Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tankespråket och dess förhållande till tal och skrift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så att säga, lupit fritt åstad på egen hand. Man
finner, att det visst icke alltid är något logiskt
sammanhang mellan tankarna, utan att en tillfällig
likhet eller minnet af en, någon gång upplefvadt,
samtidighet eller samvaro mellan två händelser,
föremål eller förhållanden kan hafva varit tillräcklig
att draga in tankeföljden i en ny riktning.
Just i en sådan fri, själfsvåldigt framilande tankeföljd
hafva vi emellertid att söka det inre talandets
egentliga, äkta språkform. Ty tänka vi på,
hvad vi vilja säga eller skrifva, så tvinga vi –
med eller utan afsikt – in vårt tänkande i talspråkets
eller skriftspråkets vanliga former. Och grubbla
vi på något, söka vi genom tänkande lösa en
svårighet, så upptages vår uppmärksamhet så fullständigt
af sakinnehållet, att vi alls icke kunna
gifva akt på formen.
Hvad nu det obundna, fria tänkandet angår, så
kan det icke betviflas, att det, för en normalt utrustad
(ej döfstum) person, hufvudsakligen sker i
ljudbilder, ett slags inre eko af den tänkandes ord
såsom om han verkligen hade uttalat dem. Visserligen
förekommer äfven tänkande med synbilder,
när det gäller sådant, som man är van att se,
men ej att höra, när man räknar med siffror o. s.
v., men detta är dock mycket ovanligare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
