Herr K. G. Ossian-Nilsson spelar hvarken på luta eller mandolin i sin lilla diktsamling »Masker». Det är icke ens den veka flöjten, som han trakterar, men själfva den sträfva trumpeten. Och man kan icke neka till, att det ljudet är rätt välkommet. Efter så mycket känslofullt strängaspel, så mycken serenadmusik, som bestås på den nutida svenska parnassen, gör det hårda, skärande krigsinstrumentet en god verkan, äfven om klangen ibland är onödigt skrällande och rå.
Det är ingen svårighet att uppvisa, hvilka Ossian-Nilssons andliga lärare äro. Man betrakte blott hans diktsamlings första strof:
Du är frodig och välfödd och fet, John Bull,
som man påstår af andras svält,
och du låter din hjord gå i bet, John Bull,
bra ofta i grannens fält.
Det är lätt att förstå, att de skräna, de små,
och att ingen stort älskar dig just, John Bull,
ty så snart du får lust till en ö eller kust,
strax lägger du vantarna på.
Det är icke möjligt att läsa en sådan för öfrigt präktig strof utan att för sig själf nämna namnet på den blandning af geni och litterär växelryttare, som heter Rudyard Kipling. Och går man ifrån de politiska poemerna till samlingens andra, är intrycket af en stor svensk skald knappast mindre märkbart. Jag menar Gustaf Fröding, hvilkens utomordentliga verskonst tydligen ligger författaren i örat, och det äfven när han är själfständig i byggandet af strofen. Något af Fröding kommer ändock med i rytm och ton. Man läse till exempel den eljes utmärkta dikten »Orestes och Pylades», som fint skildrar fosterbrödernas vänskap som ett passioneradt, osläckligt hat:
Se, jag har svurit att med kärlek binda dig,
med tusen maskor, starka, hjärtespunna,
af ingen hatfull styrka öfvervunna,
och i min vänskaps fängsel vill jag linda dig.
Jag sökt en kärlek, större än de flestes,
en kärlek väldig som ditt hat, Orestes.
Hur är icke allt detta Frödingskt i effekt, ton och rimflätning.
Dock, sämre mästare än Kipling och Fröding kan en ung poetisk ämnessven välja, och det vore dessutom orättvist, att icke ändock tillerkänna herr Ossian-Nilsson en verklig personlig originalitet, som säkerligen i kommande diktsamlingar skall framträda ännu tydligare än i denna, hvilken utan tvifvel i alla fall är en af de mest löftesrika poetiska debuter, som på flera år förekommit här hemma. Denne unge diktare förfogar öfver en känslans energi, en rytmens och uttryckets skärpa, som rista in raderna i minnet. I honom uppenbarar sig en skaldisk polemiker, som säkert kommer att låta tala om sig. Redan de två anförda styckena vittna om hans språktalangs fart och ström, och är det icke en formlig njutning att läsa en begynnelsestrof som följande öfver en af de sista tidernas mest tvetydiga heliga:
Den skojarn, den börsspekulanten,
har ni hört, har ni sett, hvilken air!
Har ni sett, hur från rännstenskanten
han har kraflat sig upp öfver branten
med en svindlande ruskig affär!
Hans min är en hertiglig nådes:
det är jag, ni förstår, Cecil Rhodes,
det är jag, som gjort karriär. -
Samma raska tempo, samma käcka, hetsiga färg prägla alla de bästa af samlingens dikter. Där finns nog också svaga - en sådan skolpojksutgjutelse som »Machiavelli i Inferno» borde t. ex. icke fått följa med ibland dessa poetiska »masker» - men många äro kraftiga, och det språkliga greppet är oftast säkert och lefvande. En särskild grupp af dikterna behandla romerska motiv. De äro något enformiga till uppslaget. Det är den för ungdomen kära antika orgien, som här besjunges. Det är Marius' orgie, Tiberii orgie och Neros orgie, alla mycket våldsamma i uttrycket, ägnade att skrämma ömtåliga själar, fastän det hela nog i botten är oskyldigare än det låter. Som tidstaflor äro dessa dityramber skäligen tvifvelaktiga, och hur ogeneradt det gick till vid cæsarernas fester, är det knappast sannolikt, att svensk kaféton brukats af de vinglada herrarna i de hvita togorna. Men så begynner Nero sin monolog:
Nu vill jag dricka ochkurtisera, ro hit med en näpen hetär!
Dock, äfven i dessa romerska fantasier lyfter sig versen, trots sådana stillösheter, till vältalig lyrik och en brusande, passionerad glöd. Äfven efter de oräkneliga dikterna om Nero och Roms brand kan man läsa rader, som följande:
Så är nu allt
stelt, kallt,
blekt, förfärande,
hvasst och skärande -
jag förgaf min broder,
jag dräpte min moder,
min hustru, min vän,
och intet, intet gafs mig igen -
det stiger mot hjärtat glupskt och tärande.
O, finge jag svalka, svalka i Hades' floder!Hvem ropar om eld, som om Cæsar frös.
Kom hellre med vatten -
hör ni det, hör ni det, ropet i natten:
elden är lös!
o. s. v.
Det är för mycket begåfning i denna diktsamling, för att icke dess författare skall komma ifrån sina fel. När han lär sig skilja kraft och skrammel åt - ännu har han icke riktigt gjort det - blir han säkerligen en af dem, som komma att få både plats och lyssnare. Denne unge diktare med sitt romantiska förnamn går icke vill i »Ossians dunkla sagovärld», men är fullt och starkt genomströmmad af den moderna tidens lif, han har temperament och oneklig formkänsla - allt, som ihop kan gifva en diktartyp af länge saknad sort.
12 november 1900
