Att Henning von Melsted inom vår yngre generation af berättare är den mest idérika och mångsidiga begåfningen, har länge måst vara klart för betraktaren. Hans alstring omfattar redan ett dussin arbeten, alla röjande en ovanligt stark konstnärsvilja, som icke skyr någon ansträngning för att utvecklas och växa och gärna brottas med stora och ansvarsfulla uppgifter. Det finns verk af hans hand, isynnerhet bland de tidigare, i hvilka den myckna afsiktligheten förstämmer och tröttar, och öfver hufvud taget är det pretentiösa i tanke och ton alltid det litterära lytet - hvar och en skrifvande har nog sitt - hos denne eljes fängslande och rika skildrare. Men en myllrande mängd af intressanta moderna ansikten har Melsted redan tecknat, berättat för oss en mängd ofta på kornet tagna lifshistorier, visat en själfständig, ej sällan inträngande människokunskap. Det finns ett ord, som han älskar att upprepa i sina böcker som ett valspråk: »vi människor äro födda psykologer». Jag vet icke precis om »psykolog» kan brukas som biord till Homo sapiens i gemen, men på Henning von Melsted själf passar onekligen definitionen. Åtminstone äger han i hög grad den psykologiska passionen. Han har den moderna hjärn- och sinnesmänniskans omättliga roflystnad efter tillvaron. Som en hungrig, klok spindel spinner han outtröttligt kring lifvet sitt fina psykologiska spindelnät, för att i dess maskor fånga själar och hjärtan. Och då hans af naturen starkt personliga egenart med åren också i det formella uttrycket vunnit en allt högre grad af klarhet och säkerhet, är det icke mer än rättvist, att ett par af hans sista och bästa böcker tillhöra den senaste tidens vackraste litterära framgångar. Det gäller den brusande lilla romanen »Stormtider», med dess moderna »Sturm und Drang»-stämning, dess svall af erotiskt lidelselif, men framför allt den lilla novellen i dialog »Nöd», nog hans bästa och mest målmedvetna arbete. Den gaf säkert något af det mest karaktäristiska både för Melsted själf och hans litterära jämnåriga bland våra novellister, denna hvardagstragedi med sin epigrammatiska skärpa, detta lilla gripande sorgespel i de alldagligaste former.
Den nya bok af Melsted, som nu med titeln »Kvinnoöden» föreligger, har helt annat skaplynne. Här har författaren valt den stora ram en. Han har skrifvit en roman efter ordets mest genuina betydelse, det vill säga en »tjock bok med mycket kärlek», mycket människor, många episoder och intriger, försvarligt bred, men ändock ofantligt spännande. Utan fråga kommer också denna bok att gå med pukor och trumpeter. Ingen läsande svenska med någon aktning för sig själf kan underlåta att studera dessa »Kvinnoöden», och det blir säkert för deras skull formlig köbildning på våra lånbibliotek. Med detta vill visst icke vara sagdt, att Melsteds bok skulle sakna förtjänster af rent litterär art. Tvärtom, det är därför att »Kvinnoöden» i mångt och mycket just gifver, hvad man så länge saknat - den artistiska och breda skildringen af modernt hufvudstadslif - det är därför att den har så betydande egenskaper och så ofta erbjuder verkligt stark och tagande berättarkonst, som man blir hågad att en smula ironisera öfver det tillmötesgående, Melsted här visat mot publikens smak. Det är bekant, att när man räcker djäfvulen ett finger, griper han hela handen, och det konventionella, som får komma med i ett arbete, har en besynnerlig kraft att skymma undan det, som där finnes af själfständigt lif och ny konst. I Melsteds nya roman lyser en så stor talang, säges så mycket, som är skarpsinnigt och fint, klappar så mycket dramatiskt och impressionistiskt lif, att kritiken måste tycka det vara skada, att det billigt romanaktiga också fått spela med.
»Kvinnoöden» är en rundmålning af nymodernt svenskt lif. »Stockholm just nu» skildras där i en följd af kinematografiskt lefvande och pulserande ögonblicksbilder med synnerlig träffsäkerhet, om också ofta en smula torrt och utan färgkonst. Det är mest genom ansikten och människor i rörelse, som författaren lefvandegör sina bilder. Entusiasterna för litteraturen som det nutida lifvets reflexionsspegel måste blifva hänförda öfver denna bok, i hvilken de återfinna Stockholmslifvets stora och små pantomimer, just som de pass era den dag i dag är. I denna bok skildras Centralstationen i det kända och högtidliga moment, då konungen reser till Norge, nordiska spel på Saltsjöbaden, en konsert på Vetenskapsakademien, med mera sådant, allt framställdt med lika rask som säker teckningskonst. Svenska folkets utseende det nådens år 1905 är i Melsteds roman verkligen träffadt som i en kamera. Slå blott upp boken och strax i början hittas tvenne så väl silhuetterade klasstyper som följande. Det första är en gammal grefve:
Grefven är en mycket lång och smärt äldre man med tunna rasdrag, smala, krökta händer och hållning af gammal officer. Öfverkroppen är något lutande, hufvudet framåtböjdt som öfver en hästnacke, benen ha ryttaresväng, hvilket icke låter dölja sig genom de superbt pressade pantalongerna. Ögonen som sitta tätt å ömse sidor om den smala kroknäsan tyckas samla blicken liksom efter siktlinien å en gevärspipa.
Det andra är en borgerlig skrifvare i medelåldern:
Häradshöfdingen är en elegant, något gleshårig - alla kan väl inte se ut som bondpojkar heller, brukar han säga - pincenezklädd man med sirligt svängda, mörklagda mustascher, som verka pälsverk mot den mjälla hyn. Hans fylliga kinder samla sig om munvinklarna och förråda, att han intagit många goda middagar i sina dar, och hans nyanserade organ, att han är van att tala mjukt och vinnande bland damer.
Af dylika hastigt och lustigt med fart och säkerhet tecknade typer vimlar det i »Kvinnoöden», och dessa illusoriskt porträtterade gestaltningar tala också - icke alltid, men ofta - ett lefvande och liffullt språk.
Det är sålunda ett starkt och omfattande grepp midt in i det böljande, förbiflytande och brusande lifvet från just detta ögonblick som Melsted velat göra. Strömmen, som just i denna minut sorlar utanför fönstren, har han velat föra in i sin bok med dess larm af röster. Och det är också det moderna lifvets tempo, pust och anda i romanen.
Melsted samlar sin boks innehåll kring tre kvinnoöden. Det är först Ilse Fernmans historia. Med den begynner utomordentligt åskådligt hela boken. Vi se den unga flickan vid skiljovägen. Af dotterlig pliktkänsla står hon just i begrepp att ingå ett konvenansparti, då hon i sista stunden ryggar tillbaka för att svika sin kärlek och i stället väljer den, hon verkligen älskar, till man. Detta bildar en liten konstfullt hopflätad roman för sig. Men snart därpå illustreras skickligt den gamla satsen, att ingenstädes betyder utgångspunkten, från hvilken man startar loppet, så pass litet som å den erotiska banan. Äktenskapet förenar ej, men skiljer dessa båda människor, som en gång gifvit hvarandra sin kärlek, och snart se vi åter den unga kvinnan vid skiljovägen. Det är nu en ny man, hon älskar, men denna gång väljer hon plikten. Hon stannar i sitt äktenskap och söker resignera, men hennes lif blir förtvifladt, sönderslitet af en fåfäng kamp att värja sitt väsen mot maken och husbonden. Här äro några starka, obeslöjadt våldsamma scener, i hvilka Melsteds skildring tränger längst. Dock, bokens romanaktiga uppställning med de allt för många trådarna hindrar skildraren från att fördjupa motivet och med objektiv ljusfördelning mellan man och kvinna visa hela dess innebörd. Men det är något blodfullt, enkelt och mänskligt öfver denna skildring, som rycker med.
Detta beröm kan däremot knappt sägas om numro två af Melsteds »Kvinnoöden», Ingrid Lents historia. I denna flickgestalt har författaren velat förkroppsliga den moderna konstnärinnan med all hennes sjuka sensibilitet, själfviska jagdyrkan och oförmåga af känslans helhet och varaktighet. Figuren påminner om Jakob Wassermanns evigt sökande, famlande, törstiga och otörstiga kvinnor. Denna Ingrid är stämning, nyck och fraseologi - en kanske sann och modern treenighet. Men lika svårt som jag skulle hafva att i lefvande lifvet intressera mig för hennes lyriska brist på sammanhang och hennes ofruktsamma själs eviga horror vacui, lika svårt har jag att i boken lyssna till hennes rotlösa sorg och glädje. Det är icke författarens syn på saken. Han har gifvit henne en moitié, som tydligen tillhör samma släkt och människocert som hon själf, en tjusare och stämningsfilosof, som älskar henne och »talar dagligen till henne om lifvet och döden». Hvad kan ett modernt-modernt fruntimmer mer begära? Denne demoniske herre heter icke förgäfves doktor Gall. Lika väl som någonsin den store frenologen är han virtuos på människor, rannsakar deras hjärtan och njurar, känner till punkt och pricka deras hjärnmekanism och gnuggar oförtrutet egna och andras geniknölar. Han säger onekligen både fina och vackra saker, men onekligen med väl stor själfbelåtenhet. Han är den store kvinnohypnotisören och sin författares synbara älskling.
Det tredje kvinnoödet är Marta Fernmans - Ilses syster. Hon är representanten för det yngsta och kommande släktet, och hennes historia den säkert mest öfverraskande. Redan i »ton-åldern» förälskar hon sig i familjens betjäntpojke, Jakob. Hon utser honom till sin blifvande gemål, sedan hon först - hon är själf filosofie kandidat - satt honom på en studentfabrik för att han skall taga »mogenhetsexamen». Detta är, som sagdt, öfverraskande nog, men det har fördelen att vara nytt, och det är käckt och muntert berättadt. Kanske ligger det också något sant i denna skenbart paradoxala historia om den unga patricierkvinnan, som utser en favoritslaf till man och liksom med egna händer danar den, till hvilken hon en gång i nåder skall stiga ner som gudinna, till den oförvitligt lydige dyrkaren? Hvad kan icke allt hända i detta Henning von Melsteds och Ellen Keys erotiska tidehvarf!
Dessa trenne jämsides utspunna kvinnoöden fylla emellertid icke hela den digra volymen. Den äger därjämte bifigurer och episoder, och i flera af dem är kanske författaren mest till sin fördel, då poeten här talar på egen hand, utan att vara programmatiskt modern kvinnopsykolog. Det finns i boken en alldeles ovanligt varm och vacker framställning af en åldrig kvinnas sista uppflammande till lifvet före bortgången, och i munnen på en likaledes åldrig resonör, en gammal världsman, har författaren lagt en innerlig och stilla lifsvisdom, som är skönt att lyssna till midt bland de många anspråksfulla och uppstyltade talesätten.
Som synes, innehåller »Kvinnoöden» otroligt mycket. Det är ett verkligt kraftprof af författaren att hålla ihop alltsammans utan att tappa trådarna. Det vittnar om oväntad skicklighet som fabulist, men skickligheten är af en art, som man numera icke sätter så högt, den gamla romandiktningens fingerfärdighet i att trassla ihop och reda ut sin härfva.
Så blir intrycket af Melsteds stora, nya bok skäligen blandadt. Stor talang och allmännelig roman-romantik i förening! Det kännetecknar arbetet, att man i en och samma replik kan hitta en utmärkt sats, som följande: »Det är verkligen lika omöjligt att komma till ett sista, slutgiltigt svar, när det gäller känslan som om du tänker dig, att det är något, som skall afgöras genom omröstning i en folkmassa, som ständigt växer och får nya medlemmar» - och strax därefter en så banal romanmening, som denna: »Kasta ut demonerna som larmar och tvistar inom dig, anse dem för slödder, också när de deklamerar som högtidligast, och gör tyst inom dig, så att du åter får din själ som ett tempel, där du kan höra i stillheten det enda som är värdt att höra». Icke underligt, att kritikern, trots makten hos en rik och talangfull berättare, ofta blir tvehågsen. Den stora publiken kommer däremot sannolikt att njuta lika mycket af agnarna som af hvetet i denna fängslande roman.
4 april 1905
