Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Skaldskap: sång och saga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
820 VüOLEH: LYRISKA STYCKEN.
ett eget och obeskrifligt recitatif, i en serie af guttural-ljud, än i
högre, än i lägre tonart, ofta en otvetydig jodling; ntan tvifvel äro båda
dessa ord — joikat och jodeln — onomatopoëtiska, och det är mig
oförklarligt att icke Hæffner observerat likheten mellan de båda
sångslagen; han är högst påfallande strax man hör lapsk sång. Sjelfva tonen
uttrycker vemod, sorg, glädje, vrede, hat, o. s. v. Detta uttryck
motsvara äfven orden. De äro dels improvisationer, ögonblickets
ingif-velser, af det mesta olika slag, ofta hedrande eller hånande gästen;
dels äro de natur-skildringar, t. o. m. härmningar af fogelsång,
hund-och varg-skall, björnens brumning m. m.; dels innehålla de berättelser
om äfventyr med renar eller på resor, syner och möten med
naturväsen, frierier o. s. v. Sällan närma sig desse senare till formen af
kärleks-qväden och då blott i några få strofer, ty kärleks-historier i
nordisk eller romantisk mening vet Lappen icke af. Ofta äro de
epigrammatiska, uttrycka en stämning blott, skildra ett intryck.
Såsom exempel på sådana "vouleh" må ett par små bitar ur den
Grönlundska samlingen anföras. Den ene, som lyder sålunda, heter:
Samin jelem.
(Lappens lif.)
Jag arme Lapp ocli vandringsman
på lifvets besvärliga väg,
som måste vandra all verlden kring,
och så förnöta min tid.
En annan är
Surgo-vuolle.
(Sorge-qväde; af en ko-vaktande, utvandrad Lapp.)
Med ängslan jag begråter mina trefna renkor i fjällen;
fåfängt jag står här och lyssnar i det kalla linset.
Mina fötter få nu ej mera springa
den ena släta kullen upp, den andra ner;
icke får jag kasta mina blickar på de hvitfläckiga renar.
Huru skall jag väl nu mera kunna trifvas,
jag som icke mera får mjölka mina renkor,
utan min återstående tid måste lefva
de långsvansiga kornas mjölk?
Nå, om så är mitt öde, måste jag låta mig nöja
och icke springa mer efter renkorna i fjällen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
