Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. Lapparnes äldsta historia; deras för-historia, ankomst till och utbredning i Norden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
382 mellan folksägnernas
om de känt och kunnat utöfva metall-arbete samt då de öfver allt gå
på jernmängd grund och hafva nästan rent jern på många ställen fritt
i dagern. Att de haft någon aning om jernmalmen och dess
användande, liksom i allmänhet om metallernes bruk förr än Finnar eller
Svenskar i deras granskap började bruka myrmalm eller införa smide,
och om grufvor förr än vid början af 1 (500-talet Svenskarne började
svärma för silfververk i Lappland, är i hög grad problematiskt; intet
bevis finnes. Men, som sagt: äfven om de vetat allt detta, smeder
hafva de icke varit, såsom dvärgarne skildras, allra minst smideskunnige
i högre grad än de nordiske sago-berättarne.
Om vi sålunda icke kunna vidare fasthålla identiteten mellan dc
forn-nordiska sagornas dvärgar och Lapparne, så är der med icke
afgjordt, att, hvad ännu fortlcfvande folksägner mena med dvärgar, skall
vara fullt det, samma som de forn-nordiska sagorna afse. Det vill
synas som under tidernas lopp begreppet dvärg blifvit något ändradt
och allt mera menskligt; det är möjligt att ordet blifvit användt på
någon folkstam. Vi hafva då att hålla oss till Ilyltdn-Cavallii skildring
och tillse huru vida den samma kan passa in på Lapparne.
Om man granskar det som i sägnerna berättas om dessa dvärgar
och jättar, som skola representera ur-folket i Sverige, finner man till
största delen så allmänneliga drag hos dem, att man känner igen
fullständigt samma i sägner från alla andra land med indisk ur-kultur.
Sägnen, afklädd sitt mythiska hölje, inne håller icke något väsentligt,
specifikt. Om han berör äldre tider tecknar han blott vilden, sådan
denne måste te sig hvar han än må upp träda, i kontrast med det
beskrifvande folkets segrande kultur och styrka. Han är liten eller stor
allt efter relationen till den talande. Han är vidunderlig i ett eller
annat hänseende, till en början, då han ännu ses på afstånd, eller då
beröringen ännu är ringa: han är jätte eller dvärg; han är himantopod
då han går på skidor, panot om han begagnar luden mössa, som drages
ned öfver öronen, o. s. v.; allt till skilnad från den beskrifvande, som
är och kallar sig menniska. Sedermera, då, genom närmare beröring,
det vidunderliga försvunnit och då han står såsom helt enkelt fiende,
blir han blott vederstygglig, han får sämre växt och låter än
invandraren — vanligen har han det ock. Han talar än med ömklig, än
med tordöns stämma, sedan man funnit att han verkligen talar, ickc
skäller, som man först antog af obekantskap med hans språk ocli en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
