Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Sveriges myntförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVERIGES MYNTFÖRHÅLLANDEN. it
vore staten som för hvarje gång bestämde, hur många
myntstycken borde utsläppas. Men i så fall komme staten
att efter godtfinnande bestämma pängarnes mängd och
finge därigenom äfven inflytande på deras värde. Till och
med om guldet i hela världen starkt förökades genom
upptäckten af nya guldlager och därigenom sjönke i värde,
så skulle likväl de svenska guldmyntens värde icke sjunka
lika lågt som i den öfriga världen, om blott regeringen
sörjde för, att deras mängd icke ökades. På så sätt skulle
någon tid kunna gå hän, under hvilken deras värde i
Sverige vore icke så obetydligt högre än det värde, som
de skulle ha i nedsmält tillstånd (såsom handelsvara).
Naturligtvis skulle detta räcka blott en tid, ty så snart
man blefve tvungen göra utbetalningar till utlandet, skulle
det gå med dessa mynt liksom med de förut omnämda
underviktiga mynten, att de vid betalningar till utlandet
blott mottogos efter sitt värkliga metallvärde. Men som
sagt, skulle inga betalningar till utlandet göras, kunde
det godt gå en tid, då myntens värde vore högre än värdet
af samma mängd metall. Holland var för något mer än
10 år sedan i ett liknande läge; det hade både guld- och
silfvermynt, men någon rätt att få guld eller silfver ut-
myntat fans icke, och samtidigt öfversteg landets utförsel
dess införsel, så att det var utlandet som måste göra
pänningebetalningar till Holland och ej tvärtom. Följden
var, att en holländsk guldgyllen betalades icke obetydligt
högre än sitt metallvärde. Detta förhållande upphörde
först, då riksdagen antog en lag om allmän rätt att få
guld utmyntat. En dylik rätt måste leda till, att skilnaden
mellan myntets värde och värdet af samma metallkvantitet
i längden icke blir större än hvad det kostar att få det myntat.
Så snart skilnaden blefve aldrig så litet större vore det
nämligen anledning för enskilde att införa guld utifrån och
låta mynta det, och man skulle fortfara härmed till dess
skilnaden utjämnades.
Därför att rätten att mynta är frigifven behöfver,
såsom nämt, myntningen icke ske gratis. Emedan den
vålar staten utgift, är det rimligt, att den, till hvars
fördel den sker, erlägger en afgift. De flästa land ha
därför en sådan afgift, kallad "slagskatt" (betalning för att
slå. mynt) och i Sverige utgör den + procent för myntning
af tjugokronor och 3 procent för tiokronor. Det betalas
AR St rr MERA An EST MAAS. AR ÅA ASLAN OSKAR LR) FE DE 1 S
9 N BBR BYAR AAA ty rg RAIDER ÅKA NT FRAS : BOET OAA br KA NE
: rå 4 Sr SSE SINA ISA ATÄTDSA DA Pars ANT Rd TE NET
3 a DR RR bea ONÅD Sn PR MENN fån NER bNAREÖNA ppb AISA ES
MR SDR [ANNA SER JD
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
