna roman har många och anmärkningsvärda förtjänster.
Fru Elkan kallar sin skildring af Gustaf IV Adolf »en sannsaga» och kan också med befogad stolthet använda denna titel. Ty i fråga om det redliga och kärleksfulla bemödandet att lära känna och gifva den verkliga historiska sanningen, står detta arbete mycket högt. Med en historikers samvetsgrannhet har fru Elkan fördjupat sig i sitt ämne. Jag har en bestämd känsla af, att hon läst allt, som öfver hufvud finnes att läsa, om sin »hjälte» för att här gifva konungen denna, af honom själf så eftertraktade, heroiska titulatur, som han knappast torde erhålla i något annat samband, ty jag är rädd, att han icke är eller blir någon annans hjälte än Sophie Elkans. I kännedom om den tidsålder och de människor, hon skildrar, står sålunda författarinnan öfver allt beröm. Det ligger ett allvarligt och gediget studium bakom denna roman, och den, som vet, hur surt förvärfvad den verkliga bekantskapen med ett förgånget tidsskifte är, gör sin uppriktigaste honnör för den andliga energi, om hvilken »Konungen» öfver allt bär vittne.
En annan fråga är, hur författarinnan begagnat sig af sin kunskap och hur hon förmått förvandla densamma till lefvande konst. Här kan man urskilja tvenne sidor - den fortlöpande följd af scener och situationer, genom hvilken berättelsen spinnes vidare, och själfva den psykologiska konceptionen och framställningen af konungens gestalt. Skildringarna synas mig genomgående liffulla och fängslande. Författarinnan har själf in i hvarje smådrag sett sina episoder för sig, och därför ser läsaren dem också. I denna bok framträder en icke vanlig fabuleringsgåfva, som oförtröttadt radar scen vid scen med en fantasikraft, som icke är mäktig eller öfverväldigande, men som åskådligt och glansfullt upprullar sina bilder. Af denna berättelsens lif och lust njuter man synnerligast, tyckes det mig, i bokens förra hälft. Ty författarinnan är en pastellist, mer elegant och fin än djup och djärf, och när de mörka taflorna från slutet och sammanstörtningen komma, saknas det oväntade och grandiosa, den dystra och passionerade elden. Gustaf IV Adolfs barndoms historia erbjuder en hel serie af gratiösa och älskvärda historiska vignetter - hans ryska friarresa med dess ungdomliga romantik och brytningar bildar kanske rent af bokens glanspunkt. Men vid slutet och det djupa allvaret verkar författarinnans hand mattare. Allt är fortfarande sant, fint och elegant, men i stället för en behagfull miniatyrstil, önskade man här den historiska freskens stora linjedrag och mäktiga behandlingssätt.
Hvad framställningen af själfva konungafiguren angår, i hvilken författarinnan lagt ned mest af kärleksfull vilja och fin och förstående människokunskap, måste man säga, att den gör allt, som göras kan af den motsträfviga gestalten - när man nämligen vill hålla sig strängt inom verklighetens och den historiska förklaringens råmärken. En skriftställare, som varit mer diktare och mindre historiker än fru Elkan, skulle sannolikt hafva framställt Gustaf IV Adolf på annat vis. Obekymrad om »sanningen» hade han nog af konungen skapat en mer sällsam och fantastisk typ. Sannolikt hade han alls icke gjort sig besvär med. att på fru Elkans ytterligt samvetsgranna sätt analysera konungens karaktär och så minutiöst och outtröttligt klarlägga hans psykologi, utan tecknat med mer summariska konturer och låtit den krönte galningen verka som en förstenad gåta, en skrämmande skepnad, en dyster, obegriplig och sig själf icke begripande drömgestalt. Med den inbillningens öfverdrift, som nu en gång utgör konstens väsen, kunde det steg mellan det sublima och det löjliga, som hos Gustaf IV Adolf onekligen var nästan omärkligt, vidgas, och hans enfaldiga rättshafveri och bigotteri få en ljusreflex af martyrens heroiska galenskap. Så tänkt och tecknad och sedd i fantastisk clair-obscur kunde figuren kanske gripa med en spökbilds makt. Fru Elkan har gått en helt annan väg, kritikerns, sanningsforskarens, undersökarens. Hon har depenserat en myckenhet af talang för att göra sin konung till en verklig människa, hvilkens dårskaper och olyckor man icke blott skall förstå och förlåta, utan till och med omfatta sympatiskt. Från vaggan till tronafsägelsen följer hon Gustaf IV Adolf, påvisar med mycken finhet och konsekvens gången af hans utveckling, och framlägger för alla hans handlingar och besynnerligheter en synnerligen plausibel motivering. Denna karaktärsmålning är berömvärd, ingående, uthållig, af aldrig svikande kärlek till ämnet. Men man får onekligen litet för mycket af det goda, och de ständigt återkommande psykologiska redogörelserna trötta liksom alltför många ursäkter och urskuldanden. Hennes Gustaf IV Adolf är troligtvis alltid sann, men ibland alltför ointressant för att bära en så stor psykologisk apparat.
Felet ligger nog närmast i arbetets bredd. Sexhundrafemtio sidor för en roman om Gustaf IV Adolf, det är oproportionerligt mycket i förhållande till lifvets korthet, böckernas mängd och den skildrade personens intresse. Särskildt synes mig författarinnan hafva bort utelämna de talrika resonerande öfverblickarna öfver tidens allmänna tilldragelser och Sveriges yttre och inre politik. Hvarför skall man i en bok som denna få läsa om igen allbekanta ting, kända till och med för läsarna af Odhner? Den form, i hvilken dessa meddelas, är dessutom ej alltför lyckad. Författarinnan tänker dessa öfversikter och reflexioner såsom uttalade af den svenska samtidens publik och tolkande den allmänna opinionens uppfattning om fosterlandets ställning och förhållanden. Den allmänna opinionen kan vara mycket aktningsvärd och förståndig, men rolig är den sällan att höra på. Till och med de själfulla grekerna, i hvilkas sorgespel som bekant kören ej sällan spelar rollen af dylik »sens commun», förmådde ej göra den visa medelvägens (och medelmåttans) språk synnerligen fängslande. I en skildring som denna späda dylika partier endast ut det poetiska vinet.
Fru Elkan skrifver eljes, frånsedt en för stor böjelse för diminutiver som »lille konungen», »lilla drottningen», »allra käraste» etc. - ett synnerligen klart och förträffligt språk, rent, uttrycksfullt och elegant, och i användandet af stilistisk tidskulör förfar hon med en finkänslig återhållsamhet, som icke utesluter mycken målerisk konst. När man slutat »Konungen» och tänker på den och dess i viss mån så besläktade föregångsverk, »John Hall», måste man undra öfver den själfförsakelse en så spirituell författarinna visat genom att ägna sin litterära kärlek just åt två figurer, så renons på den smidiga och kvicka intelligens, som utmärker henne själf. Det är verkligen ett kraftprof af en begåfvad tanke att två gånger skrifva stollars tragedier. Dock, valet af just dessa hjältar beror kanske på den kontrasternas mystik, som ju utöfvar ett särskildt välde öfver kvinnliga hjärtan. Men efter denna dubbla litterära samarittjänst bör fru Elkan gripa sig an med en figur af rent motsatt slag, hvilken hon utan all reservation kan skänka sin fina bildnings öfverlägsenhet och sin stils behag.
13 december 1904
