I ett band på nära fem hundra sidor föreligger nu första delen af Gustaf af Geijerstams »Samlade Allmogeberättelser», och det är med glädje man i denna ståtliga folkupplaga återser en mängd historier ur författarens föregående volymer. Oförnuftigt hastigt rycker gärna hos oss glömskan ur dagsdiskussionens aktualitet och den läsande publikens hågkomst konstverk, hvilka ägde rätt att lefva ett långt längre lif än den första nyfikenhetens litterära dagsländetid, och den nedslående känslan af, att med fulla händer stå och ösa i danaidernas bottenlösa såll, är därför ej ovanlig hos dem, hvilka hos oss dikta och skapa. Förläggarnas olust för att annat än i absolut tvingande fall riskera nya upplagor och läsarnas brist på verkligt allvarliga konstintressen gå här hand i hand, och så strös i det andliga slöseriets land, som Sverige alltid varit, för alla vindar, frön och frukt, som i ett land med bättre kulturell ekonomi skulle sorgfälligt tillvaratagas. Man iakttage, hur i Frankrike den minsta bok, som äger en smula värde, blir omtryckt i upplagor af alla slag, illustrerade och andra, och hur till sist de billiga romanbiblioteken och novelltidskrifterna sprida dess sidor till de djupa led, som måste nöja sig med godtköpseditionerna.
När ett skönlitterärt arbete hos oss efter ett eller par år ånyo tränger sig fram på bokhandelsdisken, är detta sällsynta fenomen också ett tecken på tydlig och oförneklig lifskraft. Georg Brandes har på något ställe sagt, att det är med förvärfvandet af odödligheten som med förvärfvande af rikedom: det är det första hundra tusendet - af dagar eller kronor - som det kommer an på. Sedan går det lättare med fortsättningen. Att dessa Geijerstams berättelser komma att erhålla en lifslängd öfver dagens, det hafva de visat genom att segerrikt bestå den första och kanske hårdaste törnen, den reaktion, hvilken gärna uppstår mot gårdagens verk. Fjolårets moder är man, som bekant, mest orättvis emot, och 1880-talets litteratur har ej obetydligt lidit af denna missaktning mot det som var modernt - i går.
Gustaf af Geijerstams historier om »Fattigt folk» - som kärnan af dessa berättelser förr en gång hette - gömde emellertid så mycket af hvad det förra decenniets litteratur ägde bäst, varmast och ärligast, att denna nya upplagas återuppståndelse blott är följdriktig och välförtjänt. Det finnes i alla dessa noveller, hvilkas sammanbindande tråd är den sociala medkänslan med tillvarons styfbarn och hvilkas inspirationskälla är en human demokrati, den realistiska epokens vackraste patos - den ödmjuka känslan af att börd och bildning förpliktiga, den redbara viljan att fylla klyftor och utvidga gränser, vördnaden för det mänskliga i alla former, det öppna hjärtelagets lust att förstå och den öppna handens lust att hjälpa. Det är sant, att den dåtida dikten många gånger tyngdes mer än skäligt var af hvardagarnas Marthabekymmer och att nyttighetsfanatismen ofta spände dess vinghäst för allt för tunga och prosaiska arbetsforor. Men uppsåtets värma skall alltid minnas och i sin mån ursäkta många konstnärliga högmålsbrott. Diktens rike vill gifva plats åt alla former af mänsklig idealitet, och den broderlighetskänsla, åt hvilken naturens oblidkeliga täflingskamp lämnar så litet utrymme, har där tempel, som aldrig skola stå utan dyrkan
När Gustaf af Geijerstam begynte nedskrifva sina skildringar ur de nödställdas lif, gjorde han det kanske med. något af ungdomlig dogmatik i fråga om uppfattningen af de olika samhällsklasserna, men år för år har hans erfarenhet vidgats och hans syn blifvit friare. Han känner i grund och botten de människor, om hvilka han talar, och det är icke genom någon falsk fördelning af ljus och skugga, han vill göra intryck. Fattigdomens lyten, nödens demoralisation och fördärf, lögnen ,och råheten, han känner det alltsammans och vill ej ett ögonblick beslöja något häraf, men just därigenom är det hans framställning får ökad vikt och värde, och den trofasta uthålligheten i hans känsla för alla arter af ensamma, vilsegångna och utarmade varelser är kanske det, som griper oss mest. Man är icke bortskämd i våra dagar med folk, som länge förmå hålla af samma saker och värmas af samma hänförelse, och kanske kommer det rotlösa i vår tid allra starkast fram i den otåliga och sjuka lust att bränna, hvad man nyss tillbedt och tillbe, hvad man nyss bränt, som gjort så många samtida till rasande själftuktare och själfmotsägare. Det är ej fråga om, att icke August Strindbergs skärgårdsskildringar i konstnärligt afseende stå högre än Geijerstams - de hafva framför allt en stilistisk glans, ett spelande humör, ett impressionistiskt mästerskap, som Geijerstams ofta fotografiskt breda och referataktiga framställningar sakna. Men om Gustaf af Geijerstam icke äger detta enastående fabuleringslynne med dess poetiska strålatmosfär, har han en långt djupare och allvarligare intimitet med sina ämnen. Hvad voro »Hemsöborna» för August Strindberg annat än marionetter, som han lät uppträda och spela till egen och andras förnöjelse? G. af Geijerstam talar om sina fiskare och bönder med något af en själasörjares ömhet. Det är genomkändt alltsammans, och få verk meddela så lefvande ansvaret i att tillhöra de privilegierade, som dessa hans berättelser.
De äro af olika innebörd och halt, de historier, som fylla detta första digra band. Där finns en och annan, som »Ensam i Stockholm», hvilken står kolportagelitteraturen otillbörligt nära, men stora flertalet af dessa berättelser äro i mer än ett afseende förträffliga och åtskilliga' stå rent af på höjden af modern novellistik. Där finnas groteska anekdoter af en präktig och drastisk humor, berättade med bondmålningarnas naiva och pråligt lustiga färger sådana som den briljanta historien om »Petter med ögat», och där finnas många allvarliga, af en lyrisk intensitet, som ej är vanlig. Läs t. ex. »Snövinter», jag vet nästan ingen berättelse, som så starkt skildrar den svenska vinterns hårdhet och armod, den nordiska naturens karghet och dysterhet, allt, som suckar och förfryser under snön, som denna så gripande historia om den gamle fiskaren och hans gumma i deras ensliga, öfvergifna stuga borta i skogen, och det växer upp ur föredragets naiva enkelhet en stor och mäktig stämning i den dödsskildring, som afslutar berättelsen. Men högst af alla dessa noveller stå väl dock de, som skildra brott, och i hvilka vemodsintrycket skärpes till förbrytelsens mörka tragik. I sitt sätt att skildra dessa motiv är Geijerstam absolut själfständig, och denna i half lyrik omsatta psykologi är af djup och skakande verkan. Man läse främst berättelsen om den hemlöse luffaren på Öland, som, tiggande arbete och bröd, jagas från hus till hus, till dess stormpusten och hafsbullret, som fylla luften öfver de nakna hedarna, döfva vandrarens förnuft och ropa underliga och meningslösa våldstankar i hans hufvud. Hur fast smälter icke figuren ihop med hela det öländska landskapet, och hvilket imponerande stämningscrescendo har författaren icke förstått meddela ända till det ohyggliga och likväl så rörande slutet.
Geijerstam har på senare åren skrifvit arbeten af mer invecklad art än dessa, böcker också af större förfining och själfullhet, men det kan dock vara fråga om, huruvida han icke i sådana skildringar som denna af »En förolyckad» åstadkommit det säkraste, mest flärdlösa och durabla han skapat. Den nödtvungna kärfhet, som dessa folkliga ämnens art pålagt honom, lämnar ingen plats för de sentimentala variationer öfver ett och samma tema, som trötta i andra verk, och stilens konstlöshet gör sig här vida bättre än vid skildring af moderna och komplicerade nervmänniskor. Allt i allt bör det vara med berättigad stolthet, som han ser dessa sin ungdoms skapelser införlifvade med den bestående svenska novellistiken.
22 april 1899
