Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. Lapparnes äldsta historia; deras för-historia, ankomst till och utbredning i Norden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gEograFEN FråN rAVENNA och koNG AlFreD d. stoRE. 381
jag sett, någor städes *) rum, hvarken i de historiska sagorna eller i
"äfventyren". Den förre är ett mer eller mindre öfvernaturligt väsen,
af menskliga egenskaper i flera hänseenden (anthropomorfiserad), men
med öfver-naturliga krafter; Lappen der imot är en bestämd
personlighet, af visst folk, med bestämda seder, utseende, kläder, bostad, o. s. v.,
om äfven något trolskt oftast vidlåder hans uppträdande; det är dock
alltid olikt dvärgens och denne trollar icke. Fritzner definierar i sin
ordbok: "Dvergr = väsen af kort, tjock, mensko-liknande skepnad, som
antogs ega sitt tillhåll i stenar och klippor samt vara i besittning af
särdeles konstfärdighet att bearbeta metaller och smida vapen"; Finnr
= Lapp; "Jötunn — jätte, mytiskt väsende af mensklig skepnad, men
öfvermensklig storlek och styrka". — Så länge man icke kan i
forn-sagorna, synnerligen i de historiska, uppvisa sådan förvexling, eller det
oriktiga i nu anförda definitioner och dylika, har man icke egentligen
lof göra den slutsatsen, att sagornas dvärgar voro Lappar.
Till nu anförda skäl mot denna identitet kommer ännu ett, hvilket
torde få anses fullt afgörande: sagornas dvärgar äro ypperligc kännare
af metaller och ädla stenar samt utmärkte smeder. Jag har anfört
exempel här på, och hvarje läsare erinrar sig säkert flera. Nu finnes
intet enda förhållande som häntyder der på, att Lapparne någonsin
varit förtrogna med smideskonsten, ja, som jag vid språk-granskningen
visat (sid. 306), i deras språk finnes intet eget ord för denna slöjd,
intet ord för någon metall — för att icke tala om ädelstenarne. Huru
skulle ock ett lågt stående jägar-folk, som ända in i senaste tid blott
hunnit nomad-tillståndet, kunna vara smeder, ja utmärkta sådana? Man
invänder att Lapparne äro händige, att de sjelfve förfärdiga sina räfflor
(Nilsson) samt att de upptäckt en mängd grufvor, fast de dolt det af
luktan att tvingas till körslor (Geijer, Læstadius, m. fi.), lien för så
vidt detta är sant — deri ligger stor öfverdrift! — är det doek icke
hvad som skall bevisas; intet derå går upp mot dvärgarnes
smides-Rkicklighet, intet derå tillhör den äldre tiden, utan den senaste. Anda
ln på 1670-talet begagnade Lapparne pilspetsar af horn och ben, lika
mycket som af jern (Rehn och Graan), hvilket skulle vara oförklarligt
) I kon unga-boken, Harald hårfagres saga, kap. 25, kallas Svase i kapitel-öfverskriften
jäMe. i testen Lapp, i Agri]) (kap. 2) nämnes ban Lapp-kung och i berättelsen om Hank
Ha b ro k (kap. 5) dvärg. Hela historien om Snöfrids förvandling, sådan som den berättas,
»r naturligtvis en fabel, och der före torde de omtalta benämningarnes olikhet just icke
vara af den vigt, att man af dem kan sluta till identiteten af dvärgar. Lappar och —
lättar I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
