Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Odödligheten; offer; trolltrummans bruk; trollmän; qvinnan ohelig. Björnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252 altai-folkens tro I’Å en
nor. — Slutligen bör tilläggas, att dessa grafvar tillhörde mycket olika
tids-perioder, hvilket äfven framgår af beskrifningarna, men är det af
metallernas sällsynthet tydligt, att de i allmänhet voro från äldre tider.
Flere af dem ha förut varit öppnade; hvarför? ocli af hvem? frågar
Nordvi med skäl.
Öfverblicka vi det anförda, rörande döden och begrafningama i
fordom ti ma hos Lapparne, sä är deraf klart, att de ingalunda ansågo
existensen upphöra med döden. Men de trodde den döclc icke blifva
en ande, utan fortfara såsom en kroppslig varelse, mecl verksamhet
och sysselsättningar alldeles lika med dem han hade under lifvet.
Högström berättar (sid. 208) att en Lapp till honörn yttrat om en man,
som dog i sin bästa ålder: "Gud hade ej så snart tagit en så^dan man
till sig, om han honom ej behöft och haft arbete att sätta honom göra"..
Fjellner hade en dylik berättelse; och såsom bevis derpå att de verkligen
ansågo de döde kroppsligen gå igen, omtalade han några historier,
hvaraf ett par må meddelas. En Lapp begrof sin hustru i annan
kyrkogärd än den församlings han sjelf tillhörde, och på frågan: hvar fore?
svarade han: jag här icke varit beskedlig mot henne; der hon begrofs
ligga mina slägtingar, de skola nog hålla henne fast så hon icke
kommer ocli oroar mig. En gumma bad F. icke begrafva henne i
Gilles-nuole, ty der låg hennes man, och komme hon dit skulle deras ben slåss.
— Hvar vill du begrafvas? frågade han en gumma; hvar som helst,
svarade hon, när eller fjerran, ty min man och jag ha lefvat enigt.
Så rotfästad var denna tro, att hon icke ens ändrades af
kristendomen, och endast här af kan man förklara, hvar före de gifva med
de döcle så väl jagt- och fisk-redskap, som eld-don, husgeräd-saker och
föda. Lapparne likna i dessa hänseenden i allmänhet alla de vilda
folk, som på ett eller annat sätt föreställa sig odödlighet och ett lif
efter detta, och särskilt sina s. k. samslägtingar: Samojeder,
Ostia-ker, m. fl.
Mön de nämda folken hafva icke blott tron på en sådan odödlighet
gemensam ined Lapparne, utan äfven en mängd ceremonier, såsom
dyrkan af och offer till de döda, äfven som begreppet om det innerliga
sambandet mellan de lefvande och deras hädan gångna anförvandter.
Så t. ex. säger Castrén (III, sid. 122) seden att offra åt de döda från
uråldriga tider hafva varit rådande i Asien; III, sid. 288, att
Ostia-kerne afbilda ansedda slägtingar och bevisa dem samma slags kult som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
