När man genomläser den nya samling sånger och visor, Karl-Erik Forsslund utgifvit under titeln »Arbetare», måste man på en gång glädja sig åt den älskvärde Storgårdspoetens många goda gåfvor och förtretas öfver, att han icke är en smula strängare mot sig själf. Denna nya diktsamling är så bredt och vackert tänkt och innehåller så många alldeles utmärkta verser, att man blir harmsen, när författaren här och där nöjer sig med både tanklös och hållningslös rimlek. Då man af naturen fått ett så rikt och äkta spelmanstemperament och en så frisk sagoberättarfantasi, då man med litet möda och omsorg kan skrifva så förträffliga strofer, hvarför låta dikten tumla utan tygel och på måfå? Karl-Erik Forsslunds kamrat, Karlfeldt, har aldrig haft ett så bredt grepp in i det lefvande lifvet, som det, hvilket framträder i denna arbetets diktcykel med dess hundrade olika röster ur den moderna tillvaron, men hvilken fast konstnärsvilja, hvilken artistisk samvetsgrannhet, hvilken stor koncentration prägla ej det minsta, Fridolins skald lämnar ifrån sig. Det är ingalunda min önskan, att Karl-Erik Forsslund skulle sträfva efter en formalism, främmande för hans lynne, helst mycket af tjusningen i hans poesi ligger i en sorts improvisatorisk friskhet och omedelbarhet, men nog kunde han syna en och annan dikt bättre i sömmarna och låta ett och annat poetiskt hugskott, som icke fått mogna till klarhet, hvarken i fråga om tankeinnehåll eller formgifning, bida sin tid i skrifbordslådan. I denna nya samling finnas särskildt i början några dikter, som aldrig bort gifvas ut, förr än de fått större poetisk stadga. Tag t. ex. poemet »Adel» - dess kärna är minimal och dess form ofullgången.
Och nämn dem gärna hånfullt demokrater -
af andra kallas de för själens adel,
arbetets riddare förutan tadel,
tankens och bildningens aristokrater.
Är detta vers? Är detta rytm? Man tror sig läsa en i fyra versrader sönderhackad mening ur en tidningsartikel!
Men efter en reservation mot dylikt har man bara godt att säga om Forsslunds nya dikter, hvilka besitta all den unga, varmhjärtade poetens vårliga hänförelse och säkert skola blifva mycket omtyckta och lästa. Det är den gamla förträffliga satsen »arbetet befordrar hälsa och välstånd samt hindrar många tillfällen till synd», som Forsslund varierar och gör lefvande i en lång följd af kväden, i hvilka »Arbetare» af skilda slag, de olika yrkenas representanter, sjunga om sin möda och sitt hopp, alla tempeltjänare till arbetets gudom, alla förkunnare af läran, att arbetet är mänsklighetens respiration och alstringslust, dess lycka och välsignelse i nuet, löftet om och tron på framtiden. Som ett långt, vackert majtåg af unga, sjungande människor med gröna löf och nyutspruckna kvistar i händerna, rycka Forsslunds arbetare fram och uppstämma sina sånger. I spetsen går »diktaren» själf som tågets härold och efter honom hans närmaste yrkesbröder, målaren, bildhuggaren och spelmannen, sedan byggmästaren, läraren, läkaren och andra den praktiska och bokliga flitens ämnessvenner, och sist i broderlig sämja de djupa leden af handtverkens män och jordens dyrkare - en hel majprocession med flygande fanor och klingande spel, och sången stigande ny och frisk i solen.
Tack vare sitt sinnes naivitet, sin uppfattnings värme och sin lekfulla inbillnings känsla för poesien i det alldagliga, har Forsslund förmått gifva alla dessa det moderna lifvets typer en gestaltning, som erinrar om trohjärtade gamla bilderark, och ändock är det den moderna tillvarons stämmor, som tala i dessa dikter. Det kan vara, att Forsslunds poetiska skildringssätt ibland blifver väl barnsligt. I sin dikt från urmakareverkstaden låter han t. ex. gökklockan prestera sig på följande vis:
Hu,
det där lät hemskt. Men kuku!
Det vore väl strunt,
om allt ginge rundt.
Man har ju fått fötter att framåt springa,
och vingar har man fått att uppåt svinga.
O. s. v.
Sådant är onekligen drygt att läsa för fullvuxet folk och passar i en poetisk barnkammare. Men i det stora är det märkligt, med hvilken sagoaktig fantasikraft och hvilken smidig verskonst Forsslund skildrar sina yrkesmän. »Diktaren» kväder på anapester, som flyga med djärfva och unga vingtag mot skyn, »byggmästaren» talar i trokéer, som falla myndiga som hammarslag, »läkaren» ordar på originella disticha sin modernisering af Hippokrates' urgamla visdom, och »tidningssäljaren» har gatans surr och gatpojkens fräckhet och framfusighet i sin röst. Hör bara:
Köp nyheter, å köp!
Här finns det som har händt och som inte har händt
här berättas i vältalarord
om stölder och slagsmål och mord.
En jänta sin unge till himlen har sändt
sin försäkrade lagård en bonde har bränt,
en kassör har sin rygg åt sitt fosterland vändt.
Här hålles dådkraft och slughet i ära,
här får konster och knep ni er lära,
som ert namn öfver jorden kan bära!
Men ännu mer i sitt element är, som man kan förstå, Forsslund, när han kommer till arbetarne på landet. Förtjusande, sinnrikt och vackert tolka »Jordbrukarens visor» såningsstundens tillit, skördens rikedom och bärgningens lycka. Låter icke följande slutstrof som en vårpsalm, strömmande ut i solen från en hvit kyrka?
Se, hvart frö är en lefvande kostlig klenod.
Det skall blifva till ax, till blod,
till kvinnofägring och mannamod,
låt det gro, låt det växa och svälla,
du vårsol, du lifsens källa.
Och hur fint och hur äkta i den vänliga Storgårdsskaldens anda är det icke att göra »trädgårdsmästaren» till lyckoprofet och samhällsutopist!
Hvarje hem, hur litet och hur armt
skall i mjuka kronor bäddas varmt,
hvarje gård skall bli en apelgård,
och kring allt en hagtornshäck som bård.
Så gifver den Forsslundska versen i denna diktsamling mjukt och vackert en mängd olika stämningar, och när man så skickligt handhafver versens tungomål, kan man med skäl göra sig lustig öfver den moderna filisteråskådning, enligt hvilken rim och meter ej skulle passa vår öfverkloka tid och versen vara för skör för våra dagars hårdhändta strider. Härpå svarar Forsslund med berättigadt, stolt trots:
Det är tal som är sant för de gamla och grå,
hvilkas tankar gå trögt i skridt,
men är lögn för oss unga, som lita den gå
i taktfast galopp, vår ridt.Se, prosan är pratets och skvallrets form -
låt gummorna pyssla med den.
Men versen, en form för blixt och storm,
är idrott och konst för män.
Hvilken präktig rytm bär icke strofer som dessa, och hela denna sång är en käck och poetisk vikingabalk. En högtidlig sluthymn till hela den arbetets festkantat, som Forsslund skrifvit, bildar slutligen ett ståtligt kväde, kalladt »Den sista prästen». Denne står i »solnedgången på tinnarna af arbetets tempel» och ser ett långt skede af mänsklighetens historia tilländalupet, en lång, tung tid af mänsklighetens passionshistoria lyktad. Det glada arbetets guldålder är kommen och utan sorg lägger ordets tjänare stilla ner kors och bönbok:
Fullvuxna nu de äro, man och kvinna.
Sin Gud de själfva söka, själfva finna.
Sin himmel skapar själft nu jordens folk
och talar med sin herre utan tolk.
Så utmynnar Karl-Erik Forsslunds nya diktsamling, som en äkta, ungdomlig majbok bör göra det, i syner af vårlig frid och ljus andakt, framtidssyner, karaktäristiska för den oreflekterade, men vackra och rena poetiska optimism, som är hans egendomlighet i den samtida svenska dikten.
12 maj 1902
