Den uppgift, Gustaf af Geijerstam i »Lyckliga människor» ställt sig, är, trots sin skenbara enkelhet, en af de vanskligaste en romanförfattare har att lösa - och det är sålunda icke underligt, om äfven hans breda och varma talang här icke förmått reda sig med svårigheterna. Att äfven den enklaste och mest modesta verklighet kan gifva anledning till fängslande konst och dikt, är ju, en af den moderna estetikens trosartiklar, men detta hindrar icke, att det finns ämnen, som gång på gång, äfven i skickliga och eljes inspirerade händer, visa sig motsträfviga, ja, hart när omöjliga för omgestaltning till poesi. I alldeles särskild grad tillhör puttelkrämeriet, det blyfärgade kälkborgeriet, dessa för konsten svårsmälta materier. Den öfverlägsna humorns lysande eklärering eller satirens skarpa blixtljus kunna här ensamt frälsa bilderna från det intetsägande och platta.
Detta är näppeligen en poetisk klassfördom. Ty om dikten också - det faller af sig själft - högst måste älska de djupaste och mest utvecklade formerna af mänsklighet, är den ju minst af allt någon ensidig aristokrat. Äfven de lågt stående individernas öde, väsen och lifsafspegling äro sånggudinnorna kära, blott de rymma en gnista från tillvarons världsbrand eller upplysas af en skiftning af det väsentligas strålglans. Ja, skaldefantasien skall alltid känna en särskild dragning just mot de primitiva existenserna7 emedan de kunna göras till direktare och naivare tolkare af lifvets driftspel än de reflekterade, i hvilkas hjärnor passionerna och impulserna lätt förfrysa - när de ej förädlas därinne, som champagnen i iskylaren.
Till denna ej sällan missriktade och öfverdrifna förkärlek för de elementära krafterna och deras omedvetna bärare har i våra demokratiska dagar sällat sig ett nytt psykologiskt motiv, som också ledt konst och dikt i samma riktning - det sociala intresset. Så djupt har detta under vårt århundrades sista decennier gått diktens män i blodet, att de rent skaldiska verken utan spår af sociala bitankar höra till litteraturens sällsyntheter. Att beklaga sig häröfver vore en meningslöshet, ty hvaraf hjärtat är fullt, därom måste munnen tala. Nyttighetshänförelsen insupa vi medvetet och omedvetet i hvarje andedrag af vårt industriella och praktiska århundrades luft, och äfven de, som mest högljudt förklara sig vara enbart det skönas präster, röja, när de glömma drapera sig, ofrivilligt dess anda. Mer än nödvändigt har arbetets ära i våra decenniers poesi nobiliserats, och med arbetet framför allt kroppsarbetarna. Och det sociala intresset har därvidlag mer än en gång gifvit anledning till en, åtminstone konstnärligt taget, orättvist hög värdeskala för den diktning, som går den moderna samhällsutvecklingens ärenden, om också det villigt medgifves, att den sociala rättfärdighetens patos ofta gifvit skaldernas verk större fläkt och mäktigare proportioner än andra nutida idéer - man behöfver blott erinra om Zolas storartade epopéer öfver kroppsarbetet, pauperismen, industrien och åkerbruket. Men en klass finnes det dock, som äfven vårt jämlikhetsvurmiga tidehvarf haft svårt att förläna poetisk gestalt. Det är puttelkrämeriet, kälkborgeriet af alla slag. Bonden har i sitt samlif med torfvan den kanske äldsta idealitet någon klass vunnit, den, som genomströmmar jordens egen uråldriga och sublima epik, och naturens höghet genom växlingar och nycker gör såningsmannens och skördemannens figur upphöjd och mäktig. Naturens ensamhet och naturens vådor skänka alla de människor, som strida med skog, jord och haf - jägaren, fiskaren, sjömannen - den adel, som alltid förlänas af brottningen med öfvermakten och trotset mot lifsfaran. De moderna stora städerna med deras kontraster, fabriksväsen, alkohol, elände och elektriska gatuperspektiv,hafva gifvit stadsarbetaren en hemsk och tragisk poesi, som går hårdt som en knifsudd mot hjärtat, och öfver handtverkaren hvilar åtminstone, när han står i verkstaden med sina redskap, något af skråets halft legendariska, gammaldags och sägnaktigt kärvänliga skimmer. Alla dessa höjas dessutom af den helgd, som alltid hvilar öfver mänskohandens arbete.
Men hvar finns det poetiska elementet, den för dikt lämpliga atmosfären i den lilla brackans lugna existens, hvilkens lif är kattens cirkelgång kring det fyllda grötfatet eller hundens dåsigt belåtna halfslummer öfver sitt köttben i den kvafva, trånga kakelugnsvrån? Geijerstam har i sina »Lyckliga människor» sökt hitta detta kälkborgarväsendets poesi, men, som det åtminstone synes den, hvilken skrifver dessa rader, utan annat resultat än att själf för en stund fastna i dess prosa.
Helt visst vore det en dumhet att neka kälkborgaren stämma och säte på parnassen. Hur många af poesiens stora, Holberg, Molière, Thackeray och Balzac, hafva ej hans putslustigheter, laster och dygder att tacka för en anpart af sin ära, men alltid har det varit humorns solfläckar öfver hans ansikte eller satirens halmkrona på hans hjässa, som gjort hans gestalt skaldisk och intressant. Men när den naturalistiska romanen med sin fotografiska metod tager honom »på kornet» och behandlar honom med en respekt, som icke tillåter sig hvarken idealisering eller karikatyr, och den lilla kälkborgaren serveras utan kryddor och legymer, synes han mig, med alla sina prisvärda dygder, vara föga estetiskt njutbar. Hans egna önskningar i riktning af poetisk odödlighet äro också säkert af så minimal beskaffenhet, att ett dylikt omdöme ej kan innebära något för hans »honnetta ambition» sårande. Men se där de skär och grund, från hvilka icke heller Gustaf af Geijerstams roman om puttelkrämeriet lyckats hålla sig fri. Den är helt säkert mönstergiltig såsom sann och trovärdig skildring, men den rätta konstnärliga transkriptionen saknas.
Några ord om bokens handling - och den är lätt berättad - torde närmare klargöra ofvanstående anmärkningar. »Lyckliga människor» handlar om en liten diversehandlare från en gränd till Österlånggatan, Karl Anton Hasselqvist, och dennes trogna maka, fru Klara Hasselqvist. Efter att en half människoålder hafva knogat i sin butik, har det förnöjda äkta paret blifvit förmöget, och i berättigad lust att afsluta sin tillvaro med rentierens sorglösa dagar, har Hasselqvist sålt sin affär till en ungdomsvän, vaktmästare vid operan och procentare, Florell. Både Hasselqvist och hans hustru ångra beslutet af kärlek till den af dem uppdrifna rörelsen, såväl som af rädsla, att den aktning, deras långa år af redbart arbete förvärfvat boden, skulle förspillas af efterträdaren. Detta drag af den lilla bourgeoisiens hophörighet med sitt arbete och själfaktning, som Balzac särskildt väl förstått och användt, har författaren till »Lyckliga människor» blott rört vid i bokens början, och det enda djupare klassdraget spelar ingen roll för bokens innehåll. Hela den öfriga romanen skildrar makarna Hasselqvists första fritid som ståndspersoner. Efter att aldrig förut varit mer än en söndag utanför butiken, flytta de sin första sommar till landet, och det är denna sommarsejour på en herrgård vid Mälaren, som helt fyller boken. Det betydelsefulla och nya, som härute kommer öfver dem (och egentligen naturligtvis öfver frun), är en af samvaron med den alstrande och blommande naturen väckt önskan om ett barn.
Som båda makarna äro högt till åren komna, undrar man, huruvida författaren skall tillgripa den från Abraham och Sara kända, uppbyggliga, men estetiskt mindre tilltalande utvägen eller låta det gamla paret taga ett fosterbarn. Författaren har smak nog att gripa den sista af de två möjligheterna, och därvid äro vi vid bokens 61ut. Det öfriga i den nära nog trehundra sidor-långa volymen utfylles af biepisoder, i det makarna Hasselqvist få hvar sin förtrogne härute på landet. Karl Antons nye vän är en dämonisk artist med delirium tremens, ihop med hvilken han förfaller till ett vildt, för öfrigt lustigt tecknadt jägarlif, hans hustrus »confidente» är en pratsam kaffesyster, som så till vida också har något dämoniskt, som hon icke är gift, men älskarinna till den gemene procentaren, som just till ålderdomspension för henne köpt makarnas förut så ärbara affär.
Det är klart, att när ämnet i en lång roman är så smått och tomt, hela vikten ligger på den komiska kraft, med hvilken detta lågborgerliga stillebensmåleri utförts. Är boken verkligt humoristisk eller icke, blir i sista hand den fråga, som afgör dess raison d'être.
Behöfde man i detta spörsmål blott höra författaren, vore saken klar. Han finner tydligen sina personer hafva en oemotståndlig humor. Men han har i allmänhet ett kanske alltför faderligt hjärta för sina figurer. Det är för öfrigt intressant nog att se, hvilken olika position diktarna intaga till dessa fantasiens barn. Det finns öfverlägsna och objektiva författare med naturens egen kalla opartiskhet. Det finns andra, som moralisera och dundra mot sina personer för att till sist dock belöna dem med världens glädje, ungefär som Jehova straffade, dundrade och till sist alltid belönade sitt egendomsfolk. Geijerstam hör till dem, som hafva en aldrig bristande kärleksfullhet för sina skapade varelser, och Karl Anton Hasselqvist är för honom alltid »den lustige kramhandlaren».
Huruvida alla andra finna honom lika lustig, det vet jag icke. Jag hoppas, att många göra det, men själf är jag ej i stånd därtill. Det är icke fråga om, att icke åtskilliga af bokens scener äro skrifna med en lugn och saktmodig munterhet, som värmer, men att en vida starkare, rikare och öfverlägsnare humor skulle behöfvas för att bära upp denna händelselösa och fattiga historia, synes mig otvifvelaktigt. Under bokens första kapitel, hvilka också äro de bästa och friskaste, ler man åt den ovanliga omgifningen och undrar, hvilken storm som skall bryta lös i detta vattenglas. Men när man ser, att ingen pust kommer, utan att man hela romanen igenom skall lefva tête-à-tête med herrskapet Hasselqvist, blir det en tungt på bröstet, och när man slutat detta aktningsvärda herrskaps aktningsvärda historia, ropar man för sig själf: »äro de lyckliga människorna sådana, gif oss då ändtligen de olyckliga!»
Men i detsamma erinrar man sig lefvande, att Gustaf af Geijerstam själf just under dessa sista år skrifvit en rad lifsskildringar, byggda på stora och betydelsefulla problem, bräddade af patos och vemod, eruptiva och kärleksfulla, med ett ord själfva motsatser till denna familjekrönika. Den, som skrifver dessa rader, har själf mer än en gång framhäft dessa skildringars många förträffliga och starka sidor, deras rika värme och erfarenhetsdjupa vederhäftighet, och vill man hafva ett hastigt intryck däraf, behöfver man t. ex. blott slå upp den andra delen af Geijerstams »Samlade allmogeberättelser». Dessa folkskildringar äro säkerligen de bästa han skrifvit och af beståndande värde. Man läse blott den hemska, men stora berättelsen »Fadermord». Den har något af den isländska sagans våldsamma, korthuggna kraft.
Så förstår man, att en för öfrigt ur många synpunkter vacker kärlek till lifvet i alla dess former låtit författaren denna gång taga itu med ett omöjligt ämne. Det finns kålmaskar, hvilka aldrig kunna blifva apollofjärilar och gråstenar, som knappast Orfeus fått gnistor ur! Och till Karl Anton Hasselqvist håller man följande lilla afskedstal: Ni är en hedersman, herr Hasselqvist, och jag sätter er och er förträffliga fru mycket högt. Men hvarför skola våra vägar korsas och hafva vi något otaladt med hvarandra? Lifvet är kort och tiden dyrbar. Det finns tusental af stora, märkvärdiga människor, hvilkas verk och lif jag misströstar om att någonsin få lära känna, hela civilisationer, af hvilka jag knappast vet mer än namn och titlar. Hur skall jag då hafva tid med er, herr Hasselqvist, som hvarken roar mig eller har något att lära mig. Frid och farväl, herr Hasselqvist, och förlåt mitt hjärtas uppriktighet.
16 november 1899
