En bok, som sällsynt väl passar julen - nästan att hänga i julgranen - är Karl-Erik Forsslunds sista lyckliga berättelser om lyckan på den lyckliga Storgården, detta jordiska paradis, där ingen orm finns och inga frukter på ondt och godt. Sällsynt väl äro verkligen dessa »Storgårdsblomster» lämpade för julhelgen och denne »unge faders dagbok» - såsom bokens undertitel lyder - ägnad att genomläsas i lugnt mak och fridsamt mysande under de långa, af klockklang fyllda söndagseftermiddagstimmarna. Här finns intet, som kan skingra helgens harmoni, ingen fläkt af världens sorger, ingen pust af dess strider, ingen aning om att utanför ens fönster skälfva hungriga själar och frysande hjärtan. Här finns icke ens några tankar, som kunna störa matsmältningen af alla de tunga, goda julrätterna. Karl-Erik Forsslunds värld är en enda lekstuga, ständigt lysande af nya gåfvor, och hans mänsklighet en glad syskonskara, som alla dar fira »menlösa barns dag», leka pantlekar och berätta sagor.
Men hur fläckad af lastbara nöjen och vidriga synder en hufvudstadsbo än är, hur fördärfvadt ens usla hjärta ju nödvändigtvis måste blifva, då man trampar på stengatorna - allt enligt Karl-Erik Forsslunds landtliga evangelium - är det ingalunda min afsikt att drifva gäck med »Storgården» och dess bebyggare. Därtill är stället alldeles för vackert, det gamla husets stämning alldeles för intagande och trohjärtad, dess invånare alldeles för älskvärda och poetiska. Det är icke fråga om, att icke unga patron på Storgården är en af detta lands verkliga och äkta skalder, och han kan berätta så friskt, sjunga så klingande, käckt och vackert, att det kommer en längtan in i ens sinne, som betvingar all skepsis. Man önskar nästan, att själf en gång få vakna i ett af de ljusa gästrummen på Storgårdens vind och höra dess af sig själf snurrande spinnrockar med sorlet af gammaldags skrock och sägen. Man önskar, att en lång vinterkväll sitta i rummens kakelugnsvärme och höra herrn i huset sjunga. Man vill, med ett ord, själf vara gäst i all denna fridsamma hemglädje - dock, med villkor att få hästarna förspända, när man längtar från all idyll, till de eggande stridernas, de obevekliga tankarnas, den rastlösa forskningens, det brusande lifssorlets värld - till staden.
»Storgårdsblomster» är en poetisk almanacka i ordets egentliga betydelse, en skalds årsbok, i hvilken han återberättar den saga, som för människan är den första och sista - moder jordens saga - och följer månadernas kretslopp med drömmar och dikter om isblommor och ängsblommor och alla den skiftande tidens gåfvor. Ett sådant ämne skall vara klippt och skuret för en diktare med ett så ovanligt, ungdomligt och mottagligt natursinne och en så frisk sagofantasi som Karl-Erik Forsslund. Det finns också en myckenhet förtjusande naturlyrik både på vers och prosa i denna bok. Det är blott skada, att författaren ej sällan skämmer sina skildringars stämning med snusförnuftiga resonemanger ,och ibland också begår ledsamma öfverdrifter i sin beskrifvande hänryckning. Det är kanske en okunnig stadsbos fördomar, men nog förefaller mig t. ex. följande stycke bra svårt att begripa: »Här ser jag ängskonvallens trånga fiskmunnar flämta efter luft, där höskallrans gula skalle med blå ögon sträcka sig fram ur fodrets vida bluslif. Blodrotsmurans och silfverfingerörtens små mässingsplattor blänka bland åkerväddens stora dinglande knappar, brunörten sticker upp sitt knöliga mörkvioletta hufvud ur gräset. Ängsvialen hissar blekgula sidensegel» o. s. v. På detta vis fortgår det i sidor, och ensamt botanister torde få någon behållning af detta blomsterspråk. Och är det icke onatur midt i all natur, när Forsslund t. ex. kallar de omogna blåbären »lätta skisser i vattenfärg till eftersommarens kraftigare utförda, i olja målade bär»?
Men dylik brist på smak kan ej skymma de många utomordentligt friska och vackra ställena i Forsslunds poetiska kalendarium, och versen står genomgående öfver den litet formlösa prosan. Full af en gammaldags, hemtreflig och frisk poesi, som erinrar om Runius' och karolinska tidehvarfvets viston, är redan årsbokens poetiska introduktion. Man läse den förträffliga slutstrofen:
Lifvets mål är lifvets lycka.
Eder själfva, man och fruga,
rikt med gröna plantor smycka!
Det är prydnad i en stuga:
ungar, knubbiga och sunda,
barnaögon hvilka lysa
le och mysa
eller tyst och tankfullt grunda;
läppar röda, kinder runda.
Ingalunda
tryter eder trefnaden
då i denna lefnaden.
Och så finner Forsslund för alla årstider och årsfester visor, som gå på gamla danslekars melodier och klinga af kärvänlig och innerlig poesi. Hör blott första och sista versen af följande slåttervisa - gratiös som till en rigaudon från 1700-talet och utsökt vacker i strofbildningen:
Än blommar blå förgät-mig-ej
i våra blomstersängar,
än grönskar gräs och timotej
på alla våra ängar.
Men liarna slå
och räfsorna gå
med raska slag och slängar.Där föllo ibland gräs och strå
två vallmoblomster röda.
Min räfserska, ett af de två
skall vid din barm förblöda.
Men liarna slå
och räfsorna gå,
snart äro vi alla döda.
Det talas på ett ställe i »Storgårdsblomsterna» om »ett namnsdagsbarns vakna, ljusa drömstämning», för hvilken allt ligger i festglans och helgdagsljus - så strålar världen för Storgårdens unge härskare, och detta skimmer af sollyst dagg låter en gärna se bort från de ej få puerila drag, som vidlåda hans böcker.
3 december 1901
