Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
höfding stodo på jämlik fot. Boskap var från början den
enskilda keltens förnämsta egendom; landet åter, på hvilket
stammen slagit sig ned, tillhörde denna gemensamt. En dylik
ordning, naturlig för ett herdefolk, blef olämplig i samma mån
som jordbruket vann insteg och öfvervigt. Så småningom
afsöndrades då särskild åkerjord, som årligen utdelades i
lotter till stammens medlemmar. Man hade således då 1)
gemensam betesmark, 2) åkerjord, som årligen utlottades
mellan de olika familjerna.
Stammens höfding (på irländska ri tuath; man
järnföre vårt rik, som egentligen betyder »mäktig man»)
innehade sin värdighet såsom representant i älsta linien af
stammens gemensamme ättefader. Värdigheten var
visserligen ärftlig inom en viss familj, men å andra sidan kunde
stammen fritt välja mellan dennas olika medlemmar. För
att försäkra sig mot eventuella slitningar vid en höfdings
död utsåg man ofta under hans lifstid en »tronföljare» (på
irländska ri tanaise = »rex secundus». I älsta tider hade
höfdingen i allmänhet högsta myndigheten inom stammen,
särskildt som lagstiftare, domare och anförare i krig. Denna
sist nämnda egenskap bibehöll höfdingen ständigt oförkränkt;
de fredliga attributen åter utgallrades så småningom ur hans
värdighet och anförtroddes åt särskilda ämbetsmän. En
betydande sådan blef domaren. Andra åter synas ha
utgått ur eller möjligen ännu tillhöra präst- eller
druidståndet, såsom bard och historiograf. Dessutom borde ju alltid
den utsedde efterträdaren utöfva ett visst inflytande, ja
stundom stälde han sig rent af i spetsen för ett
oppositionsparti. Före den tid, då man började årligen utskifta
åkerjord, mottog höfdingen, för att kunna uppbära sin och
stammens värdighet, frivilliga gåfvor af dennas medlemmar.
Ensam hade han rätt att förfoga öfver stammens fäste
(dun). Sedermera anslogs vid jordens utskiftning särskild
taffeljord ej mindre åt honom än åt stammens ämbetsmän.
Rättskipningen skilde sig ej väsentligen från våra egna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
