Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vid hofven, den fornsvenska benämningen på
de ställen der offren åt de hedniska gudarna slagtades,
åto såväl folket som presterna af hästens
kött, ända till dess att kristendomen började predikas
i vårt land, ty påfven Gregorius den tredje
hade till den ”helige” Bonifacius utfärdat en bulla,
som bland annat innehöll följande:
”Jag har af eder erfarit, att i edert land
finnas de, som äta kött såväl af den vilda som
tama hästen; och förmanar jag eder derföre, att ej
vidare tillstädja detta utan förhindra det
genom alla möjliga medel i Jesu Christo, samt med
bannlysning straffa en hvar som äter deraf, ty
detta djurs kött är orent och afskyvärdt.”
Denna påfves efterträdare Zacharias förnyade
och gaf ytterligare helgd åt denna bulla, hvilken
föranleddes deraf, att kristna lärans predikare i
norra delen af Europa beklagade sig i Rom, att
hedningarne icke ville lyssna till Försonarens evangelium,
utan oafbrutet deltogo i offermåltiderna, vid
hvilka hästar slagtades och åtos; men det var först
under det tionde århundradet, då kristendomen slagit
fasta rötter bland de Skandinaviska folken, som
hästkötts ätande blef dem af ofvan anförda skäl
förbjudet.
När man vet hvad inflytande en påflig urkund,
under katholicismens gyllene tidehvarf, utöfvade på
den blinda folktron, låter det lätt förklara sig, att
den förnuftsvidriga fördomen mot hästen, som matnyttigt
djur, kunnat i folkens föreställningssätt än
i dag bibehålla afsky och vämjelse för ett kött,
hvars förtärande varit belagdt med bannlysning,
kyrkans hårdaste straff,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
