Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. Öfversigt af Lapparnes senare historia och behandling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
416 gräns-bestämningar 1751 OCH 1852-
ren-skjuts föra krigsfolk öfver Lappland in på svenskt område, o. s. v
(Hallenberg, I, sid. 366.) Genom den hårda freden i Knäröd (1613)
måste Gustaf Adolf formligen afsäga sig anspråken på Finnmarken,
och här med var den hetaste striden om denna sak slutad.
Snart inträdde nu Sveriges stormaktstid. Under denna gjordes väl
åtskilligt för Lappmarkernas inre förbättring och upphjelpande, som
framdeles skall omtalas; men den tidens kungar och folk hade allt för
mycket sin uppmärksamhet fästad på landen söder och syd-ost om
Östersjön, att egna tillbörligt afseende på de nordligaste. Dessas politiska
vård försummades helt och hållet, och på vestra sidan inträngde i dem
Norrmännen, på östra Ryssarne; med frihetstidens svaghet i så många
hänseenden röjde sig ock vanmakten i Lappmarken: 1751 afträdde
Sverige sina anspråk på Kautokeino, Karasjokk, Aviovara och Utsjoki
(vester om Tana elf), Danmark—Norge sina på Arids by (Utsjoki öster
om dito) och Indiager. Der jemte ordnades genom första kodicillen till
detta års traktat gräns-förhållandet mellan de svenska och norska
Lapparne, så som det ännu eger bestånd.
Från 1751 qvarstod väldet öfver Lapparne på svensk sida
oförändradt ända till 1809, då med Finland äfven den finska Lappmarken
afträddes till Ryssland, och den besynnerliga gränsen uppdrogs långs
Muonio och Köngämä elfvar till Kilpisjärvi. Den efter nämda gräns
mellan Sverige och Norge inskjutande ryska kilen gjorde intet vidare
ondt, så länge ännu, enligt 1751 års traktat, svenske och norske Lappar
obesväradt fingo vandra der öfver på sina färder mot hafvet och in åt
skogarna. Men "med anledning af de hinder styrelsen i Norge lagt i
vägen för den finska Lapp-allmogen att, lika med de norske Lapparne,
idka fiske och jagt uti Varanger-fjorden", oagtadt 1751 års traktat, och
då längre tids underhandlingar icke ledt till önskadt resultat,
utfärdade Vasa hofrätt den 23 Aug. 1852, på kejserlig befallning, ett
cirkulär, hvar uti bestämmes, att från Sept. nämda år "riksgränsen (ryska)
skall vara stängd för de norska Lapparnes renhjordar samt finska
Lappmarkens innebyggare jemväl till kiinna gifvas, att de efter nämda tid
icke äro berättigade att beta sina renar inom norska området, eller
derstädes idka jagt och fiske". (Rein, Bidrag till känned. af Finks Natur
och folk, hft. x, sid. 290.)
Denna åtgärd, som afsåg att fram tvinga medgifvanden från
svensk-norsk sida, liade ett alldeles motsatt resultat. Intet medgifvande gjor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
