K. G. Ossian-Nilsson stammar från samma Skåne som Ola Hansson, utan att hafva något af dennes poetiska lynnesdrag. Ett exempel till de många på det,osäkra i den bekanta Taineska teorien om miljön och dess inflytande på konsten! I Ossian-Nilssons krigiska verser med deras utmanande klang af bleckinstrument finns intet af slättens veka och oändliga melodi. Hans rytm har en marschtakts skärpa, hans språk är klart och hårdt, och hans invektiv falla som knytnäfsslag.
Ossian-Nilssons nya verser, »Hedningar», bestyrka på ett lysande sätt
det intryck af starkt temperament och rent af virtuos formbegåfning,
som redan hans lilla debutsamling, »Masker», meddelade. Men några nya
sidor och anslag röjer knappast den nya boken. Tvärtom, en viss
enformighet i anda och ton är här kanske kännbarare än i det lilla
förstlingshäftet, och hur mycket författaren än hoppar från tid till
tid, från den hedna antiken till den döpta,och odöpta nutiden, alltid
är det ett och samma anarkistaktiga trots, som gifver
tonarten. Alkibiades, Catilina, Cesare Borgia och Marat hafva inbördes
skäligen få beröringspunkter, men Ossian-Nilsson skildrar dem med
tämligen likartad kolorit, och hans historiska gestalter äro verkligen
blott »masker», genom hvilkas munnar en och samma lidelsefulla och
retoriska nutidsmänniska utgjuter sitt framtidshopp, sitt hot och
hån. Någon historisk fantasi besitter icke författaren. Det ser man
bäst af den lilla dramatiserade scen, som afslutar hans bok och s,om
skildrar Cesare Borgias dryckeslag med sina gelikar. Någon fläkt af
högrenässansen söker man förgäfves i detta mer konvulsiviska än
kraftfulla uppträde. Man mördade och förgiftade på den tiden under
förnämare later och dolskare och artigare tal, och Ossian-Nilsson
dukar särskildt här under för en svaghet, som för öfrigt i det hela
synes vara en fara för hans diktning - han dukar under för »språkets
makt öfver tanken» till den grad, att pittoreska ord och
öfverraskande rim ej sällan betinga hela strofer. Och dessa rim äro
ibland af skäligen skrufvad beskaffenhet. Låt gå t. ex. för det
vanställda italienska uttrycket »voce sotto» till rimord
Herr Ossian-Nilsson är så sällsynt begåfvad och på samma gång så pass ung, att man känner det som sin skyldighet att oförblommeradt anmärka på hans felgrepp. Han måste arbeta och utveckla sig. Han måste vara mera kräsen mot sig själf och bättra på sin bildning, där den klickar. Det berör icke godt, att midt bland hans skara af världshistoriska jaghjältar, condottierer och upprorsmakare finna besjungen - för öfrigt i en ypperlig dikt besjungen - en så parodisk figur som den långnäste Déroulède. Sådant tyder på bristande eftertanke.
Men frånsedt dessa invändningar är hans diktsamling likväl alldeles ovanligt talangfull och fängslande. Ossian-Nilsson gör hvad hos oss nästan inga poeter vilja - hvarken de folkliga idyllikerna med deras naturuppgående och deras danslekar eller de af historien och det förgångna bergtagna elegikerna. Han ser den moderna tillvaron oförskräckt in i ögat, och han njuter af tidens heta puls och brinnande täflan. För en gångs skull känner man i dessa vers, att man lefver i ångans och elektricitetens tid. Här höras tunga massor närma sig ur fjärran, som ett stigande oväders mullrande tordön, här bikta de ensamma, morgondagens herrar, sin makttörst och sin lidelse. Det är feber i luften och marken bäfvar:
Se, månen döljs, reveljen bådar dagen, och cittertonen drunknar bort däri.
Det finns rent beundransvärda strofer i Ossian-Nilssons dikter, som måste betaga äfven den, för hvilken hans åskådning ej är kär. Hvem skrifver mer än han hos oss en sådan nya världens Ça ira som hans »Amerikaner»? Hören blott början:
I söner af formen och frasen,
I barn af madame Etiquette
med hjärtfel och bleksot i rasen,
ur vägen för framtidens ätt!
I själar, som lärt ur romaner
er urblekta konversation,
I kallen dem amerikaner,
som gnola på framtidens ton.Indeed, de ha ångan i blodet,
you know, de ha stenhårda knän,
all right, är ej dräkten på modet,
snart kommer det ändå därhän.
De spela om lifvet på lotto,
de tappa, men gifva sig ej:
ur vägen; så är deras motto -
hvad gör så ditt öknamn »plebej»?
Hvilken vild gatans och upploppets klang är det ej öfver dikten »Marat»?
Jag håller ej tal som Danton, jag,
och jag är ej profet som Robespierre.
Jag ger hin Rousseauanernas sång, jag,
och den gycklande satan Voltaire.
Hvad jag tror? Ja, det vet icke tusan,
men jag tror på förakt och på spe,
och jag tror, att den tionde musan
har lärt mig mitt ord »Écrasez».
Och hur stark i sin malmhårda klang är ej den trotsets slutstrof, skalden låter Atlas rikta mot Zevs:
Jag räds ej din stråle, jag räds ej ditt dunder,
jag smider väl viggar så bra som Vulkan,
och är du en gud, så är jag en titan:
mitt välde är muradt på bergiga grunder.
Om du bjuder förbund,
på mitt finger din jord kan få dansa en stund
Den, som skrifver så förträffliga verser, har redan hunnit långt. Ossian-Nilsson skall nog öfvervinna det som ännu kan förefalla groft i hans diktning. Han är säkert den af den allra yngsta generationen hos oss, af hvilkens framtid man kan hoppas mest.
12 december 1901
