Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om brott och straff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
Ännu hvilar vår strafflag på vedergällningen såsom grund
för straffet. Jag har redan framhållit de vägande skäl, som
finnas för en fullständig utrensning af detta straffmotiv ur
lagarne. Jag skall till det sagda tillägga några ord.
Vedergällning förutsätter skuld. Jag vill med en enkel
bild tydliggöra den mänskliga handlingens bundenhet. — En
körsven färdas med ett spann af hästar. Körsvennen, som
håller tömmarne, är människans vilja, hästarne — den dragande
principen i hennes lif — äro hennes begär och önskningar,
vägen, på hvilken färden går, är de yttre omständigheterna. I
ena fallet har körsvennen en stark hand, ett par lediga pass-
ångare och en jämn väg. Allt går väl, hans välfärd och väl-
förhållande äro gifna. Körsvennen kan helt enkelt icke köra
omkull. I det andra fallet är handen, som håller tömmarne,
svag, hästarne istadiga och vägen ojämn och obanad. Här är
färden från början hopplös. En sådan olycklig körsven måste
köra omkull, och han kör oupphörligen omkull och ställer
oupphörligt till hinder i den allmänna trafiken. Han råkar
med andra ord i delo med rättvisan, dömes och dömes på nytt.
Ar det nu rimligt att här ens ifrågasätta en täflan eller
anställa en etisk jämförelse mellan dessa två fall? Då man
kallar den enes vilja god, den andres brottslig, så antager man
i själfva verket, att det är samma vilja i båda fallen, den
fria viljan, som efter behag kan vara god och dålig. Men här
är icke fråga om samma vilja utan om tvänne absolut ojäm-
förliga viljor.
Samhällsordningen kräfver visserligen, att en bestämd etisk
norm upprätthålles och däraf följer att vissa handlingar måste
af lagarne uppfattas som brott. Men i relation till den mänsk-
liga viljans bundenhet blifva värdena »förtjänst» och »skuld»
lindrigast sagdt tvifvelaktiga. I samhällsordningens intresse
måste straffet ständigt blifva följden af en brottslig handling,
men eftertanken bjuder, att straffets motiv förändras. Brotts-
lingen skall straffas, mindre för att sona en skuld, som strängt
taget icke finnes än till samhällets skydd. Samhällets skydd är
i hvarje fall, där brott föreligger, det enda bestående och ra-
tionella ändamålet med brottets bestraffning, men detta ända-
mål utesluter ej utan innefattar snarast i sig omtanken om
förbrytarens möjliga förbättring genom straffet, hvilken för-
bättring blott kan främja ändamålet, samhällets skydd.
En sådan omvärdering af straffgrunden skall i väsentlig
mån modifiera straffen. Bedömer man förbrytaren efter ett
noggrant studium af de moment, som framkallat förbrytelsen,
skall man finna, att hans förmenta skuld icke berättigar till
strängare straffbehandling än som kräfves för samhällets skydd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
