Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pigmenten - Färgrivning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»vått i vått». Att målningen torkar långsamt så att
man länge kan arbeta utan att färgen torkar anses
särskilt fördelaktigt vid porträttmåleri. Egentligen är
det dock knappast att räkna som en större fördel,
emedan den icke torra färgen gärna tar upp damm
och därvid blir oklar i klangen. Vidare »tröttar» man
ofta färgen genom att länge ändra och måla om.
Jämför sid. 113. Svårt är också att avgöra, när färgen
närmar sig det torkningsstadium, då vidare målning
icke får ske. Målar man med oljefärg i klibbig
oljefärg blir resultatet dels sprickbildning, dels
efter-mörkning. För en säker och snabb à la prima-målare
är naturligtvis den rena oljefärgen ett ypperligt
material.
När det gäller torkningen bör man även betänka
att vissa färger som kremservitt, neapelgult, umbra,
kobolt och Pariserblått dels själva torka fortare än
andra färger dels i blandningar påskynda torkningen.
Mången gång händer sålunda att några partier av
en målning äro helt torra, andra helt våta trots att
de uppmålats samtidigt.
Med hartsoljefärger kan man i värsta fall måla
t. o. m. på halvtorr undermålning. Hartsoljefärger
torka fortare och jämnare än rena oljefärger, äro
mera laserande, ha hartsoljans djupverkan och torka
på fet grund med en viss glans. Renässansens och
särskilt barockens mästare använde sig helst av
hartsoljefärger. Rembrandt är en typisk konstnär i denna
teknik. En fördel med hartsoljefärgerna är att en
162
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
