Det är med ett egendomligt vemod, man läser Ola Hanssons diktsamling. Den gömmer inom sig så mycket förgånget - den har en höstlig, melankolisk stämning af efterskörd. Här möter oss en lyriker, hvilkens ursprungligt fina, ömtåliga sång förhållandenas makt och den egna viljan mer och mer gjort förstämd och låtit tystna. Ola Hansson har med åren blifvit rena motsatsen till den veka, skygga poet, han var i begynnelsen. Han har blifvit en förbittrad polemiker och resonör med fanatiska, skäligen litet klarerade begrepp - hans diktning har från en naturpoesi med slättens melodiska och mjuka, men form- och konturlösa karaktär vändt sig mot handfast och brutal verklighetsskildring. Bullersamt, teutoniskt fortissimo har efterträdt hans ungdoms sordinerade musik - och så kommer nu efter år och dag åter en liten bok med de gamla tonerna, de gamla skymningsvisorna, klingande oss till mötes liksom från ett dimhöljdt fjärran. Det är som en gengångare från något dödt och förflutet talade i denna diktsamling, och dubbelt svårmodigt beröra så de fåtaliga poemen med deras anda af allt mer sällan känd frid och söndagsstillhet.
Men det är icke blott i fråga om stämningen öfver det hela, som Ola Hansson i dessa sista verser förefaller som en främling för sig själf och andra. Man känner på något vis, att tiden gått förbi honom. Hans skildringsart har fått något, som verkar med nyligen aflagda moders pinsamhet, och språksinnet har hos den så länge landsflyktige mist ej litet af sin finhet och säkerhet. Man betrakte t. ex. följande sommarnattsskildring:
Slätterna i månsken simma.
Dufvet glimma
de, liksom en irrblosslåga
genom dimma,
som en kvinnas
nattblick med dess vällustlågaoch dess tysta, hjälplösa fråga.
Flödena rinna
in i daggen. Ängarnas tågor
gå i vågor,
likt de hvita
brösten på en sofvande kvinna.
I rader som dessa är rytmen lika omöjlig som ordvalet, och hela målningssättet gjordt efter en kliché, som ej från början varit synnerligen äkta och som allra minst intresserar, sedan den blifvit så nött och förbrukad. Det finns i denna diktsamling mer än en strof, fullkomligt ovärdig en konstnär af Ola Hanssons rang, med en svaghet i formgifningen, som vår moderna, drifna verskonst icke längre vill kännas vid. Följande, i fråga om meter och rim lika otänkbara versrader, torde tillräckligt bestyrka sanningen af detta omdöme. Det är en skildring af en ung kvinna:
Rank och ung,
på tröskelen
hon står som den
lefvande morgonen
med sol som är uppe, med dagg som än
ligger tät och med solglänst dimma.
Men trots teknikens stora och störande svagheter griper i alla fall ofta Ola Hanssons sång. Låt vara att han själf förut, särskildt i »Notturno», finare och utsöktare spelat på ungefär samma strängar - han är dock ännu en naturens diktare som få, med den födde bondsonens djupa samhörighet med fostertrakten och en oändlig känslighet för jordens inre lif och luftens atmosfäriska spel, för allt, som gifver ett landskap dess djupaste och mest hemlighetsfulla prägel. Legio äro den skånska slättens prisare, men så, som Ola Hansson skildrar den i sina vers, torde ändock ingen annan gjort det. Ingen torde känna alla dess lynnen som han, hvarken af våra poeter eller våra målare. Och det är med glädje, man efter så förolyckade diktprof som de anförda kan citera så sällsynt vackra som följande höstverser:
I höstsol ligger slätten
i daggig morgontid,
och himmelen är hvit och hög
och horisonten vid.Så tyst det är. De ljud, som
man hör en sommardag -
af grodd i jord, af saft i cell,
af lifvets hjärteslag - ,dött hän i denna ljusa
och ljufligt trötta ro,
då lif och dröm och hopp och allt
i själen slutat gro.Alla mina tankar
nu flyga ur sin ark
och kretsa liksom råkorna
hän öfver äng och mark.De hafva, när de komma
tillbaka i sitt bo,
en doft af höstens bleka sol
och tysta svårmodsro.
Och lika mycket som dessa utsökt vackra, som höstfjärilar verkande strofer, hafva af oktober, lika mycket hafva andra af dessa dikter af sommarnattens värme och vintermorgonens snöfriskhet. Hör bara följande anslag - låter det icke som en julmorgons andning mot fönstret?
I morgonbrasan
så varmt det sprakar;
i alla knutar
af frost det knakar.
En isblå ros
uppå rutan fryser,
och snön på taket
i solen lyser.
Alla dessa poem äro dock icke från Skåne. Flera återgifva också annan natur med stor innerlighet och sanning. Det är särskildt ett bevis på Ola Hanssons utomordentliga mottaglighet för landskap - att han, slättens barn, också både väl och djupt tecknar alpvärlden. En dikt om »Andermatt» har fjällviddernas fria vinddrag, och ännu bättre är en kvällsstämning från bayerska höglandet med blommande fruktträd under hvita bergtoppar och en bäck, som »porlar sin svala slummervisa».
Ensamt den, som somnat in i en dylik fjälldal och in i drömmen hört den snösmälta åns metallsorl under körsbärsträden, förstår, hur själfullt och sant Ola Hansson i en sådan dikt gifvit stämningen.
Till dessa verser, som omfatta hela den långa perioden mellan 1884 - 1901 och som dock ej ensamt kunde fylla en volym, äro lagda en del prosaskisser, hvilkas egenskap af att vara »poem på prosa» stundom är mycket tvifvelaktig, men af hvilka några dock utmärka sig för kolorit och styrka.
12 december 1901.
