Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Lappen i det fria: gång, båtfärder, åkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106 ÄFVÅItD PÅ SLÄDE.
äro nu allo färdige? På svaret ja! kastar lian sig i sin släde, ger sin
ren ett rapp med tömmen och nu bär det åstad i fullt fyrsprång, efter
den förut körande Lappen, hvarvid det går lustigt till, ibland allt för
lustigt".
"Man kastas och svänges omkring, välter och kommer upp igen,
man släpas fram, stundom utan att veta huru det är möjligt att
lemmarna kunna hålla. På kanten af stora och branta backar gör man
halt. Ovane och rädde resande föredraga att gå ut för backen, då de
icke drista att sitta i; renar och slädar bindas då den ena efter den
andra. Lappen kastar sig upp i sin pulka eller kerres, och drager
efter sig hela raden; men långt är lian icke, förr än Lappar, renar och
slädar äro invecklade om och i hvar andra; detta gör dock intet
hinder, ty trots tömmar, dragremmar och slädar mellan benen, sätta
renarne af i galopp, störta omkull, oeli dragas sålunda med. Med
beundransvärd smidighet och hast reser djuret sig igen, galopperar
oskadadt och muntert, samt kommer med hela ben ned för backen. Då
kasta Lapparne sig ur slädarna och bringa åter det hela i ordning".
Under åkning är Lappen mycket liflig och rörlig, hvarföre han
ock hellre åker i kerres än i pulka, hvars öfverbygnad hindrar hans
rörelser; "än sitter han på bottnen af släden, än på sido- eller
bakbrädet, än står han i släden undei> fullaste*fart" (Stockflcth, sid. 18).
Hela tiden hviftar Lappen med armarna och uppmuntrar lunken med
ett eget smackande ljud (Siljeström, sid. 111).
Vid sädana färder äker man alltid i rad, dels af vana, dels derföre
att vägen blir bättre ju flera som fara efter hvar andra. Härvid är
renen så van, att äfven på ett slätt fält öller en sjö, med skare på snön
och der det således är för renen likgiltigt hvar han går fram, följer
ban ändock efter den före springande renen så envist i alla krokar, att
det nästan är omöjligt få honom göra ginvägar.
Reser man flere till samman och i lång rad i nyfallen och lös snö,
så kasta renarne med sina breda, skofvcl-lika fötter upp snö till den
grad, att inan far i ott fullkomligt yrväder. Ar snön då mycket djup,
sjunker släden ned och man får åka mellan djupa väggar al’ flyg-snö;
kommer vatten till sådan snö (t. ex. då tunn sjö-is tryckes ned af
snö), bildar sig is kring släden, sä att renen icke orkar draga honom
fram, förr än han blir rcnskrapad. Stockfleth (sid. 23) var cn gång
utsatt här för, så att han tillbragte 5 dygn på 18 mil! — På mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
