Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att kv öfvergått till p, liknar det lilla, vi ha kvar af
galliskan, rätt mycket latinet, såsom också är att vänta, då de
voro grannspråk. Måhända har denna likhet bidragit till, att
det galliska språket så snabt gaf vika för latinet.
Den walesiska (och äfven irländska) munarten företer
åtskilliga egendomligheter, som gifvit anledning till
vidtsväfvande gissningar. Så kunna prepositionerna mycket
lätt sammansmälta med de personliga pronomen, t. ex. erof
»för mig», erot »för dig» o. s. v. Nomen och verb äro ej
så skarpt åtskilda som i allmänhet i de indo-europeiska
språken. En och annan har häri velat se inverkan af ett
agglutinerande språk, taladt af urinvånare, som skulle vara
beslägtade med madjarer och finnar. Detta antagande strider
emellertid mot den länge sedan gjorda iakttagelsen, att språk
af väsentligen skild bygnad väl kunna låna ord, men aldrig
böjningar af hvar andra. För öfrigt skulle man väl inom
vår egen språkfamilj kunna uppleta motsvarigheter till de
nämnda språkföreteelserna: till den första de latinska mecum,
tecum o. s. v. »med mig, dig»; till den andra den viga
öfvergången från substantiv till verb i den moderna engelskan.
Walesarnas (och äfven irländarnas) älsta skrift är mycket
egendomlig. Den kallas Ogam och har utan tvifvel,
liksom de germanska runorna, utgått närmast från det latinska
alfabetet; men de olika ljuden betecknas ej genom
skriftformer, som någorlunda svara mot de latinska, utan genom
1—5 streckar, som placeras på följande sätt:
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
