Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Målningens omramning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När lösa målningar, icke fast förenade med
väggen, började att bli vanliga uppstod även den lösa
tavelramen. Alltifrån sengotisk tid och början av
renässansen äga vi sålunda tavelramar i vanlig
bemärkelse, vilka under tidernas lopp få ganska olika
former och profiler allteftersom stilriktningarna skifta.
Till en början utgjorde förgyllning det vanligaste
ytöverdraget, så småningom guld i förening med
färgplan, en kombination som under ijoo-talet blev
mycket vanlig i Italien och Spanien.
Under iéoo-talet framkommer i Holland en
ramtyp, som på ett särdeles lyckligt sätt ansluter sig till
dåtidens målningar. En starkt profilerad list, stigande
inåt mot tavlan, så att denna kom att ligga
betydligt högre än ytterkanten, avbröts på åtskilliga
ställen av smärre lister med en vågformad rörelse
(antingen uppåt eller åt sidorna), s. k. hopp lister.
Ramen var ej förgylld utan målad i brunt eller svart,
ibland i kombination, ibland bestående av mörka
ädla träslag.
I Frankrike gjorde man även denna tid förgyllda
ramar med ornament i de olika epokernas stilar,
vilka ornament konstrikt skuros i träet, behandlades
med vederbörligt överdrag av krita, lim, m. m. —•
kredering — samt överströkos med ett mestadels
rödaktigt (ibland grått) ämne, poliment, på vilket
guldet lades och därefter helt eller delvis polerades med
s. k. glättagat.
På ramar med rikare ornament blev guldet snart
253
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
