Per Hallströms nya bok är mindre färgrik och glansfull än de arbeten, han de sista åren skänkt oss. Ämnets art har i denna novell fört med en smula tyngd och instängdhet. Hallström, som är en af vår litteraturs yppersta friluftsmålare och naturskildrare, har i denna sista berättelse frivilligt spärrat in sig mellan fyra väggar, han, som är en af vår diktnings oroligaste flyttfåglar, dröjer denna gång i ett litet trångt näste och har själfmant bundit sin nyckfulla, vingade fantasi vid en liten hvardagsvrå af världen. I en tid, då diktarna krampaktigt gripa efter de stora - för att icke säga sensationella - uppgifterna och formerna, efter ämnen, som i och för sig tänkas tjusa och locka, har han liksom på trots valt det enklaste motiv, det vanligaste förlopp, för att visa, att diktens kraft är oberoende af alla yttre mått. Den trånga dammen speglar också dagens stormande moln och nattens höga stjärnor. Sällan finner man i en modern berättelse världen i det lilla fångad med sådan styrka som i denna skenbart hvardagliga historia. Det plan af tillvaron, som Hallström i »Gustaf Sparfverts roman» skurit ut åt sig, är det minsta möjliga på höjd och bredd; så mycket mer tvingas framställningen mot den tredje dimensionen, mot djupet, och det är förunderligt, hur mycket af sinnrik människoskildring och allvarlig lifserfarenhet han fått fram inom den snäfva ramen.
»Gustaf Sparfverts roman» är historien om en kris, som funnits i de flesta, blott något fantasirika människors lif. Det är krisen, som afslutar ungdomen. Den kan hos skilda individer komma tidigare eller senare - en gång kommer den så godt som alltid. En gång vaknar man, går till fönstret och finner världen förvandlad. Det är, som tillvarons fernissa tvättats bort, och där ligga tingen med en skärpa öfver linjerna och en tyngd öfver massan, så att tanken tycker sig för första gången fatta den järnhårda, obevekliga innebörden af begreppet verklighet. Den makt, som tvättat bort fernissan, kan vara sorgen, brödbekymret, besvikenheten i en af sina oräkneliga gestalter eller rent af bara åldern, men borta är den speglande glansen, som med sitt skimmer förgyllde och försmälte allt, och inför denna afslöjade och, som det tyckes, fientliga realitet blir betraktaren en annan. Krisen verkar olika på olika naturer. Den kan låta en själs elixir förflyktigas som kolsyra, när proppen tages ur flaskan, den kan låta drömmaren försvinna och mammonsträlen blifva fri. Den kan af fantastikern göra en hvass tänkare och räknemästare eller en handlingens man med kall panna. Den kan förändra på tusen vis. Dock, vackrast är dess verkan, när den sporrar till en ny, djupare försoning med tillvaron. Den alstrar då personlighetens härdning och stålsättning, och manligt hviskar den illusionslöse, som gått igenom ekluten: »Se, just därför att dina kanter äro så skarpa, o verklighet, lyster det mig att rifva mina händer emot dem, just därför att din massa är så tung, frestar det mig att söka lyfta den på mina skuldror. Jag trodde mig vara din herre, och jag finner att jag är din tjänare, men du är större och starkare än allt, min ungdom drömt om. Jag kan blott vinna på att tjäna dig, o verklighet, du, som öfverallt omgifver mig, och af hvilken jag själf blott är ett rö för vinden, vanmäktigt, då jag sträfvar emot dig.»
»Gustaf Sparfverts roman» är historien om en fantastikers försoning med realiteten; dess lära är lydnaden under lifvets verklighet. Boken berättar denna historia och inskärper denna lära med de enklaste medel, men ändock med sällspordt djup och en ovanlig känsla för hvad som har substans i världen. Gustaf Sparfvert är en liten magister i en liten svensk småstad. Per Hallström gör honom också till poet. Det är säkert ett missgrepp. Diktarnas romaner om diktarna göra på många läsare så lätt intrycket af yrkesfrimureri, som icke vidkommer de utomstående. Men »Gustaf Sparfverts roman» är till uppränning och kärna så typisk, att intet bort leda tanken bort från dess allmänmänsklighet. Det hade säkert varit bättre, om Gustaf Sparfvert skildrats som en af de oräkneliga privatdiktarna, som leka för sig själfva med drömmar och luftslott, men aldrig författat en rad. Själfva arbetet för att alstra ett verk innebär - när icke vederbörande är en rent tanklös rimmare - så mycken kamp, att det af sig själft för till bekantskap med de verkliga lifsmakterna. Den typiske fantastikern skrifver icke.
Gustaf Sparfvert är i själfva verket en af dessa sagoberättare för egen räkning, hvilka det finns godt om i germanska länder, inspunna i sitt drömnät, oförmögna att se lifvet i ögat. I sin skola är han bortkommen och omöjlig. Gossarna - barn äro grufliga realister - bara drifva med honom, och hans urskillning är så ringa, att han skänker klassens värsta lymlar - de briljant skildrade slynglarna Lundholm och Nyqvist - sitt egentliga förtroende. Sparfvert lefver i det blå, dansar på sina stämningars lina, och höjden af denna overkliga tillvaro når han, när han samman med en föregångare ur ett äldre släkte, en halft förolyckad gammal skald från studenttågens och »världssmärtans» tidsålder, lefver ett idealistiskt kroglif. I ruset af drycker, skåltal och vackra ord tindrar tillvaron i bengaliskt sken som en hyllningsfest för den unge Apollobrodern såväl som för den grånade poeten med de redan torkade lagerbladen. Från en existens, som hotar att helt snärja honom i själfbedräglig fantastik, räddas emellertid Sparfvert genom en svår sjukdom. Han sväfvar mellan lif och död, och härunder brister ändtligen drömväfven för hans syn. Nu ser han sitt eget lif och lifvet omkring sig, sådant det verkligen är, oförskönadt i dess fattigdom och allvar. Stöten är så hård, att han maktlös sjunker mot örngottskudden och blott önskar sluta ögonen och få gå bort. Dock, hans öde vill annorlunda. Genom en af lifvets egendomliga tillfälligheter träder oväntadt en främmande kvinna till hans läger, strider för hans del den kamp, han icke längre själf mäktar, och gifver honom viljan till lifvet åter. Sparfvert tror sig älskad af den unga sjuksköterskan, och detta hopp väcker på nytt hans lifslust. En vårlig dröm om lycka bär hans tillfrisknande, men ännu en kärf sanning, den sista i den läxa, genom hvilken han skall mogna till man, bidar honom. Hon, sjuksköterskan vid hans bädd, som han nämnde »syster», hade också känt just systerligt och intet annat för hans väl. Så dör Gustaf Sparfverts sista diktardröm. Ensam står han där, tvungen att på de strängaste villkor begynna striden på nytt, utan hjälp af illusionernas bländsken. Men den brottare, som finns i hvarje verklig man, har nu vaknat inom honom. Själfva beskheten i lärdomen frälsar honom, och det djupa allvaret öppnar för hans tanke ny rymd att se fram emot och för hans hjärta en ny storhet att vörda. Medveten om allt, om sin ringhet och sin rätt, om sin plats s ledet, går han ut för att tjäna i verklighetens tjänst.
Så ungefär kan innehållet af »Gustaf Sparfverts roman» sammanfattas. Och dock, hur litet har man ej härmed förtalt ur Per Hallströms berättelse! Allt i densamma hänger på själfva framställningen. Ingen stil kan mindre likna den raka linjen än Per Hallströms. Nyckfullt och arabeskartadt berättar han, öfverallt inströende reflexioner och infall. Hvarje uppslagsända till en öfverraskande tankeförbindelse griper han och har den rike mannens öfverflöd på träffande iakttagelser och poetiska idéer. Liksom fristående strålande små poem för sig kunna dessa strötankar verka. Men nekas skall icke, att de många utvikningarna från ämnet också trötta, och genom att beständigt låta sin egen stämma - en på en gång hvass och vemodig lifsbetraktares - tala med bland de diktade gestalterna, störes ej sällan illusion en. Man ser för tydligt de trådar i författarens hand, för hvilka figurerna sprattla. Den psykologiska apparaten är också då och då onödigt vidlyftig och tung. Åtskilliga smådrag och vändningar verka utspekulerade - jag säger icke att så är förhållandet - men de förefalla åtminstone andra litet spetsfundiga och hårdragna.
Dock, allt detta tillhör nu en gång den Hallströmska dikten och framträder mer eller mindre bjärt i hans olika böcker. Man vill snarare kalla det egenheter hos honom än fel. En så lysande och själfull berättare med en så utsökt blandning af ironi, iakttagelse och lyrik, skall alltid fängsla och tjusa, och äfven denna bok röjer i rikt mått författarens fint slipade tankelif och originella uppfattning af ting och människor. Det finns i »Gustaf Sparfverts roman» kapitel af en utomordentlig konstnärlighet och stämningsmakt. Jag kan icke minnas, att någonsin hafva sett sjukrummets poesi och isolering, med verkligheten fjärran bortom de slutna fönstren, så tecknade. Det är så man nästan får lust att ligga på rygg och vara sjuk, när man läser dessa sidor och drömmer sig in i den tysta kammaren med dess ombonade stillhet och dess ömma frid. Men samtidigt med att Hallström oändligt fint återger, hur sjukdomen lägger sordin öfver världen, visar han genialiskt, hur det dock alltid är samma strid, samma längtan och samma sus af oro och åtrå, som intill det sista sorla i hvarje människohjärta. »Lågan,» heter det i en af berättelsens talrika aforismer - »byter icke natur för att den blånar, den är låga tills att den slocknar.»
Alltid har Per Hallströms diktning kretsat kring döden. Det förandligade skimmer, som faller öfver dem, som äro färdiga att flyga bort, är honom förtroget och kärt, och underbart har han skildrat det isande, förtunnade luftdrag, som fläktar i dödens skugga. Droppens skälfvande, innan den faller från grenen, flammans sista fladdrande, då den vill stiga upp och försvinna i det tomma, själens drömmar på korsvägen mellan lif och förintelse, allt detta, som är så outsägligt och onämnbart, har han gifvit form och danat till eterisk dikt. I hans äldre arbeten hade dessa stämningar gärna något af vårnattens hvita, rena och skrämmande skönhet. I sina sista böcker har han gifvit samma stämningsvärld en mörkare färg, mer af djupens och stormens anda.
Af de många, i ton och styrka skiftande strängar, Hallström anslår i »Gustaf Sparfverts roman», är också denna dödspoesi den, som låter djupast och hvilkens skälfvande klang ligger kvar i örat, när man slutat boken.
Sådan är den lilla historien om magister Gustaf Sparfverts sjukdom och tillfrisknande. Dess lära vänder sig till ungdomen, men jag är rädd, att den ej särskildt skall gripas af densamma, då den nog kommer att alltför mycket sakna lifsspelets lidelse och rampsken i denna ironiska och djupa lilla berättelse, hvilken däremot så mycket mera kommer att älskas af dem, som redan sett spelet från andra sidan kulisserna och varit med om demaskeringen.
26 november 1903.
