Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Odödligheten; offer; trolltrummans bruk; trollmän; qvinnan ohelig. Björnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274 nåipernes resor till saiv0-aim0
Till alla förrättningar måste nåiden bereda sig med cn dags fasta
och fullständig tvagning, men före sjelfva akten stärka sig med
räf-eller varg-kött (Leem, sid. 475). Synnerligen voro sådana åtgärder
nödiga, då han skulle företaga en resa till jabmc-aimo, eller hvad som
kanske var det ursprungliga: till Saivo-aimo, ty dessa bägge ställen
samman blandas ständigt, äfven vid beskrifningen af nåid-väsendet. En
sådan resa gjordes af två skäl: antingen för att få en döding upp att
uträtta någon sak, hålla vakt öfver renarne, skaffa rätt på en förlupen
sådan, etc., eller för att, då en Lapp, i synnerhet mannen eller en af
föräldrarne, med ett ord: någon af dc vigtigare personerne i hushållet
blef dödligt sjuk, ställa dödingarne till freds, förmå dem att ickc draga
den sjuke ned till sig, utan beskedligt låta honom blifva qvar här på
jorden ännu en tid.
När cn sådan jabme-aimo-resa skulle företagas, kom den nåid, som
skulle göra resan, med så många män och qvinnor, som kunde samlas,
till den sjukes kåta, han tog der sin trumma, slog på denna och sjöng så
starkt han förmådde, och de närvarande af bägge könen instämde med
väldig och oupphörlig sång. När nåiden på detta sätt cn tid fortfarit att
trumma och sjunga, blef han utom sig, liksom vansinnig, sprang med
förunderlig hastighet och sällsamma åtbörder omkring med trumman
mot knäna, allt under tramslagning och sång, tills han omsider föll
ned som död, så att man hvarken kunde förnimma lif eller anda hos
honom. De närvarande lade på honom den begagnade men nu icke
längre hållna trumman, fortforo med sin sång, ehuru lågmältare och
eftersåg© noga, att intet, icke ens en fluga eller mygga under tiden fick
röra den i dvala, cxstas, försänkte nåiden. Efter en tid, stundom ända
till en timma, uppvaknade han, eller uppväcktes af någon annan nåid,
eller af en flicka, som för det ändamålet underhölls och aflönades
(enligt Forbus, Blad 11).
Leem berättar (sidd. 475—477) samma sak något annorlunda.
Enligt honom skickade nåiden sin fogel efter nåide-gaclze, innan han
begaf sig till kåtan der ceremonien skulle ega rum, dit han kallat
några få personer till hjelp. Dessa voro två qvinnor, utstyrda i
helgdags-kläder, med lärft-mössor på sina hufvuden, men utan bälten,
och kallades dc shiarak (förskräckliga); vidare en man, kallad
märro-åive, hvilken skulle taga af sig mössan och upplösa sitt bälte; samt
slutligen en icke fullt utvuxen flicka. — Snart infann rig det efter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
