- Project Runeberg -  Om svenskan som skriftspråk /
44

(1897) [MARC] Author: Gustaf Cederschiöld - Tema: Language
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Närmare fastställande af uppgiften

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fordrar en lättare och vårdslösare. Nej, alldeles
samma ämne får vanligen en helt annan språkform,
om det behandlas i samtal, än om det behandlas i
skrift.

Detta förhållande belyses lättast och säkrast
genom ett exempel. Och genom att behandla
samma ämne dels i talspråksform, dels i skriftspråksform
kunna vi redan nu få ganska klart för oss,
hvad de följande undersökningarna komma att gälla.

Låt oss antaga, att någon af oss har varit tillstädes
vid en olyckshändelse på gatan och muntligen
berättar för en bekant, hvad han upplefvat.
Han kunde då uttrycka sig ungefär så här:

Kan du tänka dej, hva’ ja’ va’ me’ om i går afse?! Joo,
nu ska’ du få höra! Ja’ går på trottoarn ve’ Kungsgatan, å’
bara nå’ra steg framför mej går de’ en gammal gumma –
mycke’ propert klädd för resten. Så, rätt som de’ ä’, får ja’
se, hur gumman snubblar; si, di hade inte sandat på trottoarn,
di lymlarna, fastän de’ ä’ så halt. Jaha, gumman, hon
snubblade. Ja’ sprang fram, förståss, å’ skulle hjälpa henne.
Men de’ va’ för sent! Hon ramla’ omkull, stackars människa,
å’ föll rakt emot en lyktpåle. Då me’ de’ samma fick ja’ tag
i’na å’ lyfte opp henne. Men hon va’ alldeles borta, hon hade
slagit själfva tinningen i lyktpålen. »Hon måtte väl inte vara
dö’ heller?» tänkte ja’. »Sent på kvällen ä’ de’, å’ här syns
ingen polis till på hela gatan; den polisen, den ä’ då aldri till
hanns, när den behöfs!» Men så får ja’ se, att vi va’ alldeles
utanför nummer hunrafemton, å’ där bor ju doktor Andersson,
distriktsläkarn, i andra våningen. Å’ så såg ja’, att
de’ lyste i doktorns fönster. Nå, så bar ja’ opp gumman te’
doktorn, å’ han skötte om’na, så hon kom sej om en stunn.
Å’ hon lär inte få ondt af’et sa’ doktorn. Men de’ va’ ett
otäckt slag, hon hade fått. Å’ nog ä’ de’ ett gement slarf, att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:26:23 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/omskrift/0052.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free