Fru Mallings litterära utveckling företer en rätt kuriös kurva. Det var en gång, hon hette Stella Cleve och var vår kvinnliga författarvärlds »enfant perdue». Hennes böcker väckte dygdig harm i upprörda och lättskrämda själar, moraliska herrar och damer korsade sig öfver de brådmogna och nyfikna flickebarnen i hennes berättelser, som voro lystna på äfventyr och erotik som på sötsaker, och om jag icke minns alltför orätt, stupade till och med en hel liten fruntimmerstidskrift i rikets andra stad på en af hennes små opassande historier. Emellertid var det rätt många, som med intresse läste hennes noveller, icke blott därför, att hon redan då visade en oförneklig berättargåfva, men kanske ännu mer af »intresse för saken». Stella Cleves unga damer skvallrade nämligen oförfäradt ur skolan om både ett och annat, som väluppfostrade fröknar eljes sällan tillstå annat än i de riktiga förtrolighetsstunderna - hvilkas tal ju är begränsadt nog - och i dessa berättelser skildrades dessutom med mycken hänförelse broderade korsetter och andra heliga föremål af samma slag, som sällan underlåta att göra intryck på oförfalskade hjärtan. Intelligens och kvick vakenhet glimtade för resten fram mångenstädes i dessa noveller, och Stella Cleve hade nog också småningom kunnat slå sig igenom i trots af den förtörnade sedligheten - om hon själf med åren fått en smula mera stadga i sina unga kvinnogestalter. Men hon tröttnade tydligen på klandret och protesterna - hon teg och försvann. Stella Cleve begrafdes, och det är nu redan länge sedan de första glada och lättsinniga dagarna i Aranjuez.
När den unga författarinnan sedan gjorde sitt återinträde på den litterära scenen, hade hon genomgått en betydlig förvandling. Den ultramoderna skånska fröken, som bröt på danska och på schweiziska, hade blifvit en fransk världsdam i empire. Den nya kostymens dristiga stil försonade alla djärfheter, och bärarinnan hade blifvit en mogen kvinna, som både känt, upplefvat och läst åtskilligt. Behöfver jag väl erinra om »Förste konsulns» stora och i många punkter också välförtjänta framgång? Kejsartidens heroism brusade genom boken, dess pomp och ståt lyste där, och det hela bars af ett ungdomligt och ändock mognadt svärmeri, af en fläkt och en lust, som författarinnan hvarken förr eller senare förfogat öfver. Ett med en fin och skicklig regissörs fantasi besläktadt sinne för den historiska toaletten i alla dess~ former, en verklig, om också ringare känsla för gångna tiders lif och pulsslag gifva hennes skildringar från Napoleonåldern och rococon en fängslande makt, och de memoarer och bref, på hvilka dessa berättelser baserades, gifva dem något af sin eld, en visserligen försvagad, men ännu bestickande reflex af sin flamma.
Sedan dess har fru Malling skrifvit ner sig själf och äfven stämt ner
sina litterära anspråk. När man läser hennes sista bok, kan man
knappast värja sig för den reflexionen, att det är blott en hårsmån,
som skiljer densamma från hvilken bättre »missroman» som
helst. Loforda måste man ju i »Malin Skytte», liksom i de flesta af
fru Mallings böcker, den lätta fabuleringskonsten, som rätt behändigt
spinner ihop och reder ut en historias trådar, samt vidare en ström af
naturlig värme och erfarenhet, som gör personerna lefvande och
uppfattningen i det hela älskvärd och tilltalande. Men därmed är det
också slut. Någon tanke eller djupare mening än att skrifva en
underhållningsroman finns icke i »Malin Skytte». Bokens hela första
hälft - hjältinnans ungdom och kärlekshistoria - är otillåtligt
konventionell och tom, och dess senare afdelning, i hvilken dock finns
en smula mer innehåll, förslösar de möjligheter till ett intresse, där
kunde hafva förelegat. Det
Malin Skytte är af författarinnan tänkt som en dubbelnatur af
aristokratisk dam och konstnärinna. Hon icke blott dilettanterar i
måleri - det framhäfves upprepade gånger, att hon har verklig talang.
Men det värsta är, att när fru Malling skall i detalj åskådliggöra
detta, får man ej den ringaste känsla af, att man har en målarinna
framför sig. Man höre blott beskrifningarna på dukarna, som hon vill
måla. Det är en stor komposition, »Före Bartolomeinatten». Den
beskrifves så här: »Solstrålarna genom fönstren i Notre Dame och de
orörliga, bleka vaxljusen omkring; altaret i bakgrunden. Och Henrik af
Navarra likgiltig, pojkaktig och ändå öfverlägset
Hvem märker icke, som läser detta, att här talar en romanförfattarinna - det är fru Malling själf, som kanske förbereder en romancykel från den tid Mérimée så underbart skildrat - men en verklig målarinna har aldrig i lifvet uttryckt sig så eller tänkt så. Hvarje artist med pensel tänker först på form, färg och linjer och icke på dramatiska anekdoter. Detta kan tyckas vara en småsak, men det anmärkes här, därför att samma brist på konstnärlighet, som Malin Skytte visar som målarinna, den har fru Malling själf - och det är kanske dock till sist den egentliga stötestenen i hennes produktion - alltför ofta visat i språk och uttryckssätt. Så skicklig och kvick berätterska som hon kan vara, är hon icke ett grand stilist. Hennes språk var, när hon begynte, randigt som en zebra af svenska, danska och franska och fastän det oförnekligen vunnit med åren i renhet och korrekthet, gäller ännu om detsamma den klassiska raden om zebran:
Zebran är ett randigt djur,
ränderna gå aldrig ur.
Ännu alltjämt öfverflödar det af franska och engelska glosor i hennes böcker, man betrakte blott citaten ofvanför. Man har en plågsam förnimmelse af, att hennes vändningar icke äro tänkta på svenska, men på andra språk, och i en skildring från Sverige är detta naturligtvis ännu mer störande än i hennes till utlandet förlagda böcker. Flera af fru Mallings kvinnliga kolleger, som äro henne vida underlägsna i fråga om lifserfarenhet och människokännedom samt äfven i fråga om novelliserande talang, stå i fråga om kärleksfull och vacker språkbehandling öfver henne. Och ett klart och personligt svenskt språk är dock det första och sista vi fordra af dikt på svenska.
13 december 1900.
