Här föreligger en diger volym af den outtröttlige K. G. Ossian-Nilsson. Hela boken är visserligen icke ny, men dess egentligen estetiska och vägande del, ett stort femaktsdrama på vers, »Byzantiner», är det. Det var icke mer än ett par månader sedan samme man publicerade ett annat stort versifieradt skådespel - »Jörgen Kock». Men som vi strax skola se, går det knappt att fröjda sig åt den stora fruktsamheten. Det sista barnet kan icke kallas välskapadt. Den nykomna boken är först och främst mycket smaklös i hopställningen. Den utgöres nämligen dels af en serie resebref på prosa från världsutställningen i S:t Louis år 1904, dels af ett sorgespel på vers om den byzantinske kejsaren Konstantinos-bildstormaren, afliden år 775 efter Jesu börd.
Om de amerikanska bilderna kan man fatta sig kort. De hafva förvärfvat
en berättigad omtyckthet. Som journalistik stå de verkligen mycket
högt i sin impressionistiska liffullhet, sitt goda, soliga humör och
den raska åskådlighet, med hvilken den amerikanska världens figurer och
scenerier tecknas. Ossian-Nilsson icke blott vill, men lyckas äfven
vara
Det stora nya versdramat »Byzantiner», som skulle bära boken, lämnar också - hvarför icke tala rent språk med en man, hvilken själf så litet älskar eufemismen som herr Ossian-Nilsson? - föga att tära eller tänka på. När man läst det till slut, skakar man på hufvudet och undrar, hvarför i all världen det egentligen är skrifvet. Ty i detta stycke finns ingen sammanhållande tanke, ingen människoskildring, inga psykologiska konflikter, intet fantasilif. Man tycker, att dramats hjälte, Konstantinos-bildstormaren, »smutskejsaren», som med rasande energi genomdref den grekisk-katolska puritanismens fejd mot bild- och afgudadyrkan, mot munkar och teologer, skulle vara en kraftmänniska efter Ossian-Nilssons sinne, som han kunde dana till en mäktig och imponerande gestalt. Men hvad denne kejsare är, vill eller tänker, få vi ingen aning om. Vi se honom blott vandra ikring förklädd och kär som en operakung ,och med många ord gilja till en liten ingénue, som icke blir intressantare, därför att hon heter Teofano. De andra hufvudpersonerna äro lika konventionella och skuggspelsaktiga en härsklysten änkekejsarinna, en gammal intrikat tjufkäring - för att söka efterlikna Ossian-Nilssons kärnfulla, byzantinska språk - en skenhelig, förrädisk biskop, som i fem akter går ikring och lismar, och en uppkomling, som sorgfälligt, utan att någonsin glömma sig, vänder kappan efter alla väderstreckens vindar. Mera must, lif och framför allt rörelse är det öfver en mängd bifigurer och folktyper, medlemmar af kejsarens vakt och hederliga borgare i Byzans. De gorma och skälla på hvarandra med synbar tillfredsställelse och, det skall gärna erkännas, med för vers fenomenalt lediga tungor. De skämta också godmodigt och harmlöst. Jag kan icke hjälpa, om de sista adjektiven såra författaren, som jul icke precis eftersträfvar den artens humor. Men folket i Byzans på kejsar Konstantinos tid har han uppfattat som odeladt beskedligt och menlöst. Man höre dess representanter, t. ex., när de äro kvicka och riktigt slå gäcken lös. (Jag erinrar om, att Byzans' partier kallades »de gröna» och »de blå» efter sina färger på rännarebanan):
Andra vakten : En karl, som är karl, håller fast vid de gröna!
Första vakten>/spärr>: När kejsarn är hemma - det kunde just löna.
Andra vakten : Du håller med vinden just som en höna (??).
Första vakten : Jag håller med himlen, och himlen är blå.
Andra vakten : Jag håller med skogar och ängar och slätter -
nej, luften vimlar af gröna rosetter -
hvem fan vill gå klädd som en grönsiska då.
Dafnis : Kom ut, mina föl, kom ut, du Kloë!
Filammon fick stuk af oss och de blåe.
etc. etc.
Men om dramat saknar människoskildring och den verkliga strömmen af mänskligt lif, väntade man åtminstone historisk prakt och glöd, målningar, som lyste ,och brände från det ädelstenskimrande, brokadklädda Byzans. Dock, författaren bjuder heller icke på något för ögonen. Det finns icke en dekorativ eller bländande rad bland dessa tusental af verser, som uteslutande vädja till örat. Visserligen har författaren slagit i en och annan historisk bok och tecknat upp några termer, som i tid och otid användas: tormark (kapten), kuropalat (rikshofmästare) o. s. v., och på dessa ord rimmar han om och om, tills det formligt kväljer läsaren. Denna »lokalkolorit» ligger här och där groft påklatschad på ytan, utan att det ringaste hafva genomträngt själfva stoffet. På gamla byzantinska målningar och mosaiker förekommer det, att figurerna hafva sina namn och sina apostoliska missionsord textade på blad, som de bära i munnen. På det viset äro också Ossian-Nilssons »Byzantinare» tidstrogna - de bära tidskaraktären i handen som en skylt. De presentera sig ungefär så här: vi äro byzantiner, alltså äro vi (som bekant) servila. För att gifva en föreställning om den sengrekiska teologiens pedanteri tager författaren utan vidare ett par slagord ur en kyrkohistoria:
Och känner du ej, att en monotelet
är en monofysit i hemlighet?
Med sådana rent yttre klangord, som omväxla med ett kärnsvenskt folkspråk, tror sig författaren gifva historisk illusion.
Det återstår då endast själfva versen, och den är onekligen på sitt vis glänsande. När man begynner stycket, njuter man af dess friska och otvungna improvisation. Versen förefaller - och är det nog också - fullkomligt skakad ur ärmen utan ringaste ansträngning. Men all denna lätthet slutar med att trötta, oaktadt man alltid måste beundra rytmens lefvande flöde och rimmens otroliga fyndighet. Intrycket är - detsamma som inför en ytterst skicklig jonglör. Än tar denne emot sina tallrikar med handen, än med hufvudskallen, än med näsan - till sist blir det oss nästan likgiltigt, hur han går till väga. Det är skillnad mellan akrobatik och konst, men mot gränsen af »spex-stilen» närmar sig onekligen ibland denna vers.
Basilios : Så gärna bulgarer som ikonoklaster.
Johannes : Hvad våller, att du blifvit ikonodul?
Taxerad för högt i kejsarns kataster?
Eller omvänd af hopp att få ärfva din faster?
Basilios : Stor synd att du inte har hopp om en smul.
o. s. v.
Nog närmar sig dylikt de historiska Uppsala-»spexen» (jag citerar ur minnet):
Ty hvad som än bestämt senatus populusque,
det gläder sig hvar ädling och hvar slusk ve'.
Ossian-Nilsson lägger i munnen på sin kejsare följande betecknande ord:
Se, jag mäktade tala en vecka, en månad,
ett år och ett rinnande människolif!
Det är ingen öfverdrift. Ossian-Nilsson skulle säkert kunna rimma i oändlighet. Af naturen har nog ingen i Svea rike en så oerhörd lätthet, ett sådant versens och rimmets herravälde. Men till en dylik improvisationsgåfva fordras kräsenhet och själfkritik. Hvarför icke hellre skrifva lustspel och skämt på vers, när rimleken ändock är det väsentliga? Ty ett allvarligt drama skapas icke blott och bart med en aldrig så virtuosmässig rimflätning. Sannolikt kommer herr Ossian-Nilsson att straffa mig med ett väldigt satiriskt ode, men jag kan icke låta bli att tillråda honom att ibland på sin sånggudinna, när hon blir alltför talträngd, tillämpa följande ställe ur det Byzantinska dramat:
Dafnis : Den gumman I sen där till vänster är Kloë.Vakten : Håll snattran!
Ossian-Nilsson är alltför lysande utrustad både i fråga om temperament och formell begåfning för att få förirra sig i det rena poetiska pratet.
16 mars 1905
