- Project Runeberg -  Om Lappland och Lapparne /
137

(1873) [MARC] Author: Gustaf Vilhelm Johan von Düben - Tema: Sápmi and the Sami
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Kåtan; Lappens arbeten hemma och hans föda

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

styckenas användning. 137

delar ätas. Blodet har jag redan talat om, och det torkade köttets bruk
faller al* sig sjelft. Då ofvan (sid. 54) nämdes att den finske
Fjällappen helst dricker blodet rått, så bör anmärkas, att detta ickc är
händelsen mecl den svenske; dock inträffar (enligt Fjellncr) någon gång,
vid långa vandringar på hög-fjällen, att bränsle saknas för matens
kok-ning och då dricker äfven han blodet rått. Han är eljest så angelägen
att koka maten, att, om han icke har med sig eller om ban förlorat
sina kok-kärl, han då medelst inkastade glödgade stenar kokar i
näfvcr-skäppor, ja till och med i våmmcn af den slagtade renen (Fjellner).

Ren-tungans muskulatur är rikt genomväfd af fett, och anses af
kappen såsom en synnerlig läckerhet. Så betraktas hon ock af alla
s°m försökt henne och ätes allmänt i Lappmarken. Lappen, som andra
polar-folk, är särdeles fett-älskande. Han förtär der före äfven tums
tjocka stycken fett, och ister-hinnan skattas mycket högt. Lefvern
(som saknar gall-blåsa), lungorne, hjertat och njurarne kokas vanligen
färska. Lappen steker mera sällan sin mat, emedan ban räknar det för
misshushållning att icke få soppa (Fjellner); dock sker någon gång
sådan stekning öfver glöd. Vi tala nu om renkött, icke om fisk, som
ofta stekes.

Tunn-tarmarne, om de icke användas till korf (af fett och blod!),
Uppristas, tömmas och sönder skäras, samt kastas, jemte en och annan
tl’in af käxet, uti grytan och kokas färska. Återstoden af det feta
käxet, jemte ister-hinnan ("talgen"), stoppas i löp-magen, den s. k. tågge
(= venster), som är arm-tjock, och hänges upp för att begagnas till
välling-sofvel.

Skummet, som vid kokningen kommer upp på ytan i kitteln,
särskiljes ibland och gömmes, om det ickc under måltiden sleftals
serveras färskt. "Aldrig skumma de bort något, hvarken af kött eller
fisk, sägandes skuramen vara det fetaste och bästa" (Graan, sid. 79).
Huru mycket klokare och hushållsaktigare än vi!

Urin-blåsan användes till förvaringskärl; senorna på förut omtaladt
sätt; af ben, horn och klöfvar kokas lim, hvilket i Lappmarkerna är en
Jeke obetydlig industri. Af 3 delar born fås 1 del lim. Utom andra
°ch vanliga användningssätt af benen bör nämnas, att jag hos Arvidsjaurs
Skogs-lappar sett öfversta hals-kotan (atlas) i mängd samlas för att
begagnas till sänken på not och nät; hon egnar sig bra här till genom
sin form, sin tyngd och den lätthet, hvar med hon kan fast bindas.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:25:04 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/omlappland/0153.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free