- Project Runeberg -  Recensioner /
Malin Skytte

(1920) Author: Oscar Levertin - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Malin Skytte

Fru Mallings litterära utveckling företer en rätt kuriös kurva. Det var en gång, hon hette Stella Cleve och var vår kvinnliga författarvärlds »enfant perdue». Hennes böcker väckte dygdig harm i upprörda och lättskrämda själar, moraliska herrar och damer korsade sig öfver de brådmogna och nyfikna flickebarnen i hennes berättelser, som voro lystna på äfventyr och erotik som på sötsaker, och om jag icke minns alltför orätt, stupade till och med en hel liten fruntimmerstidskrift i rikets andra stad på en af hennes små opassande historier. Emellertid var det rätt många, som med intresse läste hennes noveller, icke blott därför, att hon redan då visade en oförneklig berättargåfva, men kanske ännu mer af »intresse för saken». Stella Cleves unga damer skvallrade nämligen oförfäradt ur skolan om både ett och annat, som väluppfostrade fröknar eljes sällan tillstå annat än i de riktiga förtrolighetsstunderna - hvilkas tal ju är begränsadt nog - och i dessa berättelser skildrades dessutom med mycken hänförelse broderade korsetter och andra heliga föremål af samma slag, som sällan underlåta att göra intryck på oförfalskade hjärtan. Intelligens och kvick vakenhet glimtade för resten fram mångenstädes i dessa noveller, och Stella Cleve hade nog också småningom kunnat slå sig igenom i trots af den förtörnade sedligheten - om hon själf med åren fått en smula mera stadga i sina unga kvinnogestalter. Men hon tröttnade tydligen på klandret och protesterna - hon teg och försvann. Stella Cleve begrafdes, och det är nu redan länge sedan de första glada och lättsinniga dagarna i Aranjuez.

När den unga författarinnan sedan gjorde sitt återinträde på den litterära scenen, hade hon genomgått en betydlig förvandling. Den ultramoderna skånska fröken, som bröt på danska och på schweiziska, hade blifvit en fransk världsdam i empire. Den nya kostymens dristiga stil försonade alla djärfheter, och bärarinnan hade blifvit en mogen kvinna, som både känt, upplefvat och läst åtskilligt. Behöfver jag väl erinra om »Förste konsulns» stora och i många punkter också välförtjänta framgång? Kejsartidens heroism brusade genom boken, dess pomp och ståt lyste där, och det hela bars af ett ungdomligt och ändock mognadt svärmeri, af en fläkt och en lust, som författarinnan hvarken förr eller senare förfogat öfver. Ett med en fin och skicklig regissörs fantasi besläktadt sinne för den historiska toaletten i alla dess~ former, en verklig, om också ringare känsla för gångna tiders lif och pulsslag gifva hennes skildringar från Napoleonåldern och rococon en fängslande makt, och de memoarer och bref, på hvilka dessa berättelser baserades, gifva dem något af sin eld, en visserligen försvagad, men ännu bestickande reflex af sin flamma.

Sedan dess har fru Malling skrifvit ner sig själf och äfven stämt ner sina litterära anspråk. När man läser hennes sista bok, kan man knappast värja sig för den reflexionen, att det är blott en hårsmån, som skiljer densamma från hvilken bättre »missroman» som helst. Loforda måste man ju i »Malin Skytte», liksom i de flesta af fru Mallings böcker, den lätta fabuleringskonsten, som rätt behändigt spinner ihop och reder ut en historias trådar, samt vidare en ström af naturlig värme och erfarenhet, som gör personerna lefvande och uppfattningen i det hela älskvärd och tilltalande. Men därmed är det också slut. Någon tanke eller djupare mening än att skrifva en underhållningsroman finns icke i »Malin Skytte». Bokens hela första hälft - hjältinnans ungdom och kärlekshistoria - är otillåtligt konventionell och tom, och dess senare afdelning, i hvilken dock finns en smula mer innehåll, förslösar de möjligheter till ett intresse, där kunde hafva förelegat. Det kunde hafva blifvit något djupare i denna skildring af en kris i en kvinnas lif, när ungdomen är öfver, tärningen kastad och lyckan tyckes vara vunnen - författarinnan rör här vid intimare och mänskligare ting än den alldagliga romanapparaten, men greppet är för svagt och viljelöst, och åter glider det hela ut i banalitetens allberesta farvatten. Det är skada på den goda ansatsen, som man finner särskildt i teckningen af Malin i hennes förhållande till den alldeles förträffligt skildrade mannen, en präktig svensk herrtyp.

Malin Skytte är af författarinnan tänkt som en dubbelnatur af aristokratisk dam och konstnärinna. Hon icke blott dilettanterar i måleri - det framhäfves upprepade gånger, att hon har verklig talang. Men det värsta är, att när fru Malling skall i detalj åskådliggöra detta, får man ej den ringaste känsla af, att man har en målarinna framför sig. Man höre blott beskrifningarna på dukarna, som hon vill måla. Det är en stor komposition, »Före Bartolomeinatten». Den beskrifves så här: »Solstrålarna genom fönstren i Notre Dame och de orörliga, bleka vaxljusen omkring; altaret i bakgrunden. Och Henrik af Navarra likgiltig, pojkaktig och ändå öfverlägset blagueux vid sidan af bruden, som föraktar honom. Hennes ansikte öfver valoiskragen - hennes stolta mun och klara, litet fräcka ögon... Kan ni se? Och så midt för dem hertigen af Guise - en face - hotande, blek, med ärret öfver tinningen och ögonen... hans ögon, när han ser på den trolösa Margot.» Det är en af Malin Skyttes projekterade taflor - en annan är Elisabeth af Valois, som emottages af Filip II. »Hennes bleka, resignerade vanmakt - hans kalla, orörliga likgiltighet... det skulle vara ett uttryck i hans ögon, då han ser ned på henne, som om han värderade henne. . . En connaisseur de femmes, vous comprenez» o. s. v.

Hvem märker icke, som läser detta, att här talar en romanförfattarinna - det är fru Malling själf, som kanske förbereder en romancykel från den tid Mérimée så underbart skildrat - men en verklig målarinna har aldrig i lifvet uttryckt sig så eller tänkt så. Hvarje artist med pensel tänker först på form, färg och linjer och icke på dramatiska anekdoter. Detta kan tyckas vara en småsak, men det anmärkes här, därför att samma brist på konstnärlighet, som Malin Skytte visar som målarinna, den har fru Malling själf - och det är kanske dock till sist den egentliga stötestenen i hennes produktion - alltför ofta visat i språk och uttryckssätt. Så skicklig och kvick berätterska som hon kan vara, är hon icke ett grand stilist. Hennes språk var, när hon begynte, randigt som en zebra af svenska, danska och franska och fastän det oförnekligen vunnit med åren i renhet och korrekthet, gäller ännu om detsamma den klassiska raden om zebran:

Zebran är ett randigt djur,
ränderna gå aldrig ur.

Ännu alltjämt öfverflödar det af franska och engelska glosor i hennes böcker, man betrakte blott citaten ofvanför. Man har en plågsam förnimmelse af, att hennes vändningar icke äro tänkta på svenska, men på andra språk, och i en skildring från Sverige är detta naturligtvis ännu mer störande än i hennes till utlandet förlagda böcker. Flera af fru Mallings kvinnliga kolleger, som äro henne vida underlägsna i fråga om lifserfarenhet och människokännedom samt äfven i fråga om novelliserande talang, stå i fråga om kärleksfull och vacker språkbehandling öfver henne. Och ett klart och personligt svenskt språk är dock det första och sista vi fordra af dikt på svenska.

13 december 1900.


Project Runeberg, Sat Dec 15 22:16:06 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/olrecens/malinsky.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free