Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Odödligheten; offer; trolltrummans bruk; trollmän; qvinnan ohelig. Björnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
efter trumning och under exstas. 275
skickade trollföljet, hvilket var osynligt för alla utom för nåiden och
bestod af ävja såsom præses, af fogeln, fisken eller ormen och rentjuren,
samt dess utom af två qvinnor, hvilka kallades rudoh När detta synliga
och osynliga sällskap var samladt, lagade sig nåiden till resan, tog af
sin mössa, löste bälte och skoband, lade handen för ansigtet, satte
händerna i sidan, böjde kroppen fram och till baka, under det han yttrade:
"lagen kör-renen i ordning! skjuten hastigt båten ut!" Der på kastade
han glöd från eldstaden med bara handen, — "fälades om kåtan som
en ursinnig, skar sig med knif öfver händer och armar, som honom
intet skadar, ty han har gjort sig hård", säger Forbus (blad 11) —
drack bränvin, slog sig med en’ yxa på knäna, hötte med denna öfver
sig och bakut, bar henne tre gånger kring hvarje af de ofvan nämda
shiarak och föll derpå ned som död.
Efter uppvaknandet omtalade han nu hvad som tilldragit sig på
den resa hans själ gjort under exstasen. Han hade dervid passerat
och sett de heliga offer-bergen med deras innebyggare, hvilkas sånger
han äfven hört och i hvilkas samlif han deltagit; slutligen hade han
kommit till det under jorden belägna jabmc-aimo. Ibland mötte honom
der välvilja och medgörlighet, så att t. ex. jabmeken kom villigt att.
vakta renarna, afstod utan stort motstånd från sin önskan att få till sig
den sjuke slägtingcn, i hvilket fall (enligt Lund, sid. 5) man, såsom
pant på tillfrisknandet, åter fick den sjukes mössa, sko, handske eller
’’vad annat jabmeken tillegnat sig. — I andra fall voro de döde icke
så medgörlige, utan, då de pä förhand kände nåidens ankomst, hade de
tillbommat sina ande-kåtor väl, dä det gälde för nåiden att kunna söka
rätt pä något litet hål, hvar igenom han kunde tränga in (Lund, 1. c.).
— I ännu andra fall voro jabmekerne än mera inotsträfvige, skaffade
sig t. ex. en annan nåid som skulle motstå den mäktige ande, som nu
nalkades dem. Då sväfvade nåiden i ytterlig fara och hade stor möda;
"fvertalning halp naturligtvis icke, list icke heller, utan man skred
temligen snart till handgripligheter, till strid. Denna egde dock icke
rum mellan nåiden och jabmekerne, eller mellan honom och den
fientlige nåiden, utan vanligen mellan deras djur, företrädesvis rentjurarne.
Men detta var lika vådligt för nåiden, ty utgången af djurens strid
bestämde äfven hans öde: antingen skulle ban döden dö eller jabmeken
g°ra hans vilja. Segrade hans tjur i striden, så antingen följde
jabmeken med eller gaf ban sitt bifall till den om-kämpade önskan; då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
