Bland våra yngre författare utmärker sig Henning von Melsted genom ett särskildt drag af allvarlig och sluten vilja. Han tillhör icke de lyckliga och omedelbara naturer, som utan tvekan finna form och uttryckssätt och hvilka med sin begåfnings ljusa tillförsikt måste vinna hjärtan och sinnen. Det är tvärtom något af grubblande och oroligt styfbarn öfver honom, mycket missmod i hans lynne och åtskillig tyngd och ansträngdhet i hans skrifsätt. Äfven när Henning v. Melsteds grepp äro djupa och fängslande - och det är icke sällan fallet - och hans lifsskildring griper genom sin makt och sin energi, saknar man i hans böcker konstens frigörelse, lusten, skaparglädjen, fantasiens lätta luft under vingarna. Till gengäld meddela hans noveller och dramer alltid intrycket af allvarlig afsikt och oaflåtlig sträfvan. Hans världsuppfattning är fast och fordrande, hans uppfattning af människor allvarlig och genomträngande. Det är en välgörande frihet från konventioner och banaliteter i hans skildringar, som väl äro ojämna, men alltid innehållsrika och själfständiga, präglade af en egenartad personlighets medvetenhet.
De två skådespel, Henning v. Melsted nyss utgifvit, bestyrka än en gång äktheten af hans talang, utan att dock höra till dessa färdiga eller oemotståndligt medryckande - verk, som bestämma en författares bana och betrygga hans ställning. Åter en gång blir man i dessa stycken ryckt med af det allvarligt lidelsefulla i författarens sinnelag, af den för allt smink främmande sanningsifvern i hans vilja, och åter en gång erfar man också under läsningen af hans nya skådespel beklämningen inför en människa, som ej lyckas bryta en tung naturs bojor och hvilkens inbundna och sollösa svårmod ej sällan verkar såsom brist på frihet.
Af de två dramerna är det första, »Starkare än lifvet», utan all fråga det bästa, ett verkligt betydande arbete, som blott behöft något mer af själfva den poetiska glansen för att göra ett varaktigt intryck, och som i alla fall sådant det är både i hög grad fängslar och ingifver respekt. Dramat berättar en skenbart föga ovanlig historia, och de människor, mellan hvilka denna utspelas, hafva heller intet ovanligt. Hugo Sakko är en skriftställare, en tankens allvarsman, hvilkens hela själ ligger i hans arbete, i det halffärdiga verket på hans skrifbord, som på en gång skall gifva uttryck åt hans väsens idealitetsbehof och skänka honom den personliga ärans tillfredsställelse. Men lika afgjordt som han lefver i tanken och i framtiden, lefver hans unga hustru i ögonblicket, en ömtålig varelses dagsländelif, utan kraft att tänka längre än minuten eller att uppoffra något tillfälligt för ett högre sammanhang. Den späda, bräckliga Helga, hvilkens tillvaro ett svårt hjärtfel gifver en karaktär af flyktig osäkerhet, vill blott flyga i solen, berusas och berusa - och en sällsam dödskyla faller öfver henne och maktslår henne, blott hon kommer i skuggan af lifvets bekymmer. Hon har varit en liten butikfröken. Hugo Sakko har lyft henne upp till sig »med samma ömsinne», hvarmed man lyfter från marken en »fager blomma i fara att bli nedtrampad». Helga äger allt i hans väsen, som är det pulserande nuets, allt, som icke hör ihop med hans verk, hans framtid och hans planer. Han förstår icke själf, hur mycket allt detta innebär, och att detta sjukliga, ömtåliga kvinnobarn för honom är tråden vid lifvet, genom hvilket han ensamt kommunicerar med dess varma omedelbara verkligheter. Manlig fanatiker och princippredikant af renaste vatten vill han naturligtvis förändra denna kvinna, »uppfostra henne», tvinga henne in i en värld af allvar och reflexion, för hvilken hennes fjärilsnatur ej är danad och där hon måste gå under. Instinktivt - allt hos henne är fin, själfull instinkt - ryggar hon tillbaka, och det kommer främlingsskap mellan makarna. Hon hatar hans arbete, och han ser på henne med förnuftsmänniskans otåliga öga. Men den oförklarliga, impulsiva ömhet, som hennes rörande ungdom, hennes sjukliga och lätta leende väcka hos honom, skulle dock kunnat blifva bryggan emellan dem, om ej ödet gripit in och tragediens stormvind blåst eld i glöden. Den tredje person, som af en sorts hemlighetsfull logik alltid tycks uppenbara sig, när ett förhållande mellan två hunnit till det kritiska ögonblicket, infinner sig också här. Det är Mary, en f. d. älskarinna till Sakko, en stark, hänsynslös människa, som suggererar Sakko att han är olycklig och bunden, att han, den blifvande reformatorn och stridsmannen, håller på att blifva en vingklippt varelse, en sjukskötare af en liten kvinnas nycker i stället för en kämpe. Äfventyrets frestelse, stoltheten öfver denna honom andligt jämbördiga kvinnas tro på hans framtid och mission - två saker, som stackars Helga aldrig tänkte på - längtan efter stormen och friheten, allt rycker Sakko med. Han går för att bryta sitt äktenskap och fara med Mary ut i världen. Men instinktvarelse, som Helga är, känner hon olyckan närma sig - som ett grässtrå känner annalkandet af ett oväder. Hon kan ej genomgå någon strid eller höra det hårda afgörandets ord. Mannens kärlek är syret, utan hvilket hon ögonblickligen mister andan. I en utmärkt vacker scen, som fint skildrar hennes clairvoyance, berättas, hur denna inre visshet om hvad som skall hända, dräper henne genom ett hjärtslag. Men när Hugo kommer öfver tröskeln och finner den kvinna, som minuten förut var honom ett hinder, en boja, ur hvilken han blott ville göra sig loss, ligga död, sker inom honom en plötslig, total frontförändring af hela tillvaron. Med ens kommer klarheten - för sent som alltid. Illusionen, som Mary slitit sönder, gällde mer än kärleken till en kvinna, gällde hela lifvet. Hugos band till Helga var. utan att han visste det, hans förbund med lifvet själf, hennes svaghet var det, som gjorde honom lifsstark - så kan han ej längre lefva, utan gifver sig själf döden.
Gången af detta skådespel är kanske ej helt ny, men det är fint och djuptänkt. Med skarpt ljus är den mänskliga blindhet belyst, som aldrig låter oss tydligt veta vårt innerstas begär, men låter oss jäkta efter skuggor och, först sedan vi gått vill, förstå hvar vår rätta härd och boning vore. Den osynliga, fina hopflätning af händelser, som är lifvets egen kausalitet och så oändligt skild från den klumpiga sömnad, som vi själfva söka flicka samman, är själfullt klarlagd i detta skådespel, hvilket den utsökt vackra teckningen af Helga fyller liksom med ett varmt magnetiskt fluidum.
Det andra skådespelet i boken, »Brottningar», är mycket svagare. Dess driffjäder är en konflikt, som i och för sig näppeligen kan intressera annat än den ljusaste ungdomen i dess första ifver. Stycket visar nämligen de tragiska förvecklingar, som uppkomma däraf, att två människor af principskäl ej vilja hafva någon yttre sanktion på sitt kärleksförhållande. För att ett dylikt motiv ej skall verka som ett ledsamt principrytteri måste karaktärstecknaren göra parterna så mycket mer fullblodiga och lefvande. Det har icke lyckats herr v. Melsted. Hans två älskande, som ej vilja hafva vigsel, äro ett par tråkiga och skematiska människor, och man har därför ännu svårare att intressera sig för, om de underkasta sig samhällets yttre formaliteter eller icke. Man kan godt sympatisera med den karaktärsfasthet, som författaren vill förhärliga, och det häfdande af känslans rätt att sanktionera sig själf, som han med mycken styrka betonar, utan att finna ämnet vägande nog för ett långt, tragiskt drama. Ett »satiriskt intermezzo», skildrande med starka färger en svensexas oskönheter och tydligen inryckt som en sorts negativ belysning af författarens tes om lidelsens renhet och samhällsbrukens smuts och demoralisation, är mycket hetsigt i sin polemik, men knappast tillräckligt kvickt. För att göra något verkligt af ett dylikt ämne fordrades antingen Gustav Wieds breda komik eller Hjalmar Söderbergs skarpa och djupsinniga människosatir - ensamt hetta och god mening är näppeligen tillräckligt.
2 maj 1902
