Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Renen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
()4 RENENS MÄRKNING; SPRÅNG; FLÄMTANDE.
skjuta ut, etc. (H. A. Widmark.) Grape säger (1804, sid. 88), att de
efter 7:de—8:de året aftaga årligen i storlek, och stundom kan med
tiden en och annan af de minsta grenarne försvinna.
Renarne para sig under sista veckan af september och första af
oktober, aldrig under första året, sällan i andra, men sedan årligen.
Vid denna tid stångas tjurarne vildt, och dervid berättar man att de
ibland så inveckla hornen, att de icke kunna sjelfve skilja sig från
hvar andra, utan dö sammanlänkade, om de icke observeras och af
menniskor åtskiljas. Tjurarne äro då äfven mycket folk-ilskne; man
har exempel på att de stångat och trampat ihjel menniskor under
inflytande af denna ilska. Honorna kalfva i 33:dje veckan, således
omkring medlet af maj; få en, rätt ofta två kalfvar, dem de gifva di minst
till slutet af september, oftast till den 15:de november, då de flesta
mödrarna köra bort kalfvarna. Hå har äfven vanligen något snö fallit
och mossan är mjuk, således födan passande för kalfvarnes afvänjning.
Mot hösten, då renarne samlas för vinter-sytningen, märkas
kalvarne på det sätt, att en enkel eller dubbel klippning göres i öronen,
stundom utklippes ett stycke. Dessa märken äro af bestämd, alltid
repeterad form inom samma familj och hafva namn efter grundformen.
De utgöra de positiva bevisen på egande-rätt, och Lapparne kunde icke
nog förundra sig då en här om okunnig domare en gång icke ville
sakfälla en Lapp, för det han märkt sina kalfvar med ett förut af en
annan brukadt märke. Fordom åtminstone, om icke nu mera, brukade
Lappen, d& han märkt kalfvarne, lägga de utskurna öron-bitarne vid
eller under en björkrot, sägande: "ditt löf föder renen, ditt ris skall
skydda kalfven åt mig" (Fjellncr).
Renen har ett eget läte, hvilket närmast kan jemföras med
grymtande, och hvilket oupphörligt i en hjord utstötes af korna, då de locka
sina kalfvar, samt af dessa, som svara eller söka sina mödrar. Äfven
tjuren grymtar starkt under parningstiden.
Då renen rör sig fort, håller han svansen upprest och nosen
framsträckt, hornen vagga från sida till sida, tungan hänger ut ur munnen
och han flämtar, som hunden; han har då hvarken vackert eller lätt
utseende, men det går temligen fort undan. Då ban stannat, äfven efter
ganska kort ansträngning, flämtar han än mer och ibland så våldsamt,
att det ser ut som skulle ban vara nära att störta: det går dock snart
öfver. — Då renen rör sig, går eller springer, höres ett egendomligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
